Jag gillade verkligen Ted Stenströms debut med Drömmegården 2021, en stark berättelse baserad på författarens egna erfarenheter som adopterad till Sverige utan att för den skull vara självbiografisk. Något liknande skulle man kunna säga om hans nya Det sista teaterkollektivet, han har en del erfarenheter från teaterlivet i Göteborg på nittiotalet där denna berättelse utspelar sig, men där upphör ändå likheterna; det här är en helt annan typ av berättelse, byggd med magisk realism, absurditet och en del annat i verktygslådan. Alejandro ”Alex” Ramirez växer upp i Östersund med svensk mamma Siv och pappa José från Mexiko; en familj som går sönder när Siv blir psykiskt sjuk och inlagd med små förhoppningar om att någonsin kunna komma tillbaka till ett vanligt liv. Det blir en tuff uppväxt för Alejandro som vi får följa parallellt med bokens nutidshandling; i huvudsak utspelar den sig under ett galet dygn i augusti 1999 då vi befinner oss i Göteborg. Det finns mycket att läsglädja sig åt, bland annat en riktigt smart avslutande twist, men jag greps ännu mer av debutromanen.

Berättelsen omgärdas av en prolog och en epilog som bägge utspelar sig söndagen den tjugonde augusti 2000 i Göteborg vilket är precis ett år efter textens kärna: ett dygn som inleds fredagen den tjugonde augusti 1999 och som under natten övergår till lördag. Regelbundet kommer huvudpersonen Alejandros historik insprängd i egna kapital. Det är en snygg och väl fungerande arkitektur.

Första gången vi får träffa Alex, inte i texten men i tiden, är han nio år, det är julavslutning 1983 i Tavelbäcksskolan i Östersund och som en av tre pepparkaksgubbar sjunger han för allt han är värd för publiken; han ser föräldrarna som ler glatt och applåderar. Han älskar att stå på scen och när teaterpedagogen Anita startar en barngrupp i januari är han en av deltagarna. En annan av deltagarna är betydligt mer storväxta Leonidas, Alex är liten och smal, och de två blir nära vänner under lång tid. Kanske bidrog det att de var de enda i omgivningen med utländskt påbrå, Leonidas pappa var den store grekiske pizzabagaren Dimitris som ägde Körfältets pizzeria.

Tio år senare är han fortfarande kvar i Östersund; mamma borta i sluten psykiatrisk vård, pappa arbetslös och alkoholiserad, han själv är halvkriminell, tar droger och säljer ibland. Men teaterdrömmarna finns kvar. Både han och Leonidas kommer fram till att de måste förändra sina liv, de söker till skådespelarlinjen på Ingesunds folkhögskola i Arvika; Alex kommer in men inte Leonidas, Alex flyttar till Värmland och Leonidas arbetar för sin pappa i pizzerian.

På folkhögskolan lär han känna Erik som blir hans nya bästa vän, han är inte så bra på att hålla kontakten med Leonidas. Han möter kärleken Lina, de blir ett par, och efter utbildningen flyttar alla tre till Göteborg. När vi är framme i augusti 1999 har Erik börjat få en del mindre roller, Lina har sadlat om, pluggar ambitiöst till lärare och Alex, son nu hunnit bli tjugofem, gör mest ingenting annat än att festa bort alla de pengar han inte har. Förhållandet med Lina är slut men de bor fortfarande ihop, eller mer korrekt: han snyltar på henne som inneboende i hennes lägenhet.

När Alejandro vaknar fredag 20 augusti är han riktigt, riktigt bakfull. Lina tvingar upp honom och ser till att han håller sin tid på socialkontoret den här dagen, han har inga pengar och hoppas få något bidrag. Där får han träffa Ellinor, en äldre, halvblind och rätt märklig kvinna. Hon säger nej till pengar men tvingar honom i stället till Arbetsförmedlingens nya projekt Vägvalet, en insats för arbetslösa kulturarbetare som inte lyckats etablera sig, första mötet är samma dag, bara några timmar senare.

Eventet är urtråkigt, Alex somnar och mardrömmer mitt i publiken, men så händer något, en sen deltagare: ”En tjej stack in huvudet. Klockan stannade. Korpsvart hår som föll mot axlarna. Vitt linne. Ringar i öronen. Kakifärgad axelväska hängande ner mot höften. En intensiv blick skar genom luften som laserstrålar. Registrerade mig för en mikrodelssekund. Blicken träffade rakt i hjärtat och förlamade mig.”

Det är Alex första möte med Esperanza, de börjar prata med varandra efter mötet och så småningom säger hon: ”Jag är en av kamraterna … i Kollektivet.” Snacket gick bland Göteborgs teaterkretsar om ett teaterkollektiv som kallades för Kollektivet. Ingen visste var det låg eller om det ens fanns. Alex får höra att det verkligen finns och sysslar med att utveckla teaterkonsten, de spelar inte för publik. Viktigt för dem är en del speciella texter. ”Det fanns en dramatiker … En författare som hette Jack Malm. Han är nu försvunnen. Men hans texter är magiska. Förändrar människor.”

Esperanza bjuder in Alex till Andra Långgatan i Masthugget samma kväll och det blir starten på en kedja av händelser, bokstavligen fantastiska, febrigt skrivna där verkligheten utmanas och andra möjligheter prövas. Det finns ett antal återkommande begrepp i texten som Alex favoritfärg lila, molnskogarna i Mexiko, den praktfulla fågeln quetzaler och en hel del annat. Ett av mina större problem med texten är att jag aldrig får någon känsla av vad det exceptionella är med Kollektivet; det finns mycket skrivet om detta, många delar men ingen riktig helhet skapas hos mig. Att det skrivs fram som en egen och sannare värld skild från ”Vanförestället” (underbart ord) där de andra lever, förstår jag med det räcker inte riktigt. Det kan naturligtvis bero på min läsning och det finns mycket jag uppskattar i de febriga delarna men också i de mer vardagliga som den såriga relationen till pappan, den bortslarvade vänskapen med Leonidas, det trassliga förhållandet med Lina och en hel del annat. Och det räcker långt. Och den avslutande twisten är en fin bonus.

Författaren

Ted Stenström är född 1971 och adopterades till Sverige från Sydkorea när han var sex månader gammal. Han växte upp i Trelleborg och har därefter bott på olika platser i Sverige, jobbat med många olika saker, bland annat med teatergrupper i Göteborg. Så småningom utbildade han sig till socionom och psykoterapeut. Han arbetar nu inom frivården i Halmstad där han varit bosatt tillsammans med sin familj sedan 2007. Drömmegården var hans debutroman 2021 och han är nu aktuell med Det sista teaterkollektivet.

Anders Kapp, 2024-02-28

Bokfakta

• Titel: Det sista teaterkollektivet.
• Författare: Ted Stenström.
• Utgivningsdag: 2024-01-25.
• Förlag: Eget (Virens).
• Antal sidor: 237.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Drömmegården.
• Läs vad andra skriver om boken.