Ulf Lindström är en av få riktigt originellt säregna författare i Sverige. Jag knockades helt av hans Det nionde livet 2020, en helt underbar virtuost språklig galenskap, starten på en trilogi som följdes av Det sista ordet 2022 och idag avslutas med Den tredje kvinnan. Eftersom den här berättelsen domineras av två kvinnor, polisen Lisa Horwitz och journalisten Loka Ståhl, kanske någon med boktiteln i bakhuvudet förväntar sig att en specifik tredje kvinna ska dyka upp vid sidan av dessa två men då har denne någon inte läst den här författaren tidigare, titeln betyder naturligtvis något helt annat, eller rättare, några helt andra saker. Jag har aldrig riktigt förstått strålkastarljuset på just den första meningen i en bok som byggs av så många meningar men här kommer: ”Som alla gudasagor började denna med en kvinna på Systembolaget.”, och redan där triggas läsglädjen. Författaren bor i Borås och jag har bott där tillräckligt länge för att veta att ordet ”kusten” på boråsiska betyder Varberg och det är bland annat denna plats som håller samman trilogin, snarare än någon återkommande huvudperson; dessutom intelligent samhällskritik, smittande humor, absurt bokstavstrollande och mod. Det krävs en dödsföraktande manlig författare för att våga skriva sex ur ett kvinnligt perspektiv men här görs det så bra att kåtheten växer hos alla läsare, oavsett om de har snopp eller snippa.

Ett centralt tema i trilogins avslutning är, liksom i den första delen, rasism, och här tar författaren ett riktigt smart grepp. Väldigt mycket i berättelsen handlar om den starka svenska Luciatraditionen (ungefär lika svensk som nationalrätten spagetti med köttfärssås) som en sinnebild för vithet. Den svenska Lucian ska vara en ung, vacker kvinna med långt blont hår, blå ögon och hon ska vara väldigt vit. Denna föreställning utmanas i december varje år på massor av förskolor med Lucior som kanske inte är vita och ibland kanske inte ens flickor vilket blir riktigt jobbigt för en del.

På en något större skala var utseendet av stadens Lucia kanske den sista skönhetstävlingen att överleva kritiken om ovärdig objektifiering av kvinnor bakom en fasad av välgörenhetsarrangemang, ofta drivna av den lokala Lionsföreningen, så också i Varberg. Efter att ha tvingats ställa in arrangemanget under två pandemiår är det nu enormt viktigt för Luciageneralen Vidar Bure att allt ska bli perfekt detta år. Men det började inte bra. Efter att tidigare år ha fått in ett par hundra anmälningar kom det i år bara fjorton. Och flera av dem var inte ens tänkbara som tärnor.

Men de har i alla fall fått fram den perfekta lucian som utseendemässigt motsvarande alla traditionella föreställningar, Mirjam Alsterlind, som nyligen ”tagit ett sabbatsår i Minnesota där hon lärt sig baka cupcakes”, som sjöng förstasopran i kyrkans kör, som dessutom ”hade ett kristet utseende, hennes hem låg vid en trygg gata och hennes flickrum var säkert välstädat.”

Tillsammans med sina kolleger i Lions Luciaorganisation, Helena Puke, Ingrid Kallas och Freja Karlberg, hade Vidar funderat över hur de skulle få ihop en tillräckligt stor grupp som skulle kunna klara av att genomföra de hundratals föreställningar som redan bokats under merparten av december.

Freja föreslår att de ska komplettera med stjärngossar vilket får Vidar att brisera, han ”kände ett stort behov av att ta befälet. Men han visste inte hur. Han hade ingen erfarenhet.” Det har däremot Helena Puke som efter sin militära karriär har stor vana av att ta befälet, gruppens egentliga ledare även om Vidar har titeln. Om Vidar tänkte hon att han ”var en enögd man som sökte de blindas rike där han kunde vara kung. Han hade hittat det riket i Lions. Utanför det sällskapet var han en överflödig människa.”

Gruppen köper till slut Frejas idé, de ser ingen annan lösning, det blir stjärngossar i år, och en dem blir naturligtvis hennes egen son Gabriel som må vara en udda yngling på många sätt men hans sångröst är fantastisk.

En som träffar människorna i denna Lionsgrupp, och ungdomarna, en hel del under hösten är Loka Ståhl som rekryterades av självaste Janne J direkt som nyexaminerad från Journalisthögskolan, lysande researcher, bättre än de flesta kan hon dammsuga nätet på information. En blivande stjärna som i stället dalat, nu är hon knappt trettio, har hamnat på lilla Varbergskuriren, inget grävande alls längre, hon har beordrats till skitjobbet att följa hela processen kring Årets Lucia.

Lika eländigt är privatlivet. En dag när hon kommer hem från det tröstlösa jobbet ser hon sin man: ”Sigge satt i tevesoffan med ett tomt paket gräddglass bredvid en tub ballerinakex. Han tittade på Bachelor.” Deras nio månader gamla dotter Vala på golvet bredvid honom behöver uppenbart en ny blöja. Det struntar han i. Hon vet att han är konstant otrogen och det blir värre; både han och dottern kommer att försvinna. Loka är en av berättelsens två huvudpersoner.

Den fotograf hon oftast jobbar med är Juan de Fonseca, en lång, attraktiv, svart man, och ute på ett jobb ser hon honom prata med en poliskvinna, eller snarare bråka, ”det fräste mellan dem, som kortslutna högspänningskablar. Bara preskriberad kärlek lämnar sådant hat efter sig.” Loka beundrar kvinnan. Just då vet hon inte att kvinnan är kriminalinspektör Lisa Horwitz och hon vet inte heller att Lisa senare kommer att ”slå ut två av Lokas fyra framtänder”. Lisa är berättelsens andra huvudperson.

Lisa och Juan är mycket riktigt skilda, de har dottern Rebeka tillsammans, och Lisa ser inte fram emot att träffa sitt ex när hon är på väg till ett föräldramöte på dotterns förskola. Mötet handlar om det kommande Luciafirandet som ska bli ett traditionellt tåg med en enda Lucia och i år blir det just Rebeka, deras allt annat än vita dotter. ”Det är Lucia. Kan vi inte ha en enda dag på året då vi är svenska.” fräser en man som är äldre än de andra föräldrarna. ”Gubbjävel med Viagrarecept som hittat fertil kvinna med faderskomplex och skapat avkomma.” tänker Lisa och är på god väg att slå ner honom; hon blir lätt arg, hon är mycket vältränad, kan bli våldsam, men Juan stoppar henne. ”Niggerhora” muttrar mannen när hon lommar iväg. Han heter Bo Karlberg, exman till Freja Karlberg, pappa till Gabriel, kommunpolitiker för SD, och får en viss roll i berättelsen.

Lisa var nära vän med Mia Benedetti, helt underbar huvudperson i trilogins första del där hon också dog, och en dag när Lisa står och saknar sin vän på en minneslund träffar hon där Mias sörjande bror. De tar en fika och det blir mer. Jag tror aldrig han får ett förnamn i texten, kallas oftast för ”karlen hon ligger med”. Och som de gör det, det blir bland mycket annat så småningom en mycket het midsommarafton att läsnjuta av. Den namnlöse är en av textens få riktigt bra män.

Det dröjer ett bra tag i texten innan själva fallet dyker upp, ”en kväll i december har någon kremerat lik” på ett gammalt övningsfält. De två kropparna upptäcks tidigt på Luciamorgonen 13 december. Med en blandning av diesel, kol och magnesium har någon skapat en enorm hetta, det är bara skelett kvar. Både Lisa och Loka är tidigt på plats.

Det blir snabbt ett stort pådrag. Grova Brott under ledning av polismästare Jesper Trolle kommer från Halmstad. Sedan också NOA från Stockholm som snabbt kommer med en säker tolkning av de skador som finns på skeletten. Det handlar om organiserad internationell brottslighet, en avrättningsmetod som är vanlig på Balkan. Kriminalinspektör Horowitz degraderas till ”Lisa” vars roll är att se till att organisera boende och måltider för de riktiga poliserna, männen från Halmstad och Stockholm. Efter några månader läggs utredningen ner, offren är fortfarande inte identifierade och ingen förövare heller. Men varken Lisa eller Loka ger upp, de bryr sig inte så mycket om vad deras chefer säger.

Det händer mycket på vägen till upplösningen under sensommaren. Bland annat får vi följa med en delegation på fyra politiker från Varbergs kommun som åker till Buzău i Rumänien med målet att försöka stoppa inflödet av romska tiggare därifrån. I delegationen ingår Freja Karlberg som representant för SD. Med på resan, utanför delegationen, finns också Loka Ståhl som journalist. Det går inte så bra för delegationen men under en bankett får Loka veta av en bordsgranne att de är på fel plats, de borde åka till Mahrime. Så det gör Loka dagen därpå, det tar en timme med buss och med följer Freja. De kommer till ett fattigt romskt getto och drar helt olika slutsatser av besöket.

Det finns så mycket bra att upptäcka i denna text, ett exempel: Lisa bor på gatunummer 27 och ”karlen hon ligger med” skämtar flera gånger om den goda människan i Tjusjuan. Lisa förstår inte så han förklarar att han leker med ”Den goda människan i Sezuan”, pjäsen av Brecht som handlar om plikt- respektive konsekvensetik; är det gott att göra rätt eller är det rätt att göra något vars resultat blir gott? Det blir också blir en intelligent kommentar till mycket av det som den här texten handlar om hela vägen till ytterligheten ”Det var till sist hennes motiv att göra gott: ren ondska.”

Jag har tidigare argumenterat för att Ulf Lindström borde finns med när det är dags att kora årets bästa och i år hoppas jag att Den tredje kvinnan finns med när Svenska Deckarakademin kommer med sina nomineringar.

Författaren

Ulf Lindström, född 1960, debuterade 1985 med novellsamlingen Soldimma. 2011 belönades han med Tidningen VI:s litteraturpris för den första delen i den kritikerhyllade trilogin om Andreas Falck: En god man 2011, Jobs bok 2012 och Rädda barn 2014. 2020 kom han ut med Det nionde livet, första delen i en spänningstrilogi som följdes av Det sista ordet 2022 och nu avslutats med Den tredje kvinnan. Lindström är mestadels bosatt i Borås, där han arbetar som lärare inom vuxenutbildningen.

Anders Kapp, 2023-09-20

Bokfakta

• Titel: Den tredje kvinnan.
• Författare: Ulf Lindström.
• Utgivningsdag: 2023-09-20.
• Förlag: Southside Stories.
• Antal sidor: 390.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Det nionde livet.
• Kapprakt om Det sista ordet.
• Läs vad andra skriver om boken.