”Ljuset är kärlek, kärleken är ljus. Det som kunde slå sönder skalet runt honom, hämta tillbaka honom till det namnlösa ljuset, var kärleken.”

Har för första gången läst Jaan Kaplinski, en estnisk författare som ibland nämnts i samband med spekulationerna om vem som ska få Nobelpriset. Lyriker, lingvist, översättare, essäist men 2007 gav han också ut en roman, översatt till svenska 2009 med titeln ”Samma flod”.

Boken finns inom den stora genren ”ung människa finner världen” med tydligt självbiografiska inslag. Mer Werther än Candide för att ta några stora karaktärer inom genren.

En hel del handlar om kvinnor, kärlek och sex samt den intensiva jakten på att bli av med oskulden, ett inte helt ovanligt tema. Som uppväxt i en kvinnodominerad värld har han svårt för den gymnasiala grabbighetens kvinnoföraktande samtal. ”Om de var något som förundrade honom, så var det hur samma härskande kvinnor ändå kunde stå ut med män som både åtrådde och föraktade dem på det viset. Hur de tog till sig spelreglerna, där man skulle erövra och förföra dem, precis som om de verkligen skulle ha varit svaga, precis som om det skulle ligga i deras natur att ställa sig under männen och göra dem till viljes. Han kom ihåg vilken chock det varit för honom när han förstod att flickorna föredrog pojkar som ledigt kunde spela detta manligt-vulgära spel framför honom …”

Ett annat, minst lika vanligt tema, är det kanske mest grundläggande existentiella; konflikten mellan känslor av utanförskap, att vara annorlunda, särskild på gott men kanske ännu mer på ont, som finns på den ena sidan och på den andra sidan känslor av tillhörighet, att allt är ett, att allt hör samman. Han återkommer till några uppenbarelser av det han ibland kallar ”Det” som beteckning på denna helhet som vi alla är del av, prövar tvekande om ”Det” skulle kunna vara något religiöst, en Gud, prövar också om Det skulle kunna vara kärleken (se också det inledande citatet). ”kärleken är det som suddar ut gränser, förenar allt, gör allt till ett …” men kommer naturligtvis inte fram till några definitiva svar (vilket ligger i frågornas natur).

Här finns också spännande relationer mellan de individuella existentiella frågorna och kontrasterande bilder av det samhälleliga varat; mellan ensamheten hos Lockes grundläggande liberala property-begrepp (egendomlighet, att vara egen) och romantikens konservativa tillhörighet. Inte minst är den estländska kontexten väldigt passande för att se dessa kontraster, bland annat genom Kaplinskis egna erfarenheter av en uppväxt i en totalitär miljö där allt ses, allt kontrolleras.

Häromdagen skrev jag om hur Marguerite Duras mästerligt arbetar med det outtalade som teknik. Hos Kaplinski finns motsatsen; ett spännande och intensivt arbete (han arbetade med denna bok i tolv år) för att finna språk och sätt att kunna uttala känslor och tankar inför de riktigt svåra, och därmed också intressanta, frågorna. Utöver de exempel jag ger här finns riktigt spännande tankar att återfinna inom flera andra områden i denna filosofiska bildningsroman. Tror säkert att jag återkommer till andra texter av honom.

Anders Kapp, 2015-05-12

Bokfakta

• Jaan Kaplinski
• Samma flod (Seesama jõgi, 2007, översättning: Enel Melberg)
• Natur och kultur, 2009
• Svenska 422 s.