Tess ”Supersnuten” Hjalmarsson, chef för Skånes Cold Casegrupp, har klantat till det; hon var överdrivet hjälpsam, delade med sig av handlingar som hon inte borde ha lämnat ut och är tillfälligt borta från jobbet för utredning. Det är en av upptakterna till Sista bilden, den fjärde delen i Tina Frennstedts framgångsrika serie där de olika böckerna inspirerats av verkliga kalla fall. Denna gång handlar det om den danska sjuttonåringen Emilie Meng som försvann för sju år sedan för att så småningom hittas mördad utanför Köpenhamn. Författaren har tack och lov inga dokumentära ambitioner, verkligheten tjänar som inspiration till hennes fiktion där vi i prologen 2015 får träffa den unga kvinnan Matilde Borup i Dragör, vid kusten alldeles söder om Köpenhamn; på väg mot hemmet råkar hon ut för något hemskt, hon försvinner. Närmare sju år senare, i början av februari 2022, dyker det upp en bild på henne på en amerikansk sajt, tagen samma natt som hon försvann. Hon ser rädd ut. Och det dyker upp fler liknande bilder på försvunna kvinnor. Tess blir indragen i fallet trots att hon inte är i tjänst.

Ett viktigt element i seriens tidigare delar var dynamiken mellan Tess och hennes närmaste kollega Marie Erling. Tess är färgad av sina rötter i övre medelklass men Marie har en helt annan bakgrund, mycket mer wild and crazy, hårdrockare, helt orädd, tatuerad, säger precis vad hon tycker om allt och alla, svär hela tiden. Deras totala olikhet till trots blev de vänner, skillnaderna var effektiva i utredningarna och skapade bra läsning. Under Tess frånvaro hoppar Marie in som tillfällig chef och försöker uppfylla den rollen, syns för första gången någonsin i en kavaj, åker på chefskonferens och uppträder numera rätt frostigt i de fåtaliga kontakterna med Tess. Det blir också bra läsning, på ett annat sätt, och är kreativt av författaren.

Efter ett kort sådant möte i Malmö är Tess arg vilket hon tar ut på gaspedalen på vägen hemåt; det går alldeles för fort och hon blir av med körkortet vilket blir väldigt opraktiskt. Hon bor tillsammans med Sandra Edding, och Sandras sjuttonåriga dotter Lo, i det lilla fiskeläget Gislövshammar, det sydöstligaste hörnet av Skåne, varifrån hon normalt pendlar till Malmö. Sandra är också chef inom polisen, högre upp i hierarkin än Tess, har sitt kontor i Helsingborg vilket nästan skapar det längsta pendlingsavståndet man kan ha utan att lämna Skåne. De är beroende av sina bilar. Tess trista tillvaro blir ännu värre; hon får inte komma till jobbet, lyckades i och för sig slippa en ren avstängning genom att ta ut all innestående ledighet hon hade, men i praktiken är hon ju ändå avstängd från det jobb som hon brinner för, och nu har hon ingen bil vilket ytterligare begränsar livet.

Carsten Morris är en dansk psykiatriker och profilerare som Tess samarbetat med i en del tidigare fall. Han har sökt henne flera gånger den här veckan men hon har inte svarat, hon är ju inte i tjänst, men på torsdagen svarar hon; det han säger resulterar i att hon strax efter sju på fredagsmorgonen kommer till Köpenhamn där hon möts av Carsten och kriminalinspektör Morten Jul Knudsen, chef för CC-gruppen i den danska huvudstaden. Någon dag tidigare hade en anonym användare lagt ut en bild på den amerikanska obskyra sajten Murderpix; de är helt säkra på att bilden föreställer Matilde Borup och att den måste vara tagen samma natt som hon försvann. Hon sitter i en bil, i passagerasätet fram, rufsig i håret, ser stressad och rädd ut, tittar förskräckt på något i baksätet.

Tess dras in i den danska utredningen, mer eller mindre i hemlighet, hoppas att ingen av hennes svenska chefer ska upptäcka det. Hon kan helt inte låta bli. Tre dagar efter den första bilden kommer en till och den föreställer Jenny Ramsvik, en nittonårig kvinna från Baskemölla på Österlen som försvann för sjutton år sedan, ett av de kalla fall som Tess arbetat mest med, hittills utan framgång. Det finns en hel del likheter mellan bilderna; de två unga kvinnorna liknar varandra och trots att det är tio år mellan försvinnandena verkar de sitta i samma bil.

Vi får även träffa Kate Sands (från början Katarina från Stockholm), skådespelare och stjärna i den kultförklarade internationella teveserien Rescue Plan som spelades in på Österlen för tjugo år sedan. Nu finns en nyinspelad säsong och i samband med släppet på Netflix deltar hon i en presskonferens i Tomelilla. Hon åker fortfarande runt i världen en hel del men bor sedan en tid med sin man Jeff (från början Joakim Sandborg, uppväxt i området) och trettonåriga dottern Audrey i närheten av Ravlunda på Österlen, i traktens största och dyraste hus. Under många år har hon återkommande fått hotfulla brev och vet inte alls vem den anonyma avsändaren är. Vad har nu detta med de försvunna unga kvinnorna att göra?

Det kommer fler bilder och utredningen växer. En del som faktiskt blir riktigt intressant att läsa är författarens djupdykningar i både bild- och ljudanalys, med alla de moderna tekniker som finns att tillgå. (En detalj som stör är det upprepade uttrycket ”låga pixlar” som väl knappast finns? Låg upplösning med få pixlar känner jag bättre igen.)

Utöver huvudfåran, utredningen om de försvunna kvinnorna, kan vi liksom tidigare glädjas åt flera intressanta sidohistorier, hela vägen till den starka och intelligenta upplösningen.

Jag gillar verkligen den här serien och är inte alls ensam om det, hon läses av många i tiotalet länder, finns bland annat återkommande på tyska Der Spiegels topplista. Här finns en realism baserad på författarens långa erfarenhet som kriminalreporter och omfattande research. Miljöerna lever verkligen i texten, hon har stor personlig erfarenhet av den geografi där handlingen utspelar sig. Till detta kommer ett imponerande karaktärsbygge, strålande berättarteknik, intrigintelligens och ett språk som skapar läsglädje. Här finns också en omsorg om detaljerna som till exempel den lilla bikaraktären Ursula som dyker upp i helt olika sammanhang i olika delar av berättelsen. I seriens första böcker kunde hon ibland vara överambitiös, ville förklara för mycket, men slappnade av en del och vågade lita mer på läsarna i trean. Nu känns det som hon tar ytterligare ett steg på den vägen vilket är bra, men som allt annat i livet krävs balans, går man för långt åt något håll blir det inte bra. I den nya texten finns bland mycket annat en fågel vars roll närmar sig gränsen för hur lekfullt avslappnad man bör vara i en berättelse av den här karaktären. Att ta ytterligare steg i samma riktning blir nog inte så bra om man inte vill byta till en annan subgenre vilket jag inte tror att författaren vare sig vill eller bör göra.

Men sannolikheten för att jag kommer att läsa vad hon är kommer med nästa gång är hög, Tina Frennstedt är riktigt bra, en av genrens bästa.

Författaren

Tina Frennstedt är född 1969, uppväxt i Lund och har lång erfarenhet som kriminalreporter med ett förflutet på flera stora tidningar och TV-produktioner. Hon har specialiserat sig på cold cases och har omfattande kunskap om vad olösta trauman kan göra med familjer och andra berörda. 2006 debuterade hon som författare med dokumentärromanen Diplomatdottern om en svensk kvinna som åkte fast i Bangkok med 6,8 kilo heroin i resväskan. Hennes skönlitterära debut och den första boken om kriminalinspektör Tess Hjalmarsson, Cold Case: Försvunnen, belönades med Crimetime Award 2019 för Årets deckardebut och blev en stor försäljningsframgång. Debuten följdes upp av Väg 9, Skärseld och nu Sista bilden. Hennes böcker är sålda till tiotalet länder och det skånebaserade produktionsbolaget Anagram köpt rättigheterna för att utveckla böckerna till en tv-serie. Hon bor idag på Södermalm i Stockholm men för några år sedan tog hon över familjens hus utanför Brösarp på Österlen och tillbringar mycket tid även där.

Anders Kapp, 2023-10-09

Bokfakta

• Titel: Sista bilden.
• Författare: Tina Frennstedt.
• Utgivningsdag: 2023-08-28.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 430.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Skärseld.
• Kapprakt om Väg 9.
• Läs vad andra skriver om boken.