”Jag vaknar och känner mig, i brist på bättre or, lycklig. Kanske till och med, en kort stund, förväntansfull. Eftersom jag är förtjust över mig själv som en kombination av åsnan Ior och den buttre kommunikationschefen Toby Ziegler i ´Vita huset` så skyller jag denna ovana känsla på våren.”
Visst är de skitdyrt att prenumerera på DN, men det struntar jag i. Varje dag hittar man guldkorn som förgyller tillvaron. Som bara denna lördag. Inledningen kommer från en riktigt fin krönika i dag av Malin Persson Giolito. Hanna Fahl ger oss en underbar krönika om ”finförfattares” ofta rätt löjliga okunnighet om genrelitteratur, denna gång främst science fiction. Richard Swartz, som jag bara tycker blir bättre och bättre, skriver idag insiktsfullt om växande gap mellan det moderna, urbana och det cementerade, oföränderliga där utanför.
Och så Kerstin Ekman som idag försvarar fantasin, fabulerandets värde i stort författande med utgångspunkter i främst Hjalmar Söderberg och som tar strid mot autofiktionen, strid mot så mycket av diskussionen idag där författaren som person placerar sig själv eller oftare placeras i centrum där hen står i vägen och skymmer det enda som är väsentligt: texten. Hjalmar Söderberg som person hade många brister men det är fullständigt ointressant; när det gäller honom som författare är det texten och inget annat som räknas, fantasin, fabulerandet, förmågan att skapa något som får oss att se på livet och världen på andra sätt.
Kerstin Ekmans eget författarskap är ett fantastiskt bevis på denna förmåga; den skönlitterära fantasins förmåga att skapa bilder som ofta är så mycket sannare och effektivare än det förment realistiska när det gäller att ge oss livsnödvändiga glasögon för att kunna se, känna, inse och förstå livets underbara obegriplighet.
Så tack DN för allt detta! Ibland blir man förbannad också men det ingår i prenumerationen. Som igår när Ola Larsmo skriver en recension av Eva-Marie Liffners senaste bok, Vem kan segla. Av dagens svenska författare är Liffner den som kanske mer än någon annan försvarar de ideal som Kerstin Ekman hyllar i sin text, men enligt min mening så har Larsmo fullständigt missat vad Liffners underbara text handlar om. Men det får man leva med, jag fortsätter som prenumerant i alla fall.
Anders Kapp, 2019-05-04
Mer att läsa
- Kapprakt om Eva-Marie Liffners Vem kan segla
- Kapprakt om Doktor Glas i Hjalmar Söderbergs, Kerstin Ekmans och Bengt Ohlssons versioner.
- Kapprakt om lysande covers (inte omslag) där både Kerstin Ekman och Eva-Marie Liffners finns med som exempel.