”Vi har den mest inkompetenta och minst empatiska regering som vi haft under hela min livstid” skriver Sven-Eric Liedman i sin nya bok Tidens smala näs, tankar i en vilsegången tid. Polemiskt? Nej, jag tror inte att författaren avser det och som läsare uppfattar jag inte heller det så, det är bara ett konstaterande av faktum. I och för sig är han äldre och har därmed en större referensram än vad jag har, men skillnaderna blir nog bara större desto längre tillbaka i tiden man går; jämför till exempel Bertil Ohlin, partiledare för Folkpartiet från 1944 till 1967, med dagens ledare för Liberalerna (den nya beteckningen känns numera som ett skämt) Johan Pehrson för att för att inse den dramatiska förändringen, Pehrson kommer aldrig att bli aktuell för något Nobelpris. Skillnaderna går rätt enkelt att förklara, sedan politiken kapitulerade för marknaden finns det knappast något incitament för framstående personer att konkurrera om ledningen för politiska partier, jag utvecklar det längre fram. Det är en läsvärd liten bok som Liedman kommit med även om jag kan tycka att en del av skärpan i hans större verk delvis saknas. Han lyfter ändå fram mycket av det som har gått så fel i vår samtid på ett trovärdigt och begripligt sätt. Här finns också en del hopp om hur en del av dessa fel skulle kunna rättas till; hopp är naturligtvis något bra och beundransvärt som jag kan uppskatta även om jag har svårt dela detta hopp.

Läsningen av Liedmans bok fick mig att reflektera kring det han behandlar, den märkliga samhällsförändring som vi lever i. Först en liten omväg:

Efter den katastrofala situationen i Sverige i mitten av artonhundratalet inträffade något exceptionellt; under perioden 1880 till 1980 utvecklades landet på ett sätt som saknar motstycke i världen. Detta underverk är väl beforskat, nationellt och internationellt, och vi har kunskap om varför detta kunde ske. Kärnan finns i extremt höga nivåer av tillit i samhället kombinerat med stor öppenhet i olika former, offentlighet och öppenhet mot resten av världen, låg korruption, måttliga klasskillnader, växande jämlikhet och jämställdhet, stora satsningar på utbildning, forskning, vård, omsorg, infrastruktur och en hel del annat. Det här vet vi.

Redan i demokratins barndom, delar av det antika Grekland, var skillnaden mellan polis och oikos (med dåtidens språk) helt central; vad är det gemensamma och vad är det enskilda, vad är det politiska och vad är den privata marknaden?

Under Sveriges framgångsår vidgades det politiska till det vi ofta kallar välfärdssamhället; en välutbildad befolkning är till exempel en gemensam angelägenhet, centralt för både demokrati och samhällsutveckling, utbildningssektorn är därmed något som tillhör det politiska, det är en offentlig verksamhet. Motsvarande gällde för flera andra sektorer.

Det stora skiftet för drygt fyrtio år sedan kan beskrivas som att vi förlorade förmågan att se skillnaden mellan polis och oikos, oikos tillåts ta över nästan fullständigt. Förändringen genomfördes på två vägar. Den ena handlade om att marknadens principer tog över makten när det gäller hur den offentliga verksamheten ska bedrivas, det vi oftast kallar New public management (NPM), vilket totalt förändrat dessa verksamheter och situationen för de människor som arbetar där. Den andra handlade om privatisering, alltså att privata företag tar över offentlig verksamhet. Det vi svenskar ofta har svårt att förstå är att vi lever i ett ganska extremt land; de hundra framgångsåren var exceptionella och mycket i utförsbacken därefter är också extremt. För att fortsätta med utbildningssektorn som exempel finns det, vad jag vet, inget annat land i världen som använder skolsystemet till att slussa över skattemedel avsedda för utbildning till stora vinster i privata företag.

Effekterna av denna förändring är katastrofala på många olika sätt. Ett av många exempel handlar om hur en kombination av svagare välfärdssystem, ökade klasskillnader och en allt hårdare segregation resulterat i skuggsamhällen med en växande kriminalitet. Kompetenta politiker skulle möjligen kunna inse hur fel politiken gjorde vid det stora skiftet och ta fram förslag på hur dessa fel kan korrigeras (här uttrycker Liedman en del hopp som jag har svårt att dela). Det finns inga som helst tecken på detta. I stället tävlar politikerna om vem som snabbast kan göra landet ännu mer repressivt; hårdare lagar, längre straff, fler poliser, fler tvångsmedel, lägre respekt för människovärdet i vissa delar av landet.

Nästa verksamhet som ska säljas ut är tydligen just fängelserna; allt fler av dagens politiker vill se en privatisering, en del vill till och med att svenska fångar ska förvaras i privata fängelser placerade i andra länder. Även inom denna sektor ska alltså våra skattemedel kunna användas till vinster för de privata företag som skickligast kan skapa billigast möjliga förvaring av fångar.

Men faktum är att vi i huvudsak saknar kompetenta politiker vilket är sorgligt men naturligt, varför söka sig till politiska partier när marknaden ändå tagit över? För att ta ett helt annat område så förefaller insikterna om klimatkrisen vara större inom näringslivet än hos politikerna som drastiskt ökar utsläppsnivåerna i stället för att minska dem; till och med drivmedelsföretagens organisation protesterar mot de minskningar i reduktionsplikten som politikerna genomfört.

Det område som ändå kanske allra tydligast visar på inkompetensen och empatilösheten är behandlingen av människor som kommer till oss från andra länder. Framgångsåren möjliggjordes bland annat av en stor öppenhet för inflöde av arbetskraft, kompetens och kapital från andra länder. Ta bara den snabba utvecklingen inom svensk industri under efterkrigstiden som aldrig skulle ha varit möjlig utan att välkomna stora grupper av människor från andra länder. Nu råder motsatta förhållanden med ledande politiker som bara uttalar förakt för dessa människor. Jag känner personligen rätt många och häpnar ständigt över den förföljelse de utsätts för av svenska myndigheter och den växande rasismen i samhället. Kan bara känna beundran för alla som ändå väljer att stanna kvar; utan dem skulle flera verksamhetsområden i det svenska samhället gå under. Kan också förstå de många som väljer att fly från Sverige till de mer civiliserade länder som fortfarande finns i Europa. Det faktum att dessa länder vägrar att tillämpa Dublinförordningen, de vägrar att skicka tillbaka dessa flyktingar till just Sverige, säger mycket om hur dramatiskt synen på vårt land har förändrats. Det är en vinst för de länderna och en förlust för oss.

Läs gärna Liedmans text som är annorlunda och delvis ljusare i sin beskrivning av dessa samhällsförändringar: ”Från min utsiktsplats vid datorn blickar jag ut över ett hav av lysande ljusgröna, ännu vårfriska almlöv. Ibland sitter en pilfink och gungar ytterst på en av de tunna grenarna. Just nu klättrar en gröngöling längs stammen. Det är en lust att leva. Men hur kan det vara en lust när historien kanske snart tar slut och med den vår alltid lika uppfinningsrika och självförstörande mänsklighet? Säg det. Men så är det, och jag vet att jag som många andra kombinerar trivsel i det lilla livet med en skälvande oro inför det som händer i det stora. Hur kan vi hantera vår förvirring?”

Författaren

Sven-Eric Liedman föddes i Karlskrona 1939 och fick sin utbildning i Lund och Göteborg. Åren 1966-68 var han biträdande kulturchef på Sydsvenska Dagbladet. Därefter blev han docent i idé- och lärdomshistoria, först i Lund (1968-70) och sedan i Göteborg (1971-79). 1979 blev han professor vid institutionen i Göteborg, en professur som han lämnade våren 2006. Han är också verksam med artiklar i dagspress och tidskrifter. Hans bok I skuggan av framtiden belönades med 1997 års Augustpris i fackboksklassen.

Anders Kapp, 2024-05-12

Bokfakta

• Titel: Tidens smala näs, tankar i en vilsegången tid.
• Författare: Sven-Eric Liedman.
• Utgivningsdag: 2024-04-16.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 183.

Länkar till mer information

• Kapprakt om I november, Om åldrandet.
• Läs vad andra skrivit om boken.