Jag läser rätt få böcker från den omfattande egenutgivningen men fastnade för Ted Stenströms roman Drömmegården, delvis tack vare en rätt långsökt personlig koppling. Det var ett bra val, det är en stark och välskriven roman som handlar mycket om identitet, relationer, alienation och ursprung. Det är i högsta grad en läsvärd fiktion, men den bottnar också i en realitet som säkert de flesta av oss saknar kunskap om. I förhållande till storlek har Sverige flest människor som adopterats till landet från andra länder och i sin berättelse levandegör den här författaren hur livet som ”importerad” kan gestalta sig på olika sätt. Därmed ger han oss både en intressant läsning och viktiga insikter vilket är värt att applådera.
Huvudpersonerna Tom Olsson och David Rex har en del gemensamt men också mycket som skiljer dem åt. Det är nästa lika gamla, Tom något yngre. De har varit mycket bra på judo, möttes i finalen på junior-SM i femtonårsåldern; David vann, lyftes fram som en stor talang och ett kommande OS-hopp för Sverige, Tom tog den knappa förlusten mycket hårt. De är bägge adopterade från Sydkorea och är mycket lika varandra, även med koreanska ögon. Tio år senare har de bägge slutat med judon, men av olika skäl. De har bägge under uppväxten mött en hel del rasism från omgivningen.
Där tar likheterna slut. Tom adopterades av ett par i Trelleborg, pappan Peter försvann tidigt ur bilden så han växte upp med sin adoptivmamma, hon gifte om sig med Åke som inte alls var någon bra man. Växande konflikter eskalerade till att Tom blev stamkund hos socialtjänsten, gick från den ena familjehemsplaceringen till den andra, hamnade i ett allt svårare missbruk, psykvård och olika behandlingshem. Tio år efter judofinalen skickar socialtjänsten iväg honom från Skåne till ett behandlingshem i Norrland för att han ska bli av med sitt missbruk och kanske få ordning på sitt liv.
David adopterades av ett par bosatta utanför Örnsköldsvik. De är fina människor, han får på många sätt en mycket bra uppväxt och det mesta går som tåget för honom. Men under gymnasietiden blir han ofta deprimerad, lider allt mer av känslor av utanförskap, avsaknad av tillhörighet, mindervärdeskänslor, allt lägre självkänsla. Efter gymnasiet åker hans bästa vän sedan barndomen, Emma, iväg till Göteborg för universitetsstudier, men David blir kvar i Örnsköldsvik, arbetslös. Så småningom får han ändå hygglig ordning på livet och försörjer sig i en underordnad roll som behandlingsassistent på LVM-hemmet Drömmegården där svåra missbrukare från hela landet hamnar. En decemberdag anländer Tom. De har inte haft någon kontakt alls sedan judofinalen för tio år sedan, men känner igen varandra.
Därmed är scenen satt för denna berättelse vars kärna finns hos Tom och David; i deras samtal, i den relation de successivt försöker bygga upp i bokens nutid (2011-12). Från december till maj kommer de två allt närmare varandra samtidigt som denna berättelse kompletteras med återkommande tillbakablickar från deras olika liv som också förklarar hur de hamnat där de nu är.
Det är välskrivet och dessutom berörande att följa dessa människor och alla de människor som finns, och fanns, i deras omgivningar. Det finns en del språkproblem, vilket är nästan oundvikligt i den egenutgivning som saknar stödet från förlagens textgranskningsprocesser, men det är petitesser i sammanhanget. Här finns en del partier där han skriver in karaktärerna i mardrömmar eller våldsam berusning där språket blir ett viktigt element för närvarokänslan i dessa (o)verkligheter. Att författaren har egna erfarenheter av arbete med utsatta människor med missbruksproblem och kriminalitet framgår och bidrar till trovärdigheten i berättelsen och i språkbruket. Länge är jag rätt nervös över hur han ska lyckas avsluta, ser ett antal tänkbara fallgropar, men upplösningen fixar författaren riktigt bra.
Det här är en skönlitterär roman som också har en stark förankring i en verklighet som är okänd för många. Det finns fler än 60 000 människor som adopterats från andra länder till Sverige och vi är det land i världen som har flest internationellt adopterade i förhållande till landets storlek. Det startade på 1930-talet men tog fart på allvar under 1960-talet. Till skillnad mot de flesta andra länder organiseras dessa adoptioner i huvudsak av staten; på 60-talet var det Socialstyrelsens ansvar och det första avtalet om internationella adoptioner tecknades faktisk med just Sydkorea (och Grekland). Sannolikt motiverat av den starka relationen mellan länderna ända sedan Koreakriget på tidigt 50-tal då Sverige drev ett sjukhus där (intresserar mig på ett personligt plan eftersom min mor arbetade som sjuksköterska där). Av de internationellt adopterade är det många som har just en koreansk bakgrund.
Tobias Hübinette, själv adopterad från Sydkorea, är en känd forskare och debattör som bland mycket annat varit aktiv i utvecklingen av AFA, Antifascistisk aktion, kartläggningen av extremhögern som ledde fram till att han 1995 startade Expo, tillsammans med Stieg Larsson, och i utvecklingen av Mångkulturellt centrum. För knappt ett år sedan kom han ut med boken Adopterad – En bok om Sveriges sista rasdebatt, där han analyserar den svenska 60-talsdebatten om adoptioner. Han visar där på orsakerna till varför det statliga engagemanget för internationella adoptioner uppstod i Sverige, till skillnad mot de flesta andra länder där adoptionsförmedling hanteras av föreningar, företag och andra privata aktörer. Den segrande majoriteten i denna debatt drevs av antirasistiska motiv där man tänkte sig att om det kom en stor mängd barn med andra utseenden skulle svenskarna vänja sig vid detta, acceptera en mångkulturell värld och rasismen skulle försvinna (vilket som vi nu vet inte fungerade alls).
Det finns en överdriven bild av Sverige som ett väldigt monokulturellt land vid denna tid, även då fanns det många människor med en bakgrund från andra länder, men de flesta hade migrerat från andra europeiska länder så det fanns betydligt färre då än nu med uppenbart andra utseenden, färre icke-vita.
Man skulle kunna tänka sig att adoptionerna drevs av en önskan om att försöka hjälpa barn som hade det svårt i andra länder, vilket säkert fanns som motiv för många som adopterade, men det statliga engagemanget hade alltså andra motiv. Hur livet skulle komma att gestalta sig för de adopterade själva fanns knappast med alls i diskussionen.
Under senare tid har det också funnits en hel del nyheter som handlar om hanteringen av dessa adoptioner i de länder som barnen kommer ifrån sedan det visat sig att det på flera håll, främst Kina och Chile, funnits kriminella inslag som gjort försäljningen av barn till en framgångsrik business och där det kanske inte alls funnits någon frivillighet hos de biologiska föräldrarna. Inte heller detta handlar om situationen för de adopterade själva.
Ted Stenström, också han själv adopterad från Sydkorea, kompletterar Hübinettes fackbok och nyhetsrapporteringen i medierna, med att skönlitterärt skriva fram en berättelse inifrån, från några adopterade människors egna perspektiv. Det är en mycket speciell situation att växa upp med ”svenska” namn, i mycket ”svenska” familjer och miljöer och samtidigt ha ett utseende som tydligt signalerar en annan bakgrund. Hos många skapar det en stark alienation, en osäkerhet om tillhörighet, en limbo där man varken är det ena eller det andra vilket är svårt för många. Stenström skriver fram detta med stark trovärdighet som blir berörande för läsaren och som samtidigt är en viktig insats för att bygga kunskaper och insikter hos oss som saknar egna erfarenheter. Man kan bara hoppas att det är något enklare för unga adopterade i dag när det finns en större utseendevariation i skolor och samhälle, men en del av svårigheterna är sannolikt ofrånkomliga och kunskaper om detta är viktiga.
All heder åt Ted Stenström för hans insats. Drömmegården är en stark roman som verkligen berör oss läsare samtidigt som den ger oss nya insikter. Läs den gärna!
Författaren
Ted Stenström är född 1971 och adopterades till Sverige från Sydkorea när han var sex månader gammal. Han växte upp i Trelleborg och har därefter bott på olika platser i Sverige, jobbat med många olika saker, bland annat med teatergrupper i Göteborg. Så småningom utbildade han sig till socionom och psykoterapeut. Han arbetar nu inom frivården i Halmstad där han varit bosatt tillsammans med sin familj sedan 2007. Drömmegården är hans debutroman.
Anders Kapp, 2022-01-24
Bokfakta
- Titel: Drömmegården.
- Författare: Ted Stenström.
- Utgivningsdag: 2021-03-29.
- Förlag: Eget (Ekström & Garay).
- Antal sidor: 289.