Stina Flodéns trilogi om Camilla Stensjö öppnade dramatiskt; när Camilla och hennes familj, maken Mikael, trettonårige Anton och lillasyster Hedda, skulle samlas till middag hemma i villan i Mariestad är det någon som skjuter genom fönstret. Mikael dör omedelbart, Camilla gömmer sig med barnen i badrummet och tänker: Nu dör vi, titeln på den boken. Efter tvåan Släpp mig fri är det nu dags att avsluta trilogin med Död för mig och dramatiken fortsätter hela vägen in i finalen. I berättelsen har det gått precis ett år sedan Mikael dog och efterspelets rättegång är på väg att avslutas; den handlar inte om själva mordet, ingen vet vem som sköt, utan om det som Mikael sysslade med bakom fasaden av den perfekta mannen och pappan: tillsammans med sin kompis Tobias och chefen Gunnar hade de ägnat sig åt mångåriga och grova övergrepp på barn, även mord, hemma i chefens källare och snart kommer domen mot Gunnar, de andra två förövarna är döda. Efter Mikaels död flydde Camilla med barnen till Falun men där håller hennes eget kriminella förflutna på att komma ikapp henne. Det finns väldigt mycket bra i den här trilogin, men också ett betydande problem.

Hela spänningsgenren domineras av serier, den innehåller bara en liten andel helt fristående böcker. Det finns flera förklaringar till varför det är så, inte minst handlar det om höga kostnader för att skapa ett nytt universum med miljöer, karaktärer, relationer, historik och mycket annat; det tar mycket tid, är en stor investering och det finns en självklar fördel om man kan dra nytta av den investeringen för fler böcker än en. Ändå innehåller förlagstexterna mycket ofta just ordet ”fristående” när de ska beskriva en ny del i en serie trots att det uppenbart inte är sant, i alla fall inte någon hundraprocentig sanning. Också detta är förklarligt, förlagen vill inte skrämma bort tänkbara köpare som inte läst tidigare delar i serien.

Denna användning av ordet ”fristående” bör lämpligen tolkas som en skala: hur pass svårt är det för en läsare att komma in i en ny del om hen inte läst tidigare delar? Hur hög är tröskeln? För att ta ett exempel: nyligen skrev jag om En liten droppe blod, fjärde delen i Christoffer Carlssons Hallandssvit, där tröskeln är mycket låg, den är inte helt obefintlig, de som läst tidigare delar har en del värdefullt med sig i bagaget, men även de som inte läst någon av de tre tidigare böckerna har inga problem alls med att komma in i den nya texten. Det innebär i nästa steg att författaren inte behöver ägna sig åt tillbakablickar till tidigare delar, han kan helt och hållet fokusera på den nya berättelsen vilket naturligtvis bidrar till hög kvalitet.

Motsatsen gäller för Stina Flodéns trilogi; här är tröskeln hög, för att en läsare ska kunna ha utbyte av den tredje och sista delen, Död för mig, måste hen ha en hel del kunskaper från de tidigare två delarna. Den som inte läst dessa måste få hjälp, det är inte rimligt av vare sig författare eller förlag att helt exkludera nya läsare, frågan är bara hur man löser denna utmaning. Det finns egentligen bara två vägar: en kort inledande resumé eller insprängda tillbakablickar i den nya texten och nästan alla väljer den senare varianten. Jag har skrivit om det här tidigare, men den här texten skriker verkligen högt efter den resumé som inte finns.

Under minst hundra sidor är ett återkommande tillbakablickande en del av den nya texten och fortfarande är det sannolikt svårt för nya läsare att fullt ut förstå sammanhanget. Det som är ännu värre är att allt detta tillbakablickande stjäl fokus för författaren; med ett par sidors kondenserad resumé i inledningen hade hon kunnat koncentrera sig helt på den nya berättelsen. Jag tycker att detta val är helt obegripligt och det som gör mig extra ledsen är att det här faktiskt i grunden är en riktigt bra berättelse. Det är absolut inget fel på serier där delarna inte alls är fristående, det handlar bara om att hitta klokare sätt att hantera övergången mellan delarna.

Camilla Stensjö ”föddes” 2006, innan dess hette hon Rebecka Eriksson och det är extremt få som vet att Rebecka inte dog i en tågolycka det året; för hennes föräldrar, Arne och Marianne, och alla andra är Rebecka död. Som Camilla träffade hon Mikael 2007, de blev ett par, fick de två barnen, byggde det perfekta familjelivet, i alla fall på ytan, innan allt krossades i katastrofen femton år senare.

Som Rebecka var hon kriminell, underhuggare i ett brottssyndikat som leddes av Dante Betzell och som ägnade sig åt omfattande narkotikahandel och trafficking, importerade unga tjejer från öststaterna till prostitution i Sverige.

År 2000 inträffar flera mord på prostituerade och utredaren Maj-Lis Ekhage lånas in från Stockholmspolisens avdelning för människohandel till mordroteln för att bidra till utredningen. De övriga i gruppen är män och hon behandlas väldigt nedlåtande. Men hon ger sig inte, gräver fram fler liknande fall med mördade prostituerade, visar att det är fler som mördats på samma sätt, hittar en hel del märkliga saker i utredningarna, det är någonting som är väldigt fel. Så småningom får hon kontakt med Rebecka och rekryterar henne som informatör, det verkar som om de döda kvinnorna kommer från Dante Betzells organisation.

Vi får följa Rebeckas farliga arbete med att samla information, men något tillslag blir det ändå inte, Maj-Lis motarbetas hela tiden av sin chef Gustav Modig och hans chef, länspolismästaren Jarl Magnusson.

Så småningom blir det Kai Lindström som tar över Maj-Lis roll som Rebeckas hanterare och det är just hemma hos Kai, i utkanten av Falun, som Camilla, många år senare, får en fristad för sig och barnen. Utöver Mikaels död och avslöjandet av de hemska saker han gjort sig skyldig till har både Camilla och barnen gått igenom många svåra saker under det senaste året. Anton tvingades döda pappans kumpan Tobias för att skydda lillasyster Hedda, och barnen har inte klarat av att gå till skolan på länge. Maj-Lis dog i en strid med korrumperade polisen Kristian, en gång med en hög position i Dantes organisation, hon kastade sig ner i ett gruvhål utanför Falun och tog med sig Kristian in i döden.

Även om Kai är fantastisk är livet är allt annat än enkelt för Camilla och barnen, hon tror inte det kommer att bli bättre, känner sig säker på att Dante vet var de finns och kommer att hämnas, till slut medverkade hon som Rebecka ändå till att hans organisation skadades svårt, bestämmer sig för att sluta fly och i stället jaga.

Hon får reda på att hennes pappa Arne har dött och bestämmer sig för att åka till hans begravning i Stockholm, kanske kommer det att dyka upp fler från förr? Det blir mycket dramatik hela vägen till finalen.

Det här är faktiskt riktigt bra inom den hårdkokta änden av genren men med en resumé hade det blivit ännu mycket bättre.

Författaren

Stina Flodén är född 1981 och bor nu med sin familj i Askim i Göteborg. Hon är socionom och personalvetare och arbetar inom kommunal verksamhet. Vid sidan av detta driver hon bland annat Podden Skrivvänner tillsammans med författaren Anneli Olsson. Hon debuterade 2022 med Nu dör vi, 2023 kom den andra delen Släpp mig fri och nu har trilogin avslutats med Död för mig.

Anders Kapp, 2025-03-21

Bokfakta

• Titel: Död för mig.
• Författare: Stina Flodén.
• Utgivningsdag: 2025-03-20.
• Förlag: Bokfabriken.
• Antal sidor: 315.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Nu dör vi.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.