Äntligen! Tredje delen i Camilla Grebes tredje bokserie är ute, färsk från tryckpressarna, och efter att ha kommit till punkt på sidan 479 kan jag nu pusta ut efter att ha varit infångad av ”Dvalan”, denna fantastiska psykologiska thriller, under ett antal timmar. Föregångaren ”Husdjuret” har fått hur många priser som helst och är spridd till över 20 länder. Låt mig direkt avslöja en hemlighet: ”Dvalan” är minst lika bra!
Formen är klassisk. Tre berättarjag med tre parallella berättelser som successivt vävs in i varandra.
Det första berättarjaget är Samuel, en trasslig 18-åring som med raska steg trampar in i kriminaliteten. I revolt mot sin frikyrkobakgrund och en överbeskyddande mamma går han från småskaligt snatteri och vidare på en väg som bara kan sluta på ett sätt. Ont blir värre och till slut måste han fly från den fruktade ligaledaren Igor. Han lyckas trots allt elände ta sig till den lilla skärgårdsidyllen Stuvskär och äntligen har han tur. Han lyckas få anställning hos vackra Rakel där han får ett lättsamt jobb med att vara sällskap åt Rakels hjärnskadade son; inte så mycket betalt men mat och sovrum med fantastisk utsikt över havet. En perfekt och anonym flyktplats.
Det andra berättarjaget är Pernilla, en kvinna nära 40 med trasslig bakgrund och uselt självförtroende. Hennes vackra mamma övergav familjen när Pernilla som enda barn var nio och körde ihjäl sig fyra år senare på Pernillas 13-årsdag, utan att alls höra av sig till sin dotter. ”Ansikte som en ängel och hjärta som en orm”, som hennes fina pappa frikyrkopastorn ofta sa. Tack och lov att hennes pappa alltid tagit hand om henne, till och med när hon följt sin mammas onda vägar och ogift i de sena tonåren fick barn med ytterst olämplige Isaac. Isaac försvann snart men hon har hela tiden fått mycket hjälp med barnet av pappa och församlingen. Nu ligger pappa för döden men nya pastorn är ett nära stöd. Inte minst när det gäller sonen Samuel som blir allt mer besvärlig. Trots att det svider i hjärtat har hon nu lytt pappas och nya pastorns råd och satt hårt mot hårt; kastat ut sonen och till och med skickat med honom det pärlarmband som hon burit varje dag sedan Samuel gjorde det åt henne på dagis; ett armband med bokstäverna MAMMA.
Det tredje berättarjaget är Manfred, kriminalinspektör Manfred Olsson, en i den grupp poliser runt den numera lätt dementa profileraren och beteendevetaren Hanne Lagerlind, som vi nu får följa för tredje gången. Medlemmarna i gruppen turas om som huvudpersoner. I den första delen av denna serie, ”Älskaren från huvudkontoret” från 2015, var det den resignerade men rutinerade kriminalaren Peter Lindgren, Manfreds bäste vän, som stod i centrum. Peter dödades i den andra boken ”Husdjuret” och i den var det i stället Malin Brundin som stod i centrum. Hon är fortfarande i högsta grad vid liv i ”Dvalan”, till och med ett extra liv i magen, men nu är det den överviktige klädsnobben Manfreds tur att stå i strålkastarljuset. Med tre utflugna barn har han rätt nyligen fått dottern Nadja med betydligt yngre hustru nummer två, Afsaneh, och de älskande två brottas med en familjetragedi samtidigt som nya svårförklarade brottsoffer samlas runt Manfred och de övriga i teamet.
Att formen är klassisk är absolut ingen kritik, den är just klassisk eftersom den ger grund för en dynamisk dramaturgi där tre perspektiv mot- och samspelar, tillsammans skapar en bladvändande spänning som kan vara oemotståndlig. Ja, som blir just oemotståndlig när stjärnan Grebe dirigerar dramat. Camilla Grebe är nu en etablerad internationell drottning, utgiven i mer än tjugo länder, med sålda filmrättigheter och den senaste boken ”Husdjuret” har fått pris som både bäst i Sverige och bäst i Skandinavien. Rätt nyligen skrev jag om en av de nya författare, på väg upp på stjärnhimlen, Pascal Engman med sin nya bok ”Eldslandet”. Han använder precis samma klassiska berättarform men han använder den till en fantastisk action-thriller med internationella kopplingar, långt från Grebe som med samma form skapar en psykologisk thriller som finns nära, nära det djupt mänskliga, djupt inne i de inre vrår där det kan finnas mörker, ondska, hot och rädslor men även oväntat mod; när krisen är som störst kan kärleken leda både fel och rätt. Hos Grebe finns inte Engmans superhjälte men väl en rätt sliten vardagshjältinna. Då ligger Camilla Grebe betydligt närmare en av festivalens andra drottningar, Sharon Bolton, vars nya fantastiska bok ”Hantverkaren” jag också skrev om rätt nyligen. Bägge har en överlägsen förmåga att mitt i de normalaste av vardagsmiljöer, befolkade av alldeles vanliga trevliga människor, med små medel bygga nervkittlande hotfulla moln som obönhörligen fångar oss som läsare, fängslade i berättelser som vi omöjligen kan lägga ifrån oss.
Det finns en tydlig anti-digital trend idag, läste just en sådan krönika i dagens DN, en av många, och det är en trend som Grebe omfattar som ett viktigt tema i ”Dvalan”. ”Internet separerar oss från den verkliga verkligheten” kan ses som en nyckelmening i boken som också är en av förklaringarna till titeln; den nya tekniken som fördummande ”… den hjärntvättar oss och försätter oss alla i någon sorts … Dvala? …”. Det är ett fullt rimligt tema, men för mig går det till överdrift och stör min läsning av en annars fantastisk bok. Men det är säkert något personligt, de som omfattar denna anti-trend mer än jag kommer säkert att känna sig varmt bekräftade av Grebe i stället. Visst kan man irriteras av nätets narcissistiska like-junkies men är inte den narcissistiska epidemin värre än så? Och är inte all information medierad på ett eller annat sätt, inte bara via internet? Om inte annat via våra sinnen, förutfattade meningar, val och preferenser som också kan separera oss från en möjlig ”verklig verklighet”? Och samma hammare som du kan använda för att bygga ett fantastiskt hus kan du också använda för att slå ihjäl din granne, men det är väl knappast varken hammarens förtjänst eller fel? Bitvis blir det en smula parodiskt med alla människor som stirrar på sina mobiler i stället för att leva, men som sagt; det är sannolikt delvis mitt problem i min läsning.
Men i övrigt är ”Dvalan” även för mig en fantastisk läsning, ytterligare ett bevis på Camilla Grebes starka position inom genren. Läs henne!
Anders Kapp, 2018-11-02
Bokfakta
- Titel: Dvalan
- Författare: Camilla Grebe
- Utgivningsdag: 2018-11-01.
- Förlag: Wahlström & Widstrand.
- Antal sidor: 478.
Länkar för mer information
- Kapprakt om Skuggjägaren,
- Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Camilla_Grebe
- Förlaget https://www.wwd.se/forfattare/g/camilla-grebe/
- Facebook https://www.facebook.com/camillagrebeauthor/