Vad jag kan komma ihåg hade jag inga idolaffischer på väggarna i pojkrummet och när jag nu fick anledning att tänka efter kan jag komma på få personer som jag skulle vilja ge det epitetet. Kommer bara på tre och den klart mest kände av dem är den stora idéhistorikern Sven-Eric Liedman. Mest av en tillfällighet hamnade jag på en föreläsning i Göteborg 1977; är inte säker på ämnet just då men blev fascinerad av honom och har nog läst det mesta han givit ut i bokform (och det är rätt mycket). Utöver en blygsam korrespondens när jag skrev på min avhandling har vi aldrig haft någon personlig kontakt men han känns ändå på något sätt närstående; hans böcker har givit mig så otroligt mycket när det gäller perspektivrikedom kring hur man kan se på människan och tillvaron. Hans nya bok I november, Om åldrandet, är en av hans tunnaste; en samling korta essäer, närmast dagboksanteckningar, om ett rätt allmängiltigt tema, åldras gör vi ju alla, och även om han är femton år äldre än jag gav mig läsningen en hel del tankar. En av funderingarna handlade om skillnaderna mellan bildning och utbildning. Liedman äger bägge på en nivå som idag är mycket sällsynt, dessutom begåvad med ett underbart språk.
”Många har skrivit om ålderdomen. Sällan är de över åttio; det vanligaste är sextio eller däromkring. Då skriver man inte riktigt inifrån utan föreställer sig snarare hur det är att bli äldre.” Det säger den åttiotreårige författaren själv om sin bok som är mycket personlig, självbiografisk med korta fragment från olika skeden i hans liv, men som ändå innehåller allmängiltiga insikter och reflektioner kring vår moderna historia.
Berörande är minnena av hans storebror Bengt som var den stora stjärnan under de två brödernas uppväxt i den stora prästgården i Vittskövle (nordöstra Skåne), inte bara för att han var ett par år äldre. Pappa prästen hade stora förhoppningar, tänkte sig att Bengt skulle kunna bli den biskop som han själv aldrig skulle kunna bli. Men så blev det inte alls. Från att ha varit skolans ljus hamnade han i en kris och vägrade gå i skolan. Han berättade själv om en kommentar från en lärare då hösten 1947 som utlöste krisen. Och så är det ofta; på ytan ganska små händelser under barndomen kan få effekter för livet, i alla tänkbara riktningar, vilket är både viktigt och skrämmande att tänka på som förälder eller lärare.
Han växer upp som prästson och berättar en del om sina relationer till kristendomen, beskriver sig själv som ”religiöst omusikalisk”, kom tidigt fram till att inte kunde dela den tro som han växt upp i. ”Men jag hyser respekt för människor som har en tolerant och öppen religiös övertygelse. Fanatismen, däremot, är vederstygglig.” Han skriver en hel del om döden: ”En dag kommer solen att gå upp utan att jag finns med. Mitt liv kommer att vara – ingenting.”
Men även den som saknar tro på ett liv efter detta kan uppfylla antikens ideal arete när det gäller en typ av världslig odödlighet som handlar om mer än bara det biologiska, barn och barnbarn som Liedman skriver kärleksfullt om, också om verksamhet, om verk som lever vidare efter skaparens död. Och det kommer Liedmans verk att göra.
Det här är en riktigt läsvärd liten bok som innehåller mycket ljus, många insikter och en hel del berättigad samhällskritik.
Ett citat som jag sedan länge bär med mig från en vän och universitetsrektor är ”dumheten är normalfördelad”. Men det menade han att det finns lika många dumma bland extremt högutbildade professorer som det kan finnas inom alla möjliga kategorier av människor. Det är alldeles sant enligt min personliga erfarenhet. Utbildning kan vara något smalt och behöver inte alls leda till bildning som alltid är något brett, som alltid handlar om insikter om många perspektiv på människan och tillvaron.
På tidigt åttiotal blev jag chef på en liten A-presstidning i Borås. I jobbet ingick att besöka olika föreningar inom arbetarrörelsen, inte sällan pensionärer. Jag var ung med många förutfattade meningar och hade ingen personlig erfarenhet från arbetarrörelsen, var anställd på meriter, inte partibok.
Mina fördomar krossades snabbt. Här träffade jag motsatsen till ovanstående professorer: lågutbildade men högbildade äldre människor; kloka, belästa människor med djupa insikter inom många olika områden. Inte sällan flerspråkiga, inte via utbildning utan genom praktisk verksamhet, många hade erfarenheter från volontärarbete i ett krigshärjat Europa, internationalismen var länge väldigt stark inom arbetarrörelsen. För mig var det en viktig erfarenhet och en förmån att få lära känna dessa människor. Bildning och utbildning är olika saker.
Sven-Eric Liedman förenar utbildning och bildning på en nivå som är otroligt sällsynt idag. Kanske inte riktigt på samma nivå som hans föregångare några sekler tidigare, det är inte längre möjligt, men då handlade det om en mycket liten priviligierad grupp samtidigt som den stora majoriteten saknade både utbildning och bildning. (Alexis de Tocqueville förklarar förändringen bättre än någon annan i sina stora verk från 1830-talet.) I dagens tidevarv av kunskapsförnekelse, populism, lögner och elithat tycker jag att det är helt underbart att det fortfarande finns människor som Sven-Eric Liedman, även om de inte är många.
Ur hans rika produktion skulle jag vilja rekommendera några böcker, inte så tunna och lättlästa som hans nya bok men om du bara accepterar ett visst tuggmotstånd så är belöningen stor; det är texter som gör din värld större.
- I skuggan av framtiden, 1997. Handlar om moderniteten, de senaste århundradenas förändringar i Europa och världen. Fick Augustpriset i fackboksklassen det året.
- Ett oändligt äventyr, 2001. Handlar om kunskap, etymologi, skillnader mellan information och kunskap, om visdom, om språkets avgörande roll och en hel del annat.
- Tankens lätthet, tidens tyngd, 2004. Handlar om frihetsbegreppets många olika uttolkningar och innebörder, men också om relationerna mellan idéernas och materiens verkligheter.
- Stenarna i själen, 2006. Handlar om begreppen form och materia, de skiftande föreställningar som finns kring stoff, innehåll och liknande genom idéhistorien.
Författaren
Sven-Eric Liedman föddes i Karlskrona 1939 och fick sin utbildning i Lund och Göteborg. Åren 1966-68 var han biträdande kulturchef på Sydsvenska Dagbladet. Därefter blev han docent i idé- och lärdomshistoria, först i Lund (1968-70) och sedan i Göteborg (1971-79). 1979 blev han professor vid institutionen i Göteborg, en professur som han lämnade våren 2006. Han är också verksam med artiklar i dagspress och tidskrifter. Hans bok I skuggan av framtiden belönades med 1997 års Augustpris i fackboksklassen.
Anders Kapp, 2023-01-10
Bokfakta
- Titel: I november. Om åldrandet.
- Författare: Sven-Eric Liedman.
- Utgivningsdag: 2022-10-21.
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 143.