Tror det är dags att definiera en ny litterär genre, feel-bad-frosseriets genre, fylld av den där känslan som man kommer ihåg för länge sedan i ensamheten någon sen natt, lyssnande på en svårmodig och svårbegriplig Leonard Cohen, frossande i mörka känslor kring en olycklig kärlek, egen otillräcklighet, livets orättvisor eller något annat tema som passade just då.

Har just läst Per Landins nya ”Kan du inte säga något snällt i stället” som kom ut tidigare i år. Har inte läst honom tidigare, har någon gång sett hans prosa berömmas, så när jag fick syn på boken i bokhandeln tänkte jag att det var dags. Det är en starkt självbiografiskt färgad monolog. Peter vistas några veckor ensam i sommarhuset på Bjärehalvön där han tillbringat alla sina somrar sedan han var barn, tänker tillbaka på sitt liv, sin alkoholism, moderns förtryck och övergrepp, hustrun som lämnade honom, relationerna till systern, främlingskapet inför tillvaron och allt annat elände mot bakgrunden av en sommarsolig överklassmiljö.

Länge gillar jag det, en välskriven text, delar som är lätta att känna sig in i och den finns något dunkelt förföriskt och svart gosigt i eländesfrosseri. Men tröttnar ändå så småningom på denna priviligierade sorgesång. Det är ungefär som med junk food; kan vara förföriskt gott vid sällsynta tillfällen men man måste äta väldigt fort för att inte hinna känna hur äckligt det egentligen är. Och även om denna bok bara är 157 sidor hann jag inte läsa den tillräckligt fort …

Anders Kapp, 2015-05-14

Bokfakta

• Titel: Kan du inte säga något snällt i stället
• Författare: Per Landin.
• Utgivning: 2015.
• Förlag: Atlantis.
• Antal sidor: 156.