Åre by är en väldigt speciell plats, på gott och ont. Rent geografisk finns den i Norrland, i västligaste Jämtland, men på andra sätt en del av Stockholm, en glittrig plats med exklusiva restauranger, dyra bostäder och mycket annat. Sara Strömbergs imponerande debut Sly finns i Åre men lever bortom detta glitter, den existerar på Åres baksida; både bokstavligt, en hel del av handlingen äger rum i Kall och Huså som finns på ”baksidan” av Åre, alltså norr om Åreskutan, men framför allt bildligen i form av människor som inte passar i glittriga salonger, människor som kämpar på med en annan sorts vardag, en kamp som inte alltid är så framgångsrik. Debuten imponerar framför allt med sitt språkliga liv som smakar allt annat än mellanmjölk.

Sverige vimlar av spänningsdebutanter i år. Jag har läst rätt många och gjorde en sammanfattning av första halvåret för ett tag sedan. Men för några veckor sedan föddes en till som jag hört talas om under graviditeten och gärna ville läsa. Åre har redan en väletablerad spänningsdrottning i form av Viveca Sten som nu kompletterar sin oerhört framgångsrika Sandhamnsserie med en serie förlagd till Åre (första delen, Offermakaren, kom för knappt ett år sedan och andra delen, Dalskuggan, kommer i början av oktober). Men nu får hon alltså konkurrens på Åretronen av Sara Strömberg som också tänker sig att debuten ska bli starten på en serie.

Seriens huvudperson heter Vera Bergström, journalist sedan evigheter, men efter trettiofem år på Jämtlandsposten, de flesta som lokalredaktör i Järpen, fick hon sparken för tre år sedan i de allmänna nedskärningarna inom branschen. Försöken att frilansa gick illa. Nu hankar hon sig fram som elevassistent. Det går så där. Hon lever ensam sedan hennes man lämnat henne efter ett långt äktenskap. Femtiosex år gammal finns det ”bara ett ögonblick kvar av det jag en gång trodde var evigheten”. Ofta rätt deppig. ”En dag upptäckte jag bara att allt var över. Jag hade blivit osynlig, ofta gick jag omkring och önskade att någon skulle måla fram mig. Jag hade aldrig blivit mamma, skulle aldrig bli mormor eller farmor. Hade aldrig fått vara syster, skulle aldrig bli faster eller moster. Dotter var jag fortfarande, ett litet tag till. Jag borde ha blivit någon bättre. Vad fanns kvar nu?”

Hon bor i Ånn, mitt mellan Åre och Storlien, i en liten, trist och kall lägenhet inrymd i en nedlagd järnvägsstation, den enda lägenheten i huset, där hon kan höra de fåtaliga tågen som bara kör förbi, vilket i sig är en levande och glesbygdsdeprimerande bild. Vera är en ovanlig typ av huvudperson inom genren men inte unik, hon är lite släkt med Hannah Wester i Haparanda, huvudpersonen i Hans Rosenfeldts nya serie som inleddes med Vargasommar förra året; båda är medelålders kvinnor som brottas med sina klimakteriebesvär.

Det är lysande depptext men allt är inte inte så hemskt, Vera har vänner och här finns också en solidaritetens styrka i dessa jämtlandsbyar som sedan länge slutat tro på att det skulle kunna finnas något stöd att få från några andra än de själva. ”Vi bodde på en plats där kallblåsten sållade agnarna från vetet.” I berättelsen sållas det också fram ett gäng med intressanta karaktärer av olika slag. En av berättelsen styrkor är just den levande, realistiska och mångfacetterade bilden av glesbygdslivets villkor i dag.

Det är först när någon dör som Vera vaknar till liv igen på allvar. En kvinna hittas död vid ett jakttorn på ett kalhygge nära Kall, norr om Åreskutan. När man någon vecka senare kommer fram till att hon blivit mördad blir det en stor nyhet och Veras tidigare chef på Jämtlandsposten, Nils ”Strömmen” Strömqvist, hör av sig och ber om hjälp, i första hand med ett reportage om lokalbefolkningens reaktioner. Men Veras journalistiska lust och skicklighet leder henne vidare i jakten på svar: vem var egentligen denna kvinna och hur kunde det gå så illa?

Hennes sökande efter svar är bokens huvudberättelse, polisen finns mest med i periferin. Vera bär huvuddelen av berättarperspektivet i nutid men texten växlar också regelbundet över till en dåtidsberättelse om några ungdomar i högstadieåldern. Högstadiemiljön är bra för spänningsberättelser, helvetet på jorden för många, och här är denna plågsamma period av livet ovanligt starkt och berörande skildrad.

Jakten är en viktig del av livet för många i den här delen av landet och den kommer in i berättelsen på levande och trovärdiga sätt, gissar att författaren har egen erfarenhet, och även Vera är jägare; när hon närmar sig svaren på gåtan blir hon hotad och då sover hon med älgstudsaren nära till hands. Läste Kerstin Ekmans nya Löpa varg för någon vecka sedan och det var intressant med olika perspektiv på jakt.

Åreturismen skymtar då och då i bakgrunden och inte på något smickrande sätt: ”Deras guppande arslen som gnagde djupa fåror i fjället om dagarna och skapade egna gångsystem mellan finkrogarna om nätterna.”

Grundkonceptet för berättelsen är långt ifrån originellt, att något elände hänt för länge sedan som slår tillbaka i nutid är snarare en standard i genren, men närvaron i miljön, alla dessa levande glesbygdsmänniskor och framför allt det modiga och uppfinningsrika språket som aldrig räds för att ta i ett varv extra gör detta till en alldeles ovanligt glädjande läsning i årets debutantflod. Några enstaka gånger kanske bokstavsfärden går över styr men det är bagateller. Det ska bli riktigt intressant att se vad Vera tar sig för nästa gång!

Anders Kapp, 2021-09-03

Bokfakta

• Titel: Sly.
• Författare: Sara Strömberg.
• Utgivningsdag: 2021-08-20.
• Förlag: Modernista.
• Antal sidor: 344.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Sara Strömberg.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skrivit om boken.