… bliv eld, och du har hem i världen.” Citatet är hämtat från Wilhelm Ekelunds Båge och Lyra som gavs ut 1912, som finns med i Therese Bohmans nya Andromeda och som för mig säger mycket om berättelsens kärna; vårt ansvar som enskilda människor för vad vi gör i vår gemenskap. Samma tema arbetar Katrine Marçal med på ett helt annat sätt i årets bästa sommarprat i P1 (2 augusti). Ett tema som enkelt kan relateras till idealet arete under grekisk antik. Ett tema som känns livsviktigt i vår populistiska samtid med dess flodvåg av lögner som hela tiden försöker ta ifrån oss positionen som människor med egna förmågor och eget ansvar. Titelns Andromeda är inte hämtad från rymden, varken galaxen eller stjärnbilden, utan från Sapfo, inflytelserik lyriker under grekisk antik; hennes verk finns bara kvar i form av fragment och ett av dessa lyder ”Andromeda har något bättre att erbjuda.” Kanske har jag med denna inledning skrämt bort en och annan potentiell läsare av denna text som inte alls handlar om gamla poeter eller filosofer utan om två människor, unga Sofie Andersson och snart pensionsmässiga Gunnar Abrahamsson, som bägge arbetar för anrika förlaget Rydéns och brottas med frågan om deras roll är att bana väg för viktig litteratur eller om uppgiften är att kränga så många böcker som möjligt. Väldigt läsvärt!

Berättelsens huvudpersoner har fått var sin del av boken; i den första delen är det Sofie som äger berättarperspektivet och i den andra är det Gunnar. I bägge delarna finns en hel del om dessa två personers egna liv och i bägge finns gemensamma händelser som dock kan betraktas olika. Det är en berättarteknik som fungerar riktigt bra.

Våren 2009 får Sofie en praktikplats på Rydéns och så småningom träffar hon där Gunnar som är skönlitterär chef för förlaget och en av de mest respekterade förläggarna. De finner varandra en dag vid kaffeautomaten i lunchrummet, visar sig ha samma negativa synpunkter på en av förlagets nya böcker, och ses allt oftare. Hon blir kvar på förlaget efter sin praktikperiod och får snabbt allt viktigare uppgifter.

En gång i tiden hade Gunnar förlagskarriär börjat på ett liknande sätt som Sofies. Utan särskilt märkvärdiga meriter hade han börjat på förlaget som vaktmästare, upptäckts av en hög chef, fått möjligheter och tagit dem. Det var han som kommit på idén om Andromeda, en bokserie med speciell formgivning vars avsikt var att lyfta fram nya författarskap. Den hade blivit en institution; de författare som fick denna möjlighet utvecklades ofta starkt, blev uppmärksammade, fick priser, blev de nya stora namnen inom svensk litteratur. Allt genom Gunnars ovanliga förmåga att se vilka texter som har verklig potential och hans ovanliga förmåga att lotsa författarna på vägen till att uppfylla denna potential. Sofie lär sig massor av Gunnar.

Det har en del gemensamt, de kommer från enkla förhållande, inga akademiska familjer, inga barndomshem där böcker hade någon stor plats. ”Vi kom från ingenting båda två, och på ett sätt var vi inga: vi verkade i skuggan, vi hade inget hävdelsebehov, ingen drift att stå i centrum.” Och samtidigt delar de en passion för litteraturens betydelse. De har allt större problem med ”räknenissarna” som får allt större inflytande på förlaget.

Åren går. De etablerar en gemensam tradition. Varannan torsdag lämnar de förlaget vid tretiden för att gå till Operakällarens bakficka där de delar en flaska av något gott vin och ägnar några timmar åt samtal om litteraturen, livet och världen innan Gunnar åker hem till sin fru i Gnesta, han arbetar hemifrån varannan fredag. Det är samtal som kommer att betyda väldigt mycket för dem. ”Världen blev som ny för mig när jag fick berätta den för dig, jag själv blev som ny inför mig själv.” Det är också samtal som betyder mycket för oss läsare. Traditionen ses med misstänksamhet av en del kolleger som tror att Sofies snabba steg inom förlaget beror på att hon ligger med sin åldrande chef.

Ekelundcitatet ”Världen är eld; bliv eld, och du har hem i världen” skulle kunna tolkas på två helt olika sätt. Att det handlar om vikten av att brinna för något är självklart. Men det skulle kunna handla om den autonoma individen, det isolerade geniet som presterar något enastående, eller om människan i en gemenskap som skapar värde för andra, värden som kan bestå även efter människans egen död. Jag tror definitivt på det senare och det är också det som för mig tillbaka till den grekiska antikens begrepp och ideal arete. Det handlar om flera olika saker och bland dem finns vikten av att söka världslig odödlighet, alltså att skapa värden som kan bestå även efter personens död. Och det handlar inte om autonoma rationella individer, den fantasirika berättelsen föds mycket senare, främst av Immanuel Kant på sent sjuttonhundratal; hos Aristoteles är människan alltid en del av en gemenskap, det är ett ontologiskt faktum, den som försöker ställa sig utanför gemenskapen är inte längre människa, hen är en best. De värden som består kan vara av många olika slag: ”stengärdesgårdarna står kvar, tunga av tid, som tysta monument över bortglömda generationer av strävsamma bönder.”

Det som ibland kan vara svårt att förstå utifrån den verklighet som vi lever i idag är att denna nödvändiga gemenskap inte alls konstitueras av likhet, tvärt om handlar det om gemenskap i olikhet med självständiga människor som har olika möjligheter att bidra med olika värden, som har ansvar för att sträva efter arete, att göra skillnad på sina egna sätt. Det är motsatsen till dagens farliga fantasier där populister konstruerar gemenskaper baserade på likhet, vara sig det gäller ett VI, hos oss svenskarna med någon alldeles speciell sorts svenskhet, eller olika DEM, farliga anonymiserade grupper konstituerade av hudfärg, religion eller med hjälp av någon annan likhetsetikett.

Populismens konstruktioner har redan hunnit långt med att slå sönder vår värld, skapa klyftor som dagligen skadar många människor svårt. En viktig motkraft finns inom kulturens olika grenar, inte minst litteraturen. Med den viktigaste motkraften finns hos alla oss självständiga människor som kan tänka själva rakt igenom alla de infantila floskler som regnar över oss, som har förmåga, lust och ansvar att skapa värden på olika sätt, i våra olika vardagar, som kanske brinner ganska stillsamt för att hålla lågan levande under lång tid, och som skapar vår verkliga gemenskap. Sofie och Gunnar som Therese Bohman ger oss i denna berättelse är två sådana människor som bägge försöker göra det som är rätt och jag är mycket tacksam för denna gåva från författaren. Den är inspirerande. Dessutom är det en mycket välskriven och läsvärd berättelse. Dags för en Augustnominering igen? Jag tror inte riktigt på det men är övertygad om att du kommer att gilla denna text. Så läs den!

Författaren

Therese Bohman född 1978 och är verksam som författare och kulturjournalist. Hon debuterade med romanen Den drunknade 2010. Den följdes av Den andra kvinnan 2014 som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2015. Aftonland från 2016 nominerades till Augustpriset. Nya Andromeda är alltså hennes fjärde roman. Hennes böcker finns översatta till ett tiotal andra språk. Hon bor på Södermalm i Stockholm.

Anders Kapp, 2022-08-24

Bokfakta

• Titel: Andromeda.
• Författare: Therese Bohman.
• Utgivningsdag: 2022-08-17.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 196.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Aftonland.
• Läs vad andra skriver om boken.