Det är svårt att hitta originalitet i bokutgivningen, kärnan i de flesta berättelser är redan berättade många gånger vilket inte behöver vara ett problem; goda författare kan berätta dem på sitt speciella sätt vilket ger stor läsglädje. Men är man ändå ute efter något mer udda kan egenutgivningen vara en bättre plats att söka på än förlagsutgivningen. Det är naturligtvis vanskligt, egenutgivningens styrka är densamma som dess svaghet; det finns ingen annan än författaren själv som prövar om den här texten ska ges ut eller ej, det finns ingen som stoppar en dålig text men det finns inte heller någon som stoppar en originell idé som förtjänar att läsas. Peter Westberg har tidigare givit ut fyra böcker inom dystopisk skräck och fantasy men nya Gourmand, som kommer ut i dag, närmar sig mer deckargenren med en sorts privatdetektiv som vi sällan stöter på i dag; det här är våldsamt hårdkokt men innehåller samtidigt mycket humor, en hel del gränslöshet och samtidigt en smittande berättarglädje. Det här känns fräscht och ovanligt i dagens utgivning, stilen var förmodligen mer frekvent på amerikanskt femtiotal.
Efter en prolog som är en intresseväckande teaser om vad som kommer att hända senare möter vi i inledningen Samira Falkegren som är en framgångsrik chef inom byggbranschen. Hon är frånskild och lever med älskade dottern Josefina. En dag ringer Josefinas pianolärare upp Samira på jobbet och frågar efter dottern som inte kommit dit i tid. Det brukar hon alltid göra, hon älskar sina pianolektioner och går alltid dit direkt efter skolan. Samira ger sig av direkt, letar på alla tänkbara platser, ringer alla tänkbara vänner och bekanta, men Josefina är försvunnen, Samiras liv faller samman.
Tre veckor senare har polisen fortfarande inte kommit någonstans. En övervakningskamera har fångat själva händelse när Josefina kidnappades på vägen från skolan till pianoläraren och en av förövarna identifierades. Han greps, förhördes, men avfördes av polisen. Förundersökningsledaren Miranda Sandberg berättar för Samira att bevisen inte håller, att de släppt den misstänkte och hon vägrar lämna ut hans namn. Samira blir vansinnig, konstaterar att hon måste göra något själv och tar kontakt med en privatdetektiv. Hon träffar Conny Erixon, ”privatdetektiv extraordinaire”, som påminner en del om Snoken från den svenska TV-serien på 1990-talet eller ännu äldre amerikanska förebilder. Tillsammans med flera andra särpräglade personer ger de sig ut på jakt efter förövarna, jakt på hämnd.
Vi får också träffa Daniel Ponti (verkar inte vara släkt med Guillous återkommande karaktär Erik Ponti). Daniel är bara drygt trettio men har gjort kometkarriär, han är nu en av landets mest kända kockar och har dragit in flera Michelinstjärnor till sina restauranger. Han drabbas av spanska gangsterbossen Carlos Chavez som är extremt rik, extremt våldsam och har stort inflytande på många håll. Chavez har också graverande bilder som skulle förstöra hela Davids liv; hans karriär som kock och hans fina familj. David tvingas in i mystiskt projekt där han successivt får reda på allt vidrigare detaljer.
Vi får följa den dramatiska jakten genom många scener fyllda av udda och utstuderade detaljer och minst lika udda människor; en jakt som rör sig från Stockholm till olika platser i Dalarna och tillbaka igen.
Om man skriver att karaktärer blir karikatyrer menar man oftast något negativt; karaktärer som saknar komplexitet, som är platta och ointressanta. Men bra karikatyrer är ju något vi skrattar åt, något som blir kul, och det gäller här; personerna är ibland så skruvat överdrivna att det blir riktigt roligt. Detsamma gäller våldet. Jag har generellt inget emot våld i berättelser under förutsättning att det är meningsbärande för historien. Hos en del är det inte det och det är författare som jag slutar att läsa. Men våldet kan också vara så groteskt överdrivet att det helt lämnar realismens gränser och blir kul. I bägge fallen bärs värdet av den skickliga överdriften och just det är den här författaren riktigt bra på.
Invändningar? Han kanske tar ut svängarna väl mycket ibland med något skakiga relationer till handlingslogiken, han har också drabbats av samtidens irriterande ”flertalet”-sjuka, men det är petitesser. Ett större problem än så handlar om de informella avtal som finns mellan författare och läsare. Ett av dem handlar om att läsaren har rätt att kräva att boken innehåller en avslutad berättelse, det gäller även för serier och det är gränsfall om författaren verkligen håller det avtalet här. Efter att ha läst boken är det uppenbart att författaren tänker sig en serie, men det framgår inte ens av baksidestexten och det borde det göra. Serier hålls samman av ”den långa berättelsen” som ofta inskränker sig till utvecklingen av återkommande karaktärer, det gäller särskilt för långa serier. I november kommer till exempel Elizabeth Georges tjugoförsta del av hennes pågående serie ut på svenska med titeln Något att dölja. På förhand vet jag att den kommer att innehålla en avslutad berättelse, hon följer avtalet, men jag kommer att läsa den också eftersom jag är intresserad av huvudpersonernas liv, särskilt Barbara Havers utveckling över tid är en viktig del av läsglädjen. För kortare serier kan den långa berättelsen få ta större plats, men då bör det framgå från början. Den långa historien i Ray Celestins nyligen avslutade och lysande kvartett ger utöver karaktärsutvecklingen över tid också en intressant berättelse om vissa aspekter av USAs nittonhundratalshistoria liksom Niklas Natt och Dags lika lysande och lika avslutade trilogi, utöver karaktärsutvecklingen, ger nya bilder av svenskt sjuttonhundratal. Men det här vet vi från början och varje del innehåller ändå en tillräckligt avslutad berättelse för att väl motivera de resurser som vi investerar på läsningen.
Även om Peter Westberg tangerar avtalsbrott, vilket jag inte gillar, så finns här en högst originell berättelse och en sprudlande berättarglädje som väger betydligt tyngre i vågskålen.
Tillägg efter publiceringen: Enligt författaren är boken traditionellt utgiven, alltså en förlagsfinansierad utgivning, så möjligen hade jag fel i en del av utgångspunkterna för recensionen.
Författaren
Peter Westberg är född 1987, uppväxt i Upplands Väsby och ville tidigt bli författare; det blev en hel del noveller och kortfilmer under ungdomsåren men yrkesmässigt gick livet i en helt annan riktning och han driver i dag egna företag inom ventilation i Stockholm. 2017 blev han publicerad för första gången när han vann en tävling med novellen Tubular Bells som beskriver ett postapokalyptiskt Solna där alla samhällsfunktioner har slagits ut (titeln måste rimligen associera till Mike Oldfields debutskiva från 1973 men jag har inte läst den och vet inte hur). Sedan dess har han medverkat med noveller i ett tiotal antologier samt även fått noveller upplästa i Creepypodden, Monsterboxen och Radioväsen. 2019 kom hans debutroman Europa Pandemus som även den handlar om ett samhälle i sönderfall, nu ett avspärrat Spanien som hamnat i en mardröm där en livsfarlig smitta som gör folk aggressiva och okontrollerbara börjat spridas som en löpeld. En fortsättning på denna bok, Europa Refugium, kom ut 2021. Mellan dessa två sammanhängande böcker kom han 2020 ut med två böcker: Bara vanlig (tillsammans med Niclas Wennerlund) och Aurora beskyddaren. Tidigare har han främst skrivit inom dystopisk skräck och fantasy men nya Gourmand, hans femte utgivna bok, närmar sig mer deckargenren även om han tar ut svängarna rejält även här. Han är numera bosatt i Sundbyberg i Stockholm tillsammans med sambon Louise. Utöver skrivandet läser han också mycket och recenserar på den egna hemsidan. Han beskriver sig också som filmnörd.
Anders Kapp, 2022-05-25
Bokfakta
- Titel: Gourmand.
- Författare: Peter Westberg.
- Utgivningsdag: 2022-05-25.
- Förlag: Eget (Lava).
- Antal sidor: 287.
Länkar till mer information
- Författarens hemsida.
- Läs vad andra skrivit om boken.