Det här blev en helg med vårregn och spänningsdebuter. Igår Kristina Agnérs Var inte rädd för mörkret, som kom ut i fredags, och idag Rovhjärta, som snart finns ute. Redan titeln är för mig ett oemotståndligt guldglittrande omslag och läslyckan är stor när man under stanniolen finner en ljuvlig pralin med många överraskande smaker. På kort tid har nu Ådalen fått två nya spänningsserier, den ena av etablerade stjärnan Tove Alsterdal med välfyllt priskabinett och nu debutanten Ulrika Rolfsdotter. Det finns en oväntad likhet: i bägge serierna finns kvinnliga huvudpersoner som återvänder till barndomsbygden för att ta hand om dementa mammor. I övrigt är likheterna, utöver Ådalsmiljön, få. En kommande likhet är de priser som bör landa hos denna debutant; det här är riktigt bra! (Rubriken är ett citat från Rovhjärta.)

Inledningen av en bok är viktig; inom spänningsgenren är ett vanligt grepp att rivstarta med något högdramatiskt och oförklarat som får läsaren att bläddra på för att få svar på sina frågor. Kommer med förtjusning ihåg Gustaf Skördeman som i sin debut Geiger från förra året börjar med en rar gammal mormor vinkar adjö till barnbarnen för att sedan helt oväntat skjuta sin 85-årige man. Ulrika Rolfsdotter gör precis tvärt om och det fungerar överraskande bra.

Först får vi träffa Sven Bergsten, en strävsam man på väg mot pensionen, en god människa som kämpar i motvind för att hålla liv i den lilla lanthandeln i Lockne som han en gång tog över från sina föräldrar. Läget är värre än han vågar berätta för älskade hustrun Lillemor. Han hoppas inom ett par år kunna lämna över till dottern Saga, nu sjutton år, som då kanske tillsammans med någon bra man kan sätta fart på affärerna.

I nästa kapitel får vi träffa Annie Ljung i Stockholm, djupt engagerad i sitt arbete med utsatta kvinnor, en god människa som kämpar i motvind i en socialtjänst som bara vill ha snabba och billiga lösningar. Hennes släkting Sven ringer från Lockne och berättar att han just hittat Annies mamma Birgitta som rymt från Fridebo, ett vårdhem för dementa. Annie borde kanske komma hem ett tag? ”Hem” tänker Annie; uppväxtens Lockne är en plats som hon lämnat så fort det gick och som hon inte vill återvända till. Men hon åker. Det är påsk så hon har några dagar när hon kan hälsa på, även om hennes mamma inte längre känner igen henne.

Med ett lugnt berättande i två korta kapitel har författaren snabbt förvandlat två för läsaren helt nya karaktärer till levande människor, Annie och Sven är personer som bär mycket av berättarperspektivet i texten. Efter bara några sidor är vi väl bekanta med dessa människor och en hel del av berättelsens kontext. Det är rasande skickligt.

Berättelsen fortsätter rätt lugnt men mycket välskrivet, vi kommer snabbt in i Ådalens miljöer och lär känna allt fler människor. Ett bra tag tänker jag att det här är ett till exempel på dagens revival av den rätt snälla och klassiska pusseldeckaren, en återkomst som jag har all respekt för, det finns en hel del goda exempel, men det är inte riktigt min hemmaplan så jag blir glad när det visar sig att jag har fel.

Det finns många olika sorters tempo i spänningstexter. Det finns de som arbetar med en konstant hög intensitet som kan bli rätt flåsjobbig att läsa. Det finns de som behåller lugnet rakt igenom och där spänningsmomentet består i att finna ytterligare en pusselbit på vägen mot den förklarande bilden. Det som jag ofta gillar mest är skickligt komponerade symfonier där vi hela tiden rör oss mellan lugna och intensiva partier. Den här texten påminner mer om Ravels Bolero, alltså en konstant rörelse från lugn mot allt högre intensitet. Och jag tycker mycket om Bolero.

Annie tycker väldigt mycket om sin syssling Saga, Sven och Lillemors dotter, och trots åldersskillnaden är de mycket lika varandra. Hon berörs starkt när Saga plötsligt försvinner, hon tycker inte att polisen engagerar sig tillräckligt mycket och försöker själv hitta svar (en vanlig konstruktion inom genren, men ovanligt väl genomförd). Dagarna går. Återfärden till Stockholm skjuts upp gång på gång. Det innebär också att hon återser många som hon kände som ung, människor som hon trodde sig ha lämnat för alltid, människor som den gången utsatte henne för den häxjakt som tvingade fram flykten till Stockholm direkt efter gymnasiet. Sjutton år senare tvingas hon möta sina demoner och det är sällan enkelt.

Ett av många element i den här texten som jag verkligen gillar är karaktärsutvecklingen, hur människor utvecklas och förändras i olika prövningar. Särskilt berörande är berättelsen om Gunnar Ekholm som efter hustrun Kerstins död blivit allt mer alkoholiserad, som i sin utförsbacke får allt svårare att hantera sonen Joel, med en diagnos som ibland gör honom extremt våldsam, och dottern Katta som springer rakt mot en tonårskatastrof. Prognosen för denna trasiga familj är usel, men finns det någon väg för tillfrisknande? Ett annat starkt exempel är Annies eget arbete för att bemästra sin rädsla för nära relationer; visst finns det många män som behandlar kvinnor illa, men det gäller kanske inte alla?

Ådalen var en gång platsen för landets största häxprocesser, många kvinnor brändes till döds, här finns en hel del referenser till detta historiska faktum överfört till dagens häxjakter och det märks att författaren har både kunskaper och engagemang när det gäller utsatta kvinnor. Detsamma gäller missbruksfrågor som behandlas både starkt och trovärdigt.

Multipla upplösningar är inget nytt, men sällan så skickligt genomfört som här. Just när vi som läsare tror oss ha fått en lösning dyker det upp en annan fråga som väntar på sitt svar. Och dramatiken tätnar, Boleros pukor dundrar allt mer våldsamt.

För mig är det självklart att den här boken kommer att finnas med bland de nominerade när det så småningom blir dags att kora årets debut. Just nu är det bara tio dagar kvar innan den finns ute och alla som gillar att läsa spänning har verkligen något att se fram emot!

Underbar titel

Svenska är ett ganska litet språk och, jämfört med vissa, rätt ordfattigt. Men en av språkets stora tillgångar är flexibiliteten i sammansatta ord. Vi använder det till mycket och ofta kreativt, till exempel till våra efternamn. Efter son-namnen (även -dotter som inte är lika vanligt) är sammansättningar av två naturföremål den vanligaste efternamnskonstruktionen på svenska. Ibland logiskt som Björkgren eller Tallkvist och ibland helt ologiskt som Berggren eller Sjövall, men det spelar ingen roll; vi identifierar dessa sammansatta ord omedelbart som efternamn. Om jag förstår rätt är vi ensamma om just den formen av efternamnskonstruktioner, i andra länder finns andra traditioner. Ett par exempel: i Tyskland använder man ofta yrkesbeteckningar och i Estland använder man ofta möbler eller andra hantverksföremål. För oss skulle det låta konstigt med Anders Apotekare eller Anders Soffa, men våra konstruktioner är minst lika konstiga i andra länder. Detta skapar stora problem i översättningar till språk med andra typer av alfabet som till exempel japanska. Skulle man översätta betydelsen (”björk”+”gren”) blir det helt obegripligt så ofta försöker man i stället översätta ljudhärmande.

Efter denna fullständigt onödiga omväg är det dags att konstatera: jag verkligen älskar det sammansatta ordet rovhjärta! Jag hoppas, hoppas, hoppas att det är författarens egen konstruktion för det är en riktigt bra uppfinning. Vi har massor av etablerade sammansatta ord med ”rov” som förled men just rovhjärta har jag aldrig stött på innan jag hörde talas om Ulrika Rolfsdotters bokprojekt. Ordet har ingen intuitivt omedelbar betydelse men ett gäng omedelbara konnotationer. Lysande!

Anders Kapp, 2021-03-28

Bokfakta

• Titel: Rovhjärta.
• Författare: Ulrika Rolfsdotter.
• Utgivningsdag: 2021-04-07.
• Förlag: Bazar.
• Antal sidor: 413.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Ulrika Rolfsdotter.
• Läs vad andra skrivit om boken.