Jag läser gärna debutanter driven av guldvaskarens fåfänga förhoppningar om den där stora klimpen som någon gång skulle kunna göra mödan värd. Och så kommer den: Samuel Åhmans debut Linnés arvinge finns ute nu och det är den bästa debut jag läst på länge, alla kategorier. Så hur ska man då kunna karaktärisera den? En sorts spänningsroman är det nog. Jag har sett beskrivningar som ”Dan Brown på svenska” som låter väldigt avtändande och tack och lov inte alls är sant; vill man försöka karaktärisera den här berättelsen med hjälp av referenser bör man bli betydligt mer klassisk än så. Man kan ta den evigt återkommande sagan om pojken med en enkel bakgrund som på något sätt är utvald till stordåd. Man kan ta den klassiska romantiska bildningsromanen eller varför inte utvecklingsromanen med någon ung människa som genom prövningar finner en ny värld. Eller varför inte strunta i det för att konstatera att detta är en författare som ställer sig stadigt på klassiska pelare för att ge samtiden något originellt och nytt, fängslande och välskrivet. Det här skulle kunna bli en kultbok. Vad jag kan se har ingen av de litterära agenturerna tecknat honom ännu. Det är dags!
Samuel har ingen aning om vad han ska göra efter gymnasiet, han är rätt vilsen i tillvaron, men en av hans lärare föreslår att han ska titta på Lundsbrunns folkhögskola, eller Brunnsakademien som den kallats sedan 1700-talet (fiktiv skola). Han blir nyfiken och tar bussen till ett informationsmöte. Där ges en treårig utbildning i idé- och lärdomshistoria och denna internatskola har fyra lärare, alla gamla, måste ha passerat pensionsåldern. Han förväntar sig praktisk information om skolan och utbildningen, men i stället håller en av lärarna, Margareta Karlén, en föreläsning som tar sin utgångspunkt i Aristoteles filosofi. Redan där är jag såld, har i flera år undervisat nyanlända universitetsstudenter om Aristoteles och andra klassiska filosofer och vet att det inte alltid är så enkelt men vet också att det går, att det kan vara en spännande väg till nya insikter för unga människor.
Margareta Karlén är skicklig och fångar de flesta. I avslutningen säger hon ”Ni skulle se era ansiktsuttryck. … Ni ser ut som om ni sitter och lägger pussel. … Och det är precis vad vi vill att ni ska hålla på med här. Vi vill ge er pusselbitar, och vi vill lära er sätta ihop dem. Vi brukar sammanfatta det som bildning, andra skulle kalla det idé- och lärdomshistoria.” Samuel har bestämt sig, här vill han gå, och när höstterminen börjar är han tillbaka i Lundsbrunn för sitt första år på skolan.
Om man ska fortsätta med inledningens referenser finns här drag som kan associeras med både Jostein Gardners Sofies värld från 1991 och filmen Döda poeters sällskap från 1989; alltså med begeistring hos unga människor som kan se nya världar öppna sig med hjälp av filosofi och litteratur.
Brunnsakademin invigdes 1780 och sägs ibland vara grundad av Carl von Linné, vilket inte är riktigt sant, Linné dog två år tidigare men var starkt involverad i detta storslagna projekt. Det finns många berättelser från den tiden som traderats vidare genom historien och som fortfarande hålls levande på skolan. Bland annat uppgifter om en stor skatt som Linné skulle ha lämnat efter sig någonstans på området. Många har letat genom åren, men ingen har funnit den. Samuel kommer att bli del av ett nytt sökande. Mer än så tänkte jag inte skriva om ythandlingen annat än att garantera att du kommer att bli fängslad. Men det finns så mycket mer.
Berättartekniskt skiljer den sig helt från den ”moderna” svenska spänningsromanen. Här finns ett enda berättarperspektiv med ett rent kronologiskt skeende som börjar en lördag i mars 2001 och slutar en helg i januari 2004. Undantagen är en kort prolog och en kort epilog (bägge lysande) som inträffar tjugo år efter huvudberättelsen inledning. Detta är en enkel och stabil konstruktion, en enkelhet som på många sätt är skoningslös; det finns ingenstans att gömma sig, inga smarta finesser som kan dölja textens svagheter, allt ligger öppet och naket inför läsaren. Det är ett riskabelt val som ställer stora krav på språklig kvalitet, dramaturgisk intelligens, känslig kreativitet och en hel del bildning. Krav som författaren hanterar fantastiskt väl.
Delvis finns här ett metaberättande i flera skikt som jag tycker är mycket roande. Här finns en del som handlar om ”eviga”, historiskt återkommande berättelser, till exempel Sagan om pojken (ibland flicka) som kommer från enkla förhållanden och som växer ut, som på något sätt är utvald till något stort, många berättelser med många gemensamma komponenter. Bland de moderna exempel som författaren lyfter fram finns naturligtvis Harry Potter och Frodo Baggins (han har tydligen läst den engelska versionen av Sagan om ringen, i den svenska heter han Bagger), men det finns många fler, Jesus från Nasaret, Den fula ankungen, Askungen och Mio, min Mio tillhör de som nämns. Man skulle kunna kanske kunna lägga till Utnapishtim från världens äldsta kända litterära verk Gilgamesheposet.
Samtidigt är ju detta också just Sagan om pojken Samuel som kommer från enkla förhållanden och som växer ut i den nya miljön, som får nya vänner och insikter, som känner sig utvald. Han påminner om dessa sagors pojkar och inte ett dugg om professor Robert Langdon hos Dan Brown. Detta är inte en parafras på Brown, möjligen en parafras på Sagan om pojken men också så mycket mer.
Mig påminner han också en del om unge Fred på första halvan av 1700-talet (senare adlad till af Chapman 1772) som i både Göteborg och London, inspirerad av lärare, söker fortsättningen på Platons oavslutade Kritias (i alla fall enligt Eva-Marie Liffner i hennes fantastiska Vem kan segla från 2019). På samma sätt som Samuel i denna bok, inspirerad av lärare, söker fortsättningen på en annan berättelse, ”sista kapitlet i sagan”. Hos Liffner, liksom i Gilgamesh och på flera andra håll, finns en koppling till en annan ”evig” berättelse, den om undergången, syndafloden som en straff för moraliskt fördärv; i Platons Kritias (och fullbordade Timaios) är det Atlantis som går under, men samma berättelse finns i ovan nämnda Gilgamesheposet och i Bibeln, i den fornnordiska berättelsen om Vineta och faktiskt finns det fler än hundra likadana berättelser om syndafloden från olika tider och platser. På något sätt tycker jag att den referensen borde höra hemma även i Linnés arvinge och blir lycklig när den dyker upp på sidan 241 i form Olof Rudbecks lätt vansinniga Atlantica.
Bland mycket annat finns här också starka argument för styrkan i samhällen byggda på multikultur och multietnicitet, en argumentation som drivs på ett mycket ovanligt sätt med väldigt klassiska rötter.
Jag har skrivit väldigt mycket om tillit i helt andra sammanhang, ofta som central förklaringsfaktor för fungerande samhällen, men faktiskt aldrig tänkt på att ”tillit” är en palindrom, det fungerar åt bägge håll; tack för den insikten Samuel!
Detta är guld i form av bokstäver. Läs och njut!
Författaren
Samuel Åhman är född 1977 i Västergötland med en hel del av uppväxten i Lundsbrunn, där handlingen i debutromanen utspelar sig, men också delvis i Japan och Kongo. Han utbildade sig till lärare och har arbetat som det, och som massör, i ett antal år. För drygt femton år sedan började han också arbeta som manusförfattare för TV vilket utvecklade sig till en heltidssyssla och han har varit delaktig i TV-program som Melodifestivalen, Allsång på Skansen, Let’s Dance, Mumbo Jumbo, Bytt är bytt, Idrottsgalan, Barncancergalan, Guldbaggegalan och Tillsammans för Världens barn. Han har även arbetat som producent för radio och TV. Att han nu beskrivs som debutant är inte helt sant, han har varit medskapare till flera andra böcker tidigare, men Linnés arvinge är hans första skönlitterära bok på egen hand. Redan i tjugoårsåldern blev han sångare i Orphei drängar och så småningom som konferencier körens ansikte utåt. Han bor i Uppsala med hustru och två barn.
Anders Kapp, 2022-04-21
Bokfakta
- Titel: Linnés arvinge.
- Författare: Samuel Åhman.
- Utgivningsdag: 2022-04-20.
- Förlag: Kaunitz-Olsson.
- Antal sidor: 325.