Tvååriga pojkar som försvinner i centrala Stockholm, ett tema som knappast kan lämna någon oberörd. Det är handlingens kärna i Viktoria Höglunds debut med Den som haver barnen kär. Det finns mycket som är riktigt bra med denna debutbok; här finns en känslighet och kompetens när det gäller utmanande relationsfrågor samt en komplex intrig med många olika typer av förgreningar och överraskande vändningar gör den till en spännande läsning. Men här finns också en del olika problem.
Den här boken kom redan i september, men just då var konkurrensen i läskön tuff så den blev liggande fram till julhelgen.
Upptakten är en dagisutflykt i Lill-Jansskogen i Stockholm. När barnen på Kullens förskola ska räknas in för återfärden saknas tvååriga Simon. Men en tvååring kan väl inte bara försvinna? Inte mitt på dagen, inte från förskolan. Kanske har han följt efter ett papper som fladdrade i vinden, en boll i rullning, en hund på rastning? Eller gömt sig. På skoj, som barn gör.
Timmarna går, dagarna går, pådraget är enormt men resultatlöst. Paniken växer hos pojkens anhöriga. Kriminalpolisen Stefan Lindgren leder ett stort team men de hittar inga konkreta spår.
Psykologen Malin Dahl kopplas in för att hålla krissamtal och stötta förskolepersonalen. Snart engagerar hon sig långt mer än någon hade förväntat sig, allra minst hon själv, och när fler barn försvinner kan hon inte längre backa.
Det finns en hel del som är bra i denna debut. Författaren är bra på relationsfrågor; de växande problemen i relationen mellan Malin och hennes man Niklas, det som händer i relationerna hos drabbade föräldrapar, förskolepersonalens desperation, Stefans tankar om sina kvinnorelationer, känslan av att vara sviken som kan växa ut till något maniskt är exempel på frågor som behandlas riktigt väl.
Själva intrigen är också fångande, brott som handlar om små barn berör naturligtvis, och här finns även många turer, förväxlingar och förvecklingar som gör boken till en spännande läsning med oväntade upplösningar.
Men det finns också en del problem med texten.
Huvudpersonen Malin Dahl är tänkt att bli en återkommande karaktär i en serie av böcker. På något ställe kallar hon sig själv ”begåvad psykolog” och det är också den bild som dyker upp i en del texter om boken. Men hur pass begåvad är hon egentligen? Hon ger inget särskilt skarpt intryck i sina patientsamtal och det hon kommer på under handlingens gång är mest sådant hon snubblar över, sällan resultatet av något intelligent och deduktivt arbete. För kommande böcker skulle jag önska att hon kunde växa ut till ett starkare kvinnoporträtt.
En annan av huvudpersonerna är kriminalpolisen Stefan som Malin varit tillsammans med för rätt länge sedan. Det är delvis en väl formad karaktär, en machoman med uppblåst ego, trovärdigt beskriven, men han är också en engagerad, intelligent och ambitiös polis. En del av de mest korkade saker han gör är inte trovärdiga, inte logiska för den skapade karaktären.
Berättartekniken följer ett rätt normalt mönster inom genren just nu. Relativt korta kapitel och en kontinuerlig växling mellan olika perspektiv, olika berättarröster. Utöver Malin och Stefan är det ytterligare sex karaktärer som har tillräckligt hög status för att få egna kapitel; tre föräldrar, en dagisföreståndare och ytterligare två personer. Det är en vanlig och effektiv teknik, men åtta karaktärer på den nivån blir för många, det blir krångligt att skilja de olika rösterna åt. Tre till fyra tror jag är optimalt för detta sätt att berätta.
För inte så länge sedan bodde jag på Södermalm i Stockholm. Som en del av upplösningen kör huvudpersonen Malin obehindrat tvärs över Södermalm en fredag eftermiddag i rusningstid. Min erfarenhet är att det är omöjligt, den som vill kan göra ett försök, det kommer att ta lång tid och huvuddelen av den tiden står bilen helt stilla. Och det är bara ett exempel när det gäller brist på logisk trovärdighet.
Det finns även formuleringar av typen ”hon lyssnade på en gammal slagerdänga”, ”han öppnade en till flaska konjak” och liknande utan att tala om vilken artist och låt det är eller vilket märke det är på konjaken och hur flaskan ser ut. Jag saknar ofta den sortens detaljer som skapar närvaro för mig som läsare, som ger texten liv.
”Lisa skar rostbiffen i fyra delar och lassade in den ena i munnen”. Det fungerar inte. Hade hon skurit den i två delar fungerar ”den ena” men om det är fyra delar måste man skriva ”en av dem”. Det finns en hel del liknande. Jag tror det är helt omöjligt att skriva över 400 sidor utan att det slinker med den typen av skrivfel, det skulle vara omänskligt. Bagateller kanske. Men de ska bort i redigeringen av texten! När de lämnas kvar stör de min läsning och sänker min värdering av boken.
Typografisk tycker jag också det finns en förbättringspotential. Olika typsnitt används för att markera skillnader mellan olika textdelar och kapitel på ett sätt som mest blir störande och förvirrande. Till exempel används citat från tidningsartiklar som hade fungerat bättre som bilder av ”riktiga” tidningsklipp.
Kanske är jag överdrivet hård, det här är ju en debutant, men om Viktoria Höglund ska kunna växa ut till en framgångsrik författare inom genren tror jag det är nödvändigt att både hon och förlaget höjer ribban en del för nästa bok. För mig var det inte bara tvååriga pojkar som försvann; under läsningen försvann tyvärr också en del av min läsglädje.
Författaren
Viktoria Höglund bor i Nacka med sin man och tre barn. Hon har studerat ekonomi och psykologi och ägnar arbetsdagarna åt att hjälpa entreprenörer och eldsjälar att utveckla sina företag, främst utifrån rollen som styrelseordförande. På fritiden är hon gärna vid familjens lantställe i Roslagen, allra helst på en solig kobbe med en bok i handen eller i en roddbåt tillsammans med barnen och ett fiskenät. Den som haver barnen kär är hennes författardebut.
Anders Kapp, 2019-12-27
Bokfakta
- Titel: Den som haver barnen kär.
- Författare: Viktoria Höglund.
- Utgivningsdag: 2019-09-12.
- Förlag: Southside Stories.
- Antal sidor: 426.