Är det något jag definitivt inte är så är det ornitolog, mina erfarenheter av fågelskådning är i stort sett obefintliga, men jag kommer ihåg unge Klas speciella och berörande relation till fåglar i Tomas Bannerheds Augustprisade roman Korparna för tio år sedan, så jag gjorde ändå ett försök med hans nya, En vacker dag, som kom ut för några veckor sedan. Den är på ett sätt svår att kategorisera ens i den grova uppdelningen mellan skön- och facklitteratur men det blir mycket enklare om man i stället väljer kategorierna bra och dålig litteratur. Röstar för att den ska kallas facklitteratur, mest för att det skulle vara kul om samma författare kammade hem Augustpriset i bägge vuxenklasserna. Det här är riktigt bra läsning som passar som allra bäst just nu i maj när vi kan ana den sommar som ska komma!
Han vaknar i sovsäcken 03.32. Det är tidig försommar. Det första gryningsljuset. ”Himlen i söder blåblek som ett löfte.” Vi befinner oss på Lovön i Mälaren, strax väster om Stockholm. I naturen men ändå så nära storstadspulsen. Dagen går. 22.17 kommer morkullan flygande i skymningen. ”Långt bort poar ringduvan och ett ensamt kvällsflyg drar sitt kritvita kondensstreck över himlen. Ute på holmen makar sig gjushonan till rätta på äggen, ligger och tronar i sin borg och låter det bli natt.”
Så kan man sammanfatta dessa 172 sidor om man så vill: en försommardag på Lovön från otta till natt. I realiteten flera olika försommardagar sammanfogade till en, tror jag, men det spelar ju ingen roll för sammanhanget. Men vad är det då, detta sammanhang? För att svara på det är det är det normalt enklast att referera till något liknande, men i samtidens Sverige kan jag bara komma på Kerstin Ekmans Gubbas hage från 2018 som på något sätt påminner om detta; en sorts faktalyriska (finns det ordet ens?) naturessäer med naturfenomen (hos Bannerhed främst fåglar) som stort värde i sig själva men också som medel för att kunna säga olika saker om tillvaron; att se det stora i det lilla. Här finns en hög faktakompetens, om det som beskrivs, kombinerad med en hög litterär förmåga. Naturprosa har jag sett som en beteckning, med referenser till tidigare svenska författare som Erik Rosenberg och Sven Rosendahl. Men en storhet som Harry Martinsson skrev till exempel flera böcker på sent 30-tal som kombinerar naturbetraktande med stark samtidskritik och som Bannerhed refererar till som inspirationskällor.
Utöver mängder med olika fåglar finns här också växter, människor och plötsligt dyker det upp en sorgmantel: ”Det är som att stå inför ett konstverk som träffar hjärtat och inte gjort sig beroende av idéer eller förklaringar.” Det finns en hel del tankar om relationerna mellan natur och konst, inte minst i ett berörande möte med konstnären Hans Wigert, ”en av de finaste målarna vi haft, med en känsla för människans litenhet och naturens storhet som få andra.”
Relationen till fadern var ett centralt tema i Augustprisade debuten Korparna och återkommer även här i minnena av kontaktlöshetens sorgsenhet: ”För att vi spelade Lantbrukaren och Läshuvudet i en pjäs utan slut, och nästan utan repliker.” Intressanta självbiografiska tankar återkommer mellan naturbetraktandet. ”Minnet är en bedräglig historia, fullt av hål och rekonstruktioner …”
I berättelsen vävs också in en samtidskritik: ”Vi fick ett paradis i gåva, fick träden och blommorna och fjärilarna till låns av alla ofödda barn, men har tagit oss rätten att förstöra det.” Omstridda Förbifart Stockholm drabbar också Lovön, och argumenten för projektet känns ”lika modernt som femtiotalets cigarettreklam där läkare och diverse kändisar vitt leende intygade rökningens förtjänster”. Om vattenskotrar: ”En leksak från helvetet för män som mognar långsamt.”
Även om jag som sagt inte kan något om fåglar kan jag uppskatta skönheten i texten och som morgonmänniska kan jag bara instämma när författaren ”blir mer och mer övertygad om att Pär Lagerkvist ändå måste ha haft fel, att det trots allt är vackrast när det gryr.”
Det som dominerar är en hyllning till naturens obegripliga skönhet. Han ställer sig själv frågan: ”Hur ska man ens kunna dela sina intryck från en sådan dag med någon annan?” Och svaret på den frågan är: det är kanske omöjligt för de flesta men om man heter Tomas Bannerhed blir resultatet En vacker dag, en riktigt vacker dag, med en text att njuta av även för oss som inte är fågelskådare. Till njutningen bidrar konstnären Mattias Bäcklin med vackra illustrationer.
Författaren
Tomas Bannerhed är född 1966 i Karlskrona, växte upp i småländska Uråsa och bor sedan mitten av 1990-talet i Stockholm. Han är fil kand i medie- och kommunikationsvetenskap, statsvetenskap och sociologi och har arbetat som universitetslärare, utredare och redaktör.
Hans skönlitterära debut Korparna kom 2011 och tilldelades bland annat Augustpriset och Borås Tidnings debutantpris. Romanen skildrar livet i en småbrukarfamilj under ett år i slutet av 1970-talet. Faderns psykiska problem blir alltmer akuta och sonen Klas, själv sängvätare, plågas av skuld för att han inte förmår hjälpa sin far och inte kommer att ta över gården Undantaget som gått i arv i flera generationer. Han flyr till fåglarnas värld och hoppas att den inflyttade storstadsflickan Veronika ska ta honom med till ett annat liv. För Korparna fick han även Studieförbundet Vuxenskolans författarpris 2011, Stora Läsarpriset 2012 och Linnépriset 2014 samt nominerades som ende svenske författare till The Independent Foreign Fiction Prize i Storbritannien 2015. Boken översattes till tiotalet språk och har också blivit långfilm i regi av Jens Assur 2017.
Hösten 2015 gav han ut fågelprosasamlingen I starens tid tillsammans med fotografen Brutus Östling. Den har också legat till grund för radioserien Bannerheds bevingade vänner i P1. 2018 kom romanen Lugnet, en berättelse om ensamhet, skuld och begär i millennieskiftets Stockholm, som blev nominerad till Sveriges Radios romanpris.
Anders Kapp, 2021-05-10
Bokfakta
- Titel: En vacker dag.
- Författare: Tomas Bannerhed.
- Utgivningsdag: 2021-04-20.
- Förlag: Weyler.
- Antal sidor: 172.