Bilden föreställer Charles Baudelaire som 1864 publicerade berättelsen Le Joueur Généreux i tidningen Le Figaro och i den berättelsen finns formuleringen ”la plus belle des ruses du Diable est de vous persuader qu’il n’existe pas” (”Djävulens största trick är att övertyga er om att han inte existerar”) ett citat som använts i många olika sammanhang, bland annat av Kevin Spaceys rollfigur Verbal Kint i filmen The Usual Suspects (De misstänkta). Citatet används också av debuterande Robin Tell redan i titeln Djävulstricken (boken har också ett avslutande citat som kompletterar Baudelaire vilket förklarar titelns plural). Anledningen till avsaknaden av bild på Robin Tell är att någon sådan inte finns, det är en pseudonym, jag vet inte vem hen är. Debuten är uppenbart inspirerad av den amerikanska tradition av hårdkokta deckare som föddes för ganska precis hundra år sedan och som innehåller namn som Dashiell Hammett, Raymond Chandler. Mickey Spillane och senare James Ellroy bland många andra. Hur fungerar det att flytta över den traditionen till en svensk samtid och en medelstor fiktiv stad typ Sundsvall? Tja, sådär.
Hjälten i den här berättelsen är polisen Liam Midas, utredare vid grova brott. ”Du vågar ta mig i hand, inget jag rör vid blir till guld.” ”Min ständiga impuls att utmana ödet måste få ett slut om jag ska uppleva min femtioårsdag.”
En av skurkarna heter Harmony Lizzy som vi möter redan i prologen i ett brev som hon skriver till sin mamma. En extraordinärt intelligent kvinna som hoppade av läkarlinjen eftersom hon saknade utmaning och mening för att i stället bli en kriminell mastermind som fångats av många tidningsrubriker men sällan av polisen. Brevet handlar en hel del om mod, ”Fruktan är resignerat kurage” är en snygg formulering.
Namngivningen av karaktärerna är rätt kul.
En tidig decembermorgon hittas Kent Zander död utanför sitt pampiga hus i stadens mest välbärgade del. Han hade dödats inne i huset av en pil med rakbladsvass spets som passerade rakt igenom honom och sedan har någon kastat ut kroppen genom ett fönster. Han var en välkänd samlare av antikviteter med många dyrbarheter i huset så polisens tankar går tidigt i riktning mot ett rånmord. Men det enda som saknas är en rätt obetydlig bordslampa med en fot i form av en djävul.
Det fanns nysnö runt hela huset, två tydliga fotspår som leder in mot huset men inga fotspår i andra riktningen. Vart har mördarna tagit vägen? Den intensiva utredningen leder ingenstans alls, tiden går, sex månader passerar, det blir sommar.
Vi befinner oss i den fiktiva staden Fredshamn som till storlek och geografiskt läge skulle kunna vara Sundsvall men det finns mycket annat som inte överensstämmer; det finns till exempel inget kvinnofängelse i Sundsvall men det gör det i Fredshamn. Där sitter just nu Harmony Lizzy, världskänd yrkeskriminell som lär vara hjärnan bakom de allra största brotten, skaparen av planer som hon säljer dyrt till utförarna. För detta har hon aldrig åkt fast, däremot har hon dömts till ett år för ett måttligt skattebrott. Efter att ha ställt till med problem på en öppen anstalt hade hon flyttats till kvinnofängelset där hon nu bara har några veckor kvar till sin frigivning.
Liams chef kommer på en idé, kanske kan det vara Harmony som står bakom planeringen av mordet på Zander, ”Djävulsfallet” som det numera kallas och som verkar vara det perfekta brottet? De har inga spår alls att arbeta med så varför inte göra ett försök med att prata med henne?
Det första mötet mellan Liam och Harmony ger inget men in i handlingen kommer nu ytterligare en person. Liam har ett gästhus på sin tomt som han brukar hyra ut under somrarna. Den här sommaren heter hyresgästen Björn Jansson och Liam är skeptisk vid deras första möte: ”en typisk haschtomte” som kommer dit i ”en mörkblå sliten folkvagnsbuss av äldre årsmodell, ett färdmedel endast värdigt en fullfjädrad hippie”. Björn ska ägna sommaren åt att skriva en fackbok om yrkeskriminella, vill gärna ha Liams hjälp, samtal med en erfaren och skicklig kriminalpolis skulle vara bra, men Liam är mycket motvillig. Liam kommer på en annan idé, kanske skulle Björns projekt kunna intressera Harmony, göra henne mer intresserad av att prata? Björn blir entusiastisk och följer med till det nya mötet i fängelset nästa dag.
Ytterligare en person som kommer in i handlingen är Dorian Vass: ”Det svartfärgade halvlånga håret är vattenkammat, ögonen och naglarna svartmålade, kläderna är svarta. Det enda som inte är svart är de gulfärgade linserna han bär som får ögonen att glöda som gallan från en radioaktiv utomjordings uppkastning. Han är en kufisk man i trettioårsåldern och självutnämnd ledare för en mindre grupp djävulsdyrkare.” Snyggt! Det är många andra särpräglade människor som dyker upp under läsningen på vägen mot en dramatisk upplösning.
De amerikanska förebilderna kännetecknas bland annat av ett rätt svulstigt språk som den här debuten emellanåt fångar väldigt väl, men som ibland inte fungerar så bra: ”Men att beröva en människa livet på det här brutala viset, får både avskyn och vämjelsen att yrvaket viska efter uppmärksamhet i hopp om att röja sitt gömställe.”
Ibland blir det så onödigt tillkrånglat att läsaren får riktigt svårt att hänga med: ”Att gränsen mellan den ondska vi kan definiera i medvetet begångna brott och ondskan som relativiseras när någon anses oförmögen att förstå sina mörkaste handlingar till fullo, är så hårfin att det är lätt att missa vad som är resultatet av någon som upplevt sig förfördelad och någon som handlar i ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring eller bottenlös vrede?”
I grunden bärs den här debuten av en riktigt stark idé, det finns många välformulerade pärlor att glädjas över under läsningen, men emellanåt ropar texten efter en vass och osentimental redaktör med en välslipad skalpell.
Anders Kapp, 2024-01-09
Bokfakta
- Titel: Djävulstricken.
- Författare: Robin Tell.
- Utgivningsdag: 2024-01-04.
- Förlag: Word Audio Publishing.
- Antal sidor: 309.