I debuten Skadedjuret var det centrala temat främlingshat och texten präglades av ett stort engagemang för utsatta barn. I Sofia Rustans nya uppföljare Plågoanden finns engagemanget för utsatta unga kvar men nu med ett delvis annat perspektiv; här handlar det om de olika former av våld som unga kan utsättas för i skolan, eller i dysfunktionella familjer, och konsekvenserna av detta våld. Bland mycket annat fick texten mig att fundera kring begreppet mobbning, som introducerades i svenskan på sent sextiotal, och själva begreppets förfärande konsekvenser i vår samtid. Vi får återse seriens huvudperson, kriminalinspektör Amanda Junisson, gruppledare vid Grova brott hos Sundsvallspolisen. I den första delen var hon ganska nyförälskad i ekonomiskt framgångsrika Patrik Silfverkrantz; vi läsare insåg snabbt att han knappast är någon idealisk man men förälskelser är notoriskt svåra att styra. Nu är de sambos men förhållandet knakar i fogarna. Hon närmar sig fyrtio och barnlösheten är en stor smärta för henne, har flera missfall bakom sig. Vi får en del fördjupningar i seriens långa historia, de trauman som hon bär på, det olösta mordet på mamman, det våld som hon och hennes syster Saga utsattes för av mammans sambo Glenn. Det ska bli intressant att se hur den berättelsen går vidare i kommande delar men just nu kan vi glädja oss åt denna nya, mycket läsvärda text.

I inledningen är det midsommarafton och Amanda dukar upp en picknick på festplatsen vid havet i Juniskär, söder om Sundsvall, på behörigt avstånd till andra i enlighet med pandemiföreskrifterna. I närheten ser hon lilla Kati som var ett jagat offer med en stor roll i den förra boken men som nu mår riktigt bra. Hon har hamnat hos kärleksfulla fosterföräldrarna Mats och Maria och var tredje helg bor hon hemma hos Amanda och Patrik.

Amanda är irriterad, Patrik skulle bara iväg för att göra något, oklart vad, och nu har han varit borta rätt länge. Det vackra midsommarvädret tar slut när en tjock dimma rullar in från havet, hon tar en promenad för att dämpa sin irritation och ser att hennes barndoms lyckligaste plats, den stuga som hennes mormor tidigare haft, nu är till salu. Kanske skulle hon försöka köpa den, hon har nyligen fått ett arv som kanske skulle kunna gör det möjligt, men vad kommer Patrik att säga?

Inte långt därifrån, vid kyrkoruinen i Njurundabommen, pågår samtidigt ett drama i dimman. Nästa morgon hittar prästen Börje Birgersson och snart också kyrkvaktmästare Tord Strid en död ung man som ligger intill en nygrävd grav i kyrkoruinen. Börje och Tord var där för att förbereda en midsommardagsmässa i ruinen men den blir naturligtvis inställd. Polisen larmas, Amanda och hennes kolleger rycker ut.

Det visar sig vara femtonåriga Sam Olsson och obduktionen visar att det handlar om ett mord, inte ett självmord som en del tidigare trott. Kroppen visar sig ha massor av gamla skador, rättsläkarens bedömning är att han måste ha varit utsatt för kontinuerlig misshandel ända sedan han var ett mycket litet barn.

Senare är en äldre man, Fredrik Fernström, ute på en mycket tidig promenad med hunden Bosse på stranden i närliggande Junibosand där de hittar en död kvinna i en mörkgrå våtdräkt. Hon är uppenbarligen mördad, skjuten i ryggen, men knappast på samma plats. Hon måste ha mördats någon annanstans och förts av strömmarna till denna strand. Två mord med så litet avstånd i tid och rum, kanske finns det något samband?

Parallellt med utredningen, där Amanda äger huvuddelen av berättarperspektivet, får vi återkommande kapitel där vi möter en länge anonym tjej, kanske tolv-tretton år gammal. Hon är djupt deprimerad, mycket ensam, sedan lång tid utsatt för massor av elände som hon inte vågar prata om med någon trots att hon uppenbarligen har en kärleksfull vuxen i sin närhet. Den enda hon vågar prata med är den hemliga dagboken. Hon dämpar sina smärtor genom att skada sig själv, ser självmord som den enda vägen ur eländet och snart växer en detaljerad plan fram för när och hur det ska ske. Det är en riktigt stark och trovärdig berättelse.

Jag skrev en del om författarens skickliga berättarteknik i texten om den förra boken och ska inte upprepa det här, länk till den texten finns längre ner, men det finns också en annan aspekt. Utöver författandet och vardagsjobbet sysslar Sofia Rustan också en hel del med bildkonst, fotografering och närliggande aktiviteter vilket också återspeglar sig i hennes i hennes mycket bildrika språk. Ibland är det kreativt, originellt och imponerande snyggt, men ibland kan jag också tycka att det kan bli för mycket av det goda. I sin konst ägnar hon sig en del åt skyddsänglar som också på olika sätt vävs in i denna text på intressanta sätt.

Det finns en del skeenden med rätt svag logik, särskilt i delar av uppösningen, men jag vill inte spoila genom att exemplifiera. Det är bagateller i en imponerande läsning som bland mycket annat fick mig att fundera en del över ordet och begreppet mobbning så det blir en liten utvikning om detta. Att mobbning är en katastrof för många unga vet alla men jag menar också att själva begreppet mobbning i hög utsträckning bidrar till denna katastrof.

Mobbning?

Substantivet mobb lånades in till svenska från engelska mob redan i mitten av artonhundratalet som ett föraktfullt uttryck för folkets stora massa med synonymer som pöbel, pack eller slödder. Begreppsligt är det mycket gammalt. Redan under sin samtid har det politiska system som existerade i Aten under trehundratalet före Kristus av sina förespråkare kallats demokrati, folkmakt och av sina fiender för pöbelvälde, mob rule och dessa skilda synsätt har levt vidare sedan dess. Rädslan för mob rule, pöbelvälde, var också en stark drivkraft för sjuttonhundratalets uppfinnare av det representativa politiska system vi har i dag. Att det senare kom att betecknas med just ordet demokrati är en av de större absurditeterna i ordens historia, etymologin.

Så småningom verbaliserades detta substantiv till att mobba; mobbning / mobbing finns belagt i svenskan sedan 1969 och förklaras i SO som kollektiv förföljelse och av SAOL som kamratförtryck (den senare beskrivningen rätt degraderande för begreppet kamrat). Det används inom olika områden men kanske främst inom skolans värld där det mer eller mindre ersatt det mycket äldre ordet pennalism (håller mig i fortsättningen till just skolans värld).

En återsubstantivering som också dök upp på sent sextiotal gav ordet mobbare som till och med nu SAOL accepterar i singular; man kan kalla en person för en mobbare trots det faktum att en mobb aldrig kan existera i singular, det är alltid en grupp människor, men som sagt, språklig förändring tar ofta märkliga vägar.

Mobbning har med tiden blivit ett stort sakområde inom skolans värld; det finns mängder av fiktion i form av policys, planer, strategier och kampanjer på alla nivåer. En del av denna fiktion bärs av övergranskarna, till exempel skolinspektionen. Denna överbyggnad håller sig på tryggt avstånd från verkligheten. Som all annan överdriven mätning vi i exponentiell ökningstakt lägger många miljarder på, ägnas den åt processer, policys och planer, inte åt resultat i verkligheten. Så alla skolor som lägger sin energi på fulländade och välskrivna mobbningspolicys får guldstjärnor i boken, men de som i stället lägger resurserna på att försöka bekämpa eländet bestraffas. Så absurt fungerar det faktiskt i dag.

Ibland blir det så uppenbart tydligt att de vuxna inte kan blunda. Och vad händer då? Ofta kallas inblandade barn, och deras föräldrar, in till räddhågade ”amatörrättegångar” med rektor i presidiet (helt enligt policyn), som ger ett sken av handling men som nästan aldrig vågar ta sig fram till någon kärna och som inte ger resultat. Ofta kan offrens situation bli ännu värre.

Därmed närmar vi oss det inledande påståendet. Med hjälp av begreppet mobbning har viss brottslighet flyttats bort från rättssystemet till skolsystemet där lärare och annan personal tvingas fungera som poliser, åklagare, försvarare och domstolar vilket de naturligtvis misslyckas med; det är inte det som är deras uppgift, det är inte vad de utbildats för.

För det här handlar inte alls om mobbning, det handlar om olika former av misshandel, förtal, missfirmelse, stöld, utpressning och en del annat. Och det är ord som finns i lagboken, ord som är tydliga med vad det handlar om: brottslighet. Det är en kontinuerlig brottslighet som är väl känd av alla inblandade, alla barn i skolan vet exakt vilka det är som är brottslingar och vilka som är brottsoffer. Det flesta vuxna i skolan vet det också men många väljer att mer eller mindre blunda. Våldet bara fortsätter. Brottslingarna i årskurs ett fortsätter att skada sina offer i årskurs nio och på vägen har alla barn lärt sig mycket om rättslöshet och många har lärt sig mycket om hopplöshet, många är skadade för livet.

Jag har naturligtvis ingen patentlösning på detta svåra samhällsproblem, jag är definitivt ingen hök som tycker att barn hör hemma i fängelser, de tydliga tendenser som finns i den riktningen just nu kommer bara att göra ont värre, men kan konstatera att överföringen av bekämpandet av viss brottslighet i samhället till skolsystemets alla nivåer, från departementet till enskilda skolklasser, är ett fullständigt misslyckande som kostar massor av pengar och framför allt skadar många av våra unga svårt. Och en del av skulden för detta misslyckande bärs av introduktionen av ordet mobbning på sent sextiotal. Ord är viktiga.

Sofia Rustan gör ett bra jobb med att skildra denna brottslighet och dess konsekvenser. Men också andra former av våld mot barn, inte minst de sociala arv inom dysfunktionella familjer där väldig unga offer kan växa upp till de förövare som blir ansvariga för nästa generations offer. För detta är hon värd all heder. Att hon dessutom bjuder oss på läsvärd spänning är naturligtvis en stor bonus.

Författaren

Sofia Rustan föddes i Malmberget 1973 och växte upp i Gamlestad utanför Luleå. Efter juridikstudier i Umeå flyttade hon till Sundsvall 1998 och är nu bosatt med sin familj i Juniskär vid havet söder om staden. Hon arbetar som kundombudsman på ett försäkringsbolag men vid sidan av jobbet har hon alltid varit verksam med olika kreativa aktiviteter: skrivande, fotografering och konst.

Hon berättar själv att kreativiteten har gått i generationer från farmors pappa som var en skicklig bildhuggare i Berlin. Sedan flytten från Umeå är hon medlem i Sundsvalls Kollektivverkstad och har många utställningar bakom sig. Intresset för skrivande tog fart på allvar under en skrivarkurs. Efter ett egenproducerat häfte med deckarnoveller 2017 var Skadedjuret hennes egentliga debut 2021, starten på en serie vars andra del Plågoanden nu också finns ute.

Anders Kapp, 2023-10-28

Bokfakta

• Titel: Plågoanden.
• Författare: Sofia Rustan.
• Utgivningsdag: 2023-10-25.
• Förlag: Polaris.
• Antal sidor: 379.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Skadedjuret.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.