Det är intressant att följa författarskap över tid, särskilt i början av karriären. Ibland baseras en succédebut på en fantastisk idé som blir svår att upprepa. Ibland finns kraften kvar för tvåan, men sedan blir förväntningarna, särskilt de egna, för stora och det kommer en svacka. Viktoria Höglund debuterade hösten 2019 med Den som haver barnen kär som jag gillade utan att tycka att den var fantastisk. Nu finns uppföljaren Den som lämnas ensam kvar ute och den är ett klart steg framåt. Huvudkaraktärerna har gått till sig, språket är ännu bättre och temat, döden, är råstarkt. Men döden är väl tema i alla deckare? Ja, men här är det inte i första hand döden i form av mord (förekommer också) eller den åldrande människans väntade död. Den handlar i stället om vad som händer när människor mitt i livet plötsligt får en diagnos som säger att snart är det slut; med den drabbade, med de närstående. Temat är ovanligt inom genren men det är något som de flesta har eller kommer att få någon sorts relation till och därför är det så bra, viktigt och berörande.

Huvudkaraktären, psykologen Malin Dahl, har ett nytt uppdrag, hon leder en samtalsgrupp för anhöriga till obotligt sjuka, deras närmaste har fått en cancerdiagnos som ger dem en begränsad tid kvar att leva. Det är inga lätta samtal. Reaktionerna är mycket olika i den svåra situationen, här finns allt från förlamande sorg, förnekelse, depression, ilska över detta orättvisa öde och egen skuldbelastning till felsökande; nog borde väl vården ha upptäckt detta tidigare, behandlat det annorlunda så att hen skulle kunna överleva sjukdomen?

Uppdraget sliter på Malin och det blir bara värre av hennes chefers absurda beteende. Som om det inte skulle vara nog växer problemen i relationerna till hennes man Niklas som numera går hemma arbetslös; arg och besviken på allt och alla.

Den andra huvudkaraktären, kriminalkommissarie Stefan Lindgren, som för länge sedan haft ett förhållande till Malin, får ett nytt fall. Bankmannen Oscar Odin ska just låsa upp sin bil när en främling närmar sig. Några timmar senare hittas Odin brutalt mördad i en närliggande skogsdunge. Trots ett intensivt utredningsarbete hittar polisen inga svar på sina frågor.

Fler misstänkta dödsfall inträffar och de nya spåren leder rakt in i Malins samtalsgrupp. Men det är ingen som kan se eller förstå hur dessa samband kan tolkas. Mer eller mindre ofrivilligt blir Malin en del av jakten på en mördare parallellt med att hon försöker hantera alla andra problem.

Som många författare inom spänningsgenren använder Viktoria Höglund formen för att diskutera de frågor som intresserar henne och här handlar det mycket om psykologi, hur människor tänker, känner och fungerar; vare sig det handlar om relationer föräldrar-barn, kärleksrelationer, gamla trauman eller utsatta, svåra situationer. Det är författarens hemmaplan och det känns verkligen i läsningen, riktigt bra!

Hon har också ett riktigt bra handlag med intrigen och genrens nödvändiga spänningsmoment; misstankarna rör sig åt olika håll i överraskande kurvor som i ett bra tempo drivs av en sorts psykologisk energi.

Mitt huvudproblem med debuten handlade om de dominerande karaktärerna Malin och Stefan, jag tyckte Malin var för mesig och Stefan för barnslig för att vara riktigt trovärdiga i sina roller som skicklig psykolog respektive kompetent polis. Jag tycker de växt på sig en hel del i den nya boken men har inget emot ett steg till. Malin är smartare och starkare men hon kanske inte behöver gråta riktigt så ofta? Stefans mest barnsliga drag har mildrats vilket gör honom mer trovärdig som en som missat att han inte längre är 18 år (vilket är rätt vanligt och trovärdigt för män i Stefans ålder) men som ändå kan vara skickliga inom sina yrken. Alla läsare förstår att den påklistrade ytan är ett skydd för rädslor men ytan behöver inte vara så fånig. ”Du är som en patetisk karikatyr på dig själv” får han höra i denna bok. Några få tag till med filen skulle kunna stärka karaktären ytterligare. Visst är det rimligt med överdrifter i underhållningslitteratur, men trovärdiga karaktärer, inom satta premisser, stärker läsglädjen.

Jag tyckte då också att vi som läsare kastades runt mellan alltför många berättarröster vilket blev en aning förvirrande. Nu är det mycket tydligare Malin och Stefan som håller i berättelsen, som verkligen ”äger” de flesta av kapitlen. De kompletteras främst av en av de anhöriga, vilket ger författaren utrymme för att mycket skickligt utveckla tankar och reaktioner inför sin allra närmastes död. Här finns också en (rätt vanlig) parallell berättelse från den anonyma mördaren som ger insikter om vad som leder fram till dåden. Det finns också kompletteringar från två av offren, en av de sjuka och en till anhörig men tack vare dominansen av två tydliga berättarröster, som vi lärt känna väl, fungerar berättartekniken klart bättre i den nya boken.

I den första boken hittade jag också för många redigeringsmissar, något som jag tack och lov slapp denna gång.

Summa summarum: ett rejält steg framåt och jag ser redan fram emot hennes nästa bok.

Författaren

Viktoria Höglund bor i Nacka med sin man och tre barn. Hon har studerat ekonomi och psykologi och ägnar arbetsdagarna åt att hjälpa entreprenörer och eldsjälar att utveckla sina företag, främst utifrån rollen som styrelseordförande. På fritiden är hon gärna vid familjens lantställe i Roslagen, allra helst på en solig kobbe med en bok i handen eller i en roddbåt tillsammans med barnen och ett fiskenät.

Anders Kapp, 2020-09-02

Bokfakta

• Titel: Den som lämnas ensam kvar.
• Författare: Viktoria Höglund.
• Utgivningsdag: 2020-08-21.
• Förlag: Southside Stories.
• Antal sidor: 424.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Den som haver barnen kär.
• Andra som skrivit om boken.
• Författarens hemsida.