Susanne Fellbrink är tillbaka liksom sitt alter ego Cilla Fallander. Efter debuten med Än sjunger hon inga sånger, har hennes andra Sundsvallsthriller med Cilla i centrum kommit ut. Den nya boken heter Än klappar hjärtat, och det gör det faktiskt, klappar alltså, om än svagt efter ett dramatiskt mordförsök i denna annars rätt snälla och mysiga thriller. Nu har Cilla fått ansvaret för den grandiosa invigningen av stadens nya galleria men när den inleds på torsdagskvällen går allt fruktansvärt fel och det inför 20 000 människor samlade på Stora torget. Och inne i gallerians restaurang har Robin fått sommarjobb direkt efter studenten. Robin heter egentligen något annat men sedan 15 år är han och hans mamma på flykt under falska namn.

För mig som är född i Sundsvall och återvändare i flera omgångar bidrar en hög igenkänningsfaktor väldigt mycket till glädjen i läsningen. Ner på detaljnivå. Under några år i början av 90-talet bodde jag i en underbar lägenhet i Blombergska huset, mitt emot Knaust på Storgatan i Sundsvall. Det är ett mycket vackert hus, ritat av Sven Malm och uppfört 1889. Bland annat har detta historiska byggnadsminne ett fantastiskt trapphus som varsamt renoverades när vi bodde där. Från vår lägenhet hade vi en trappa upp till en gigantisk oinredd vind, ett halvt kvarter stor, bland annat med små inglasade tornrum. Vi var de enda som hade tillgång till vinden och en av mina döttrar hade ett av tornrummen som sin favoritläsplats. Kort efter det att vi flyttat därifrån uppstod en brand på denna vind. Det gick rätt bra, men i samband med detta sålde den privata fastighetsägaren huset till det stora fastighetsbolaget Norrporten som inredde den stora vinden till kontor för sig själva.

Några år senare går huvudpersonen Cilla Fallander i detta vackra trapphus och beundrar de vackra tak- och väggmålningarna. Hon är där för att besöka Tim Larsson på fastighetsbolaget Norrsidan (det finns mycket i boken som har verkliga förebilder, med små namnändringar, inklusive huvudpersonen). Norrsidan är hennes uppdragsgivare för ett riktigt prestigeprojekt. Hon har fått uppdraget att ansvara för den grandiosa invigningen av stadens nya galleria som ska pågå under fyra dagar med start 23 augusti.

Det är bokens huvudberättelse. Den trassliga resan fram till invigningen med många turer och många prövningar, det är uppenbart att någon försöker sabotera projektet, innehåller spänning, läsvärda utmaningar i Cillas privatliv och en hel del humor. Det finns också två parallella biberättelser. En handlar om Cillas vän Bianca som hade en viktig roll i den förra boken, och nu får vi följa hennes liv som au pair i Paris. Den andra biberättelsen tar sin början 15 år tidigare. Jonny är en alkoholiserad och mycket våldsam man som misshandlar sin fru och gör familjens liv till ett helvete. En kväll ger hon honom sömnmedel i groggen och flyr med sin lille son. Under åren som gått har de flyttat runt i landet, bytt namn flera gånger för att hålla sig undan. Pojken har växt upp, kallar sig nu Robin, har tagit studenten och fått sommarjobb på en restaurang i gallerian. Jonny har nyligen avslutat ett av sina fängelsestraff. Robins mamma är livrädd och håller sig instängd i deras lägenhet på hemlig adress i Sundsvall.

Berättartekniken är, bortsett från inledningen, rakt kronologisk, historisk information existerar som minnen och i form av en upphittad dagbok. Varje kapitel är en speciell dag med början 23 maj, 107 dagar innan invigningen, fortsätter fram till invigningsdagarna, och slutar tolv dagar efter invigningen. Inom varje kapitel rör vi oss mellan huvudberättelsen med Cilla i centrum och de två sidoberättelserna; Bianca i Paris samt Robin och hans förskrämda mamma. Bokens två skurkar, den okända kvinna som vill sabotera invigningen och våldsamma Jonny som söker sin försvunna fru för att straffa henne, får också egna berättarröster. Konstruktionen fungerar mycket väl, den ger en bra dramaturgi, ger en dynamisk och levande läsning. De tre berättelserna vävs samman i en dramatisk upplösning. Min enda invändning är att sidoberättelsen om Bianca egentligen inte tillför så mycket här (vilket däremot den om Robin i högsta grad gör).

Inledningen fångar läsaren snabbt med dramatiken kring flykten undan en misshandlande man och en försmak av katastrofen under den första invigningskvällen. Snyggt!

Det finns en hel del hänvisningar till den förra bokens händelser. Jag förstår inte riktigt varför. Läsare som inte läst den förra blir bara irriterade och de som har läst den kan ju redan den berättelsen och behöver inga hänvisningar. Inom genren är det vanligt med ”serier” av ”fristående” böcker och balansgången mellan dessa två ord är alltid svår. Man eftersträvar att få nöjda läsare att komma tillbaka utan att skrämma bort nya läsare som inte läst tidigare delar och det är inte enkelt.

Ett annat problem för mig i läsningen är en del tveksam logik i karaktärernas beteende, bland annat Cillas osannolikt stora mesighet i en del sammanhang. Även en del mer praktiska logikproblem; vid ett tillfälle tror jag till exempel att Jonny måste haft tillgång till någon Harry Pottersk förflyttningsmagi för att berättelsen ska hålla samman.

Hon kallar sin genre för cosy crime och jag förstår vad hon menar. Även om det finns spänning, det finns brott och det finns otrevliga brottslingar så är det ganska snällt, en mysthriller som jag tror fångar många nöjda läsare. Och även om denna subgenre inte riktigt passar för mig så gav boken mig några riktigt trevliga timmars läsning. Rekommenderas, särskilt starkt om du har någon sorts koppling till Sundsvall.

Anders Kapp, 2020-06-07

Bokfakta

• Titel: Än klappar hjärtat.
• Författare: Susanne Fellbrink.
• Utgivningsdag: 2020-06-03.
• Förlag: Printz.
• Antal sidor: 335.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Susanne Fellbrink.
• Författarens hemsida.