I dag kommer Vattendoktorn ut, Thomas Svenssons andra historiska spänningsroman, och liksom i fjolårets debut får vi som läsare, i alla fall jag, nya intressanta historiekunskaper. I debuten var det den bofasta samefolkningens liv utmed Norrlandskusten och nu är det läkekonstens utveckling under 1870-talet där det hälsobefrämjande i dagens populära spamiljöer gick steget längre i dåtidens vana att kurera sig genom att ”dricka brunn” och vattnets förmodade läkande effekter gick ännu mycket längre i de vattenkuranstalter som fanns på många håll, bland annat i Sundsvall. Om man till detta lägger en rätt galen men karismatisk vattendoktor som tar makten över två unga människors liv, August och Katarina, förenas historielektionen med läsvärd spänning.

I den förra boken befann vi oss i huvudsak i Slädaviken på Alnö utanför Sundsvall men nu flyttar vi in till den centrala stadens västra delar. Bara miljöbygget i sig är imponerande och fascinerande, särskilt för de läsare som liksom jag har någon sorts förankring i Sundsvall. Att få vandra runt i staden som den såg ut innan den stora stadsbranden 1888 förändrade miljön radikalt är riktigt intressant och det måste bygga på ambitiös research. Vattendoktorn ger oss också levande och trovärdiga bilder av hur stadslivet kunde gestalta sig för människor av många olika slag 1875.

Vi möter August Bergman, prästson från Härnösand med en komplicerad relation till sin dominerande pappa vilket innebär att han vägrar besöka sin familj. Kallas ibland för Kandidaten vilket inte är riktigt sant, någon examen blev det aldrig i Uppsala och i flykten från de misslyckade universitetsstudierna har han hamnat som inneboende hos tant Rogberg på Stora Nygatan i västra delarna av Sundsvalls centrum. Han har inte mycket pengar, drar in en liten inkomst på småjobb för redaktör Axelsson på Sundsvallsposten. Har är rätt deprimerad och dränker ofta sina sorger på Wahlgrenska krogen i närheten.

Han träffar Katarina Lindblom, en stark och vänlig ung kvinna som inte har haft det så lätt i livet men till skillnad från August ältar hon inte sina bekymmer. Hon är prostituerad vilket innebär att hon ibland hamnar i problem men det tar hon med jämnmod, det är enda sättet för henne att försörja sig. När August om och om igen upprepar sina berättelser om hur andra betett sig illa mot honom och skapat hans elände säger hon ifrån: ”Du är som grisarna, en sån där som älskar att vältra sig i sin egen dynga. Varför bökar du omkring i det som varit?”

Trots allt blir de kära i varandra, hamnar i ett förhållande där August har stora problem med hennes sätt att försörja sig och där Katarina har problem med att han inte kan sig i kragen och göra något vettigt av sitt liv.

Utöver depression och alltför mycket alkohol förefaller August också vara en hypokondriker; än det ena än det andra symtomet uppsöker honom. Han hamnar hos stadsläkare Lööke som egentligen inte hittar några fysiska fel på honom men rekommenderar ändå ett försök med Sundsvalls vattenkuranstalt och skriver en remiss till doktor Josef Mandelstam, anstaltens chef, vattendoktorn.

August är både skeptisk och rädd men hamnar ändå hos doktor Madelstam som arbetar enligt en teori där den helige andes förening med vattnet kan bota det mesta, även den syfilis som doktorn påstår att August lider av. Under den karismatiske doktorns ledning förvandlas Augusts misstro till en stark tro på hans teorier och förmåga. Men Katarina varnar: ”Var inte godtrogen. Och låt honom inte ta med dig upp till källorna!” Hon vet att det bakom anstaltens fasader pågår hemska saker, hon känner till ett och annat om Josef Mandelstam.

Anstalten ligger alldeles vid Selångersån i centrum men vattnet kommer från tre källor på Norra Stadsbergets sluttning. En gång för rätt länge sedan hittade jag resterna av något som jag inte kunde gissa vad det var i skogen på denna sluttning och efter att ha läst Vattendoktorn inbillar jag mig att det måste vara resterna av dessa, högst verkliga, källor.

Berättelsen rullar på, en annan ung man som också är patient på anstalten försvinner, det blir successivt allt mer spännande och är dessutom riktigt välskrivet. Det som främst lever kvar hos mig efter läsningen är trots allt inte spänningsintrigen utan människorna och miljöerna i 1870-talets Sundsvall.

Jag har få invändningar. Kan hålla med Katarina om att Augusts eländesältande går snäppet för långt och hans godtrogenhet varar väl länge, sannolikt utanför trovärdighetens gränser. Det finns en del korrekturfel, men det är nästan ofrånkomligt för all egenutgivning som saknar tillgång till förlagens textgranskningsprocess, men det är inte så mycket att det stör. Det jag kan sakna en smula är en annan del av historien: just denna tid pågår en stark tillväxt i Sundsvall, en stor andel av Sveriges export skeppas från Sundsvalls hamn, det är en förhållandevis rik stad med många internationella kontakter och den bilden skymtar mest i periferin. Men kanske är det ett klokt val att koncentrera sig på de mer okända delarna av livet just där och då. Jag är riktigt nyfiken på vad han ska ägna sig åt i nästa bok som jag självklart vill läsa!

Blodgärning

Missa inte heller författarens debut Blodgärning som kom ut i oktober förra året. Utgångspunkten är en verklig händelse som inträffar i slutet av juni 1905, ett svartsjukedrama där Erik Johan Komberg mördar änkan Anna Fjällström för att sedan ta sitt eget liv, bägge de inblandade är i medelåldern. Det hela inträffar i Slädaviken på Alnö, alldeles i närheten av där författaren numera bor.

Boken startar tidigare samma år när lungsjuka Suni Maria står på en färja som glider genom dimbankarna på väg tillbaka mot ön där hon levt hela sitt liv. Det är problem, färjkarlarna svär och skriker till varandra, hon hör ett namn och känner igen en mycket äldre version av Erik som hon inte sett på väldigt länge och gjort allt för att glömma, han som nästan blev hennes död i ungdomen. Panikslagen låter hon sig omfamnas av mannen som aldrig mer skulle få komma nära henne.

Hon minns tillbaka i tiden och vi landar i 1854, hon är då en flicka, hennes mamma är sjuk och hon kommer att dö. Hon älskar sin mamma och inte minst att hon kallar henne för Margit, ett svenskt namn. Hon vill vara svensk men det är hon inte. Läsningen av Blodgärning gav mig kunskap om att det på den tiden fanns en bofast samebefolkning, ”fiskarlapparna”, inte sällan ”lappjävlarna”, utmed Norrlandskusten. Hennes pappa bestämmer att hon ska heta Suni, ett samiskt namn som hon får efter en viktig kvinna i hans släkt, en nåejtie som kunde se in i framtiden och även hade andra speciella förmågor, något som Suni kanske också har?

Vi får följa hennes hårda uppväxt, nu utan sin mamma, och vi får lära känna ett samhälle, miljöer och människor, okänt för de flesta av oss och det är en skildring som verkligen fängslar läsaren. Hon träffar yngre Erik som redan från födseln varit konstig, nyckfull och ofta våldsam, en sjuårig pojke som varken hans föräldrar eller någon annan kan klara av, utom möjligen nu fjortonåriga Suni, men bara ibland. På något sätt blir Erik hennes ansvar under uppväxten, ett ansvar som inte är enkelt att ta. I dag skulle Erik ha haft en diagnos fylld av bokstäver men det fanns naturligtvis inte på den tiden.

Handlingen i författarens bägge böcker är i huvudsak tidsmässigt förlagda till den andra halvan av artonhundratalet och geografiskt till Sundsvallsområdet. Bägge är också fiktion som byggs kring verkliga historiska platser och händelser. Men ändå är de ganska olika. Nya Vattendoktorn är bättre strukturerad, han har utvecklat hantverket, och därmed också mer lättläst. Blodgärning är bitvis rätt rörig men samtidigt finns litterärt intressant partier med dragning åt magisk realism, drömska delar som verkligen fascinerar läsaren.

Anders Kapp, 2021-09-08

Bokfakta

• Titel: Vattendoktorn.
• Författare: Thomas Svensson.
• Utgivningsdag: 2021-09-08.
• Förlag: Eget (Vulkan).
• Antal sidor: 319.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Thomas Svensson.
• Läs vad andra skrivit om boken.