Om jag förstått rätt är En instängd man, som kom ut i går, Per Hellgrens skönlitterära debut, tillika spänningsdebut, och den bör definitivt finnas med bland nomineringarna till årets bästa i höst. På många sätt en originell och fantastiskt välskriven text om två kriminalfall; ett inträffar sommaren 1958 och ett annat våren 1965. På ett överväldigande sätt åstadkommer han ett svenskt rekord i träffsäkra tidsmarkörer, dessutom besitter han den sällsynta förmågan att använda detaljernas långsamhet för att skapa intensiv spänning. Bland väldigt mycket annat får vi en extra karamell i form av en biljakt i Stockholms innerstad som lätt skulle kunna platsa i vilken Bondfilm eller annan actionrulle som helst (just då går det inte långsamt). Det här är också en kärleksfull hommage till Maj Sjöwall och Per Wahlöö, titeln skulle ha kunnat vara deras Det slutna rummet från 1972, vi får till och med möta dem innan de ännu skrivit något tillsammans, bara börjat diskutera hur de skulle kunna försöka skriva någon polisroman ihop (även om de i den här berättelsen har andra namn). Garanterad läsglädje!
I huvudsak handlar det här om två olika berättelser; en utspelar sig i Västmanland sommaren 1958 och den andra huvudsakligen i Stockholm våren 1965. Länge rör vi oss mellan dessa skeenden i omväxlande kapitel.
Vi får träffa tjugonioåriga kriminalkonstapeln Lars Rydin onsdagen 2 juli 1958, lågt i rang inom kriminalstatspolisens första rotel i Stockholm som också kallas riksmordkommissionen. Tidigt samma morgon hade han, tillsammans med ett antal kolleger, åkt till Rönninge i Västmanland för att stötta den lokala polisen i utredningen av ett brutalt sexmord; det är drygt sjuttioåriga Johanna Isaksson som hittats död. Det här är nästan en kollektivroman, det är många karaktärer vi får känna väl genom texten, men Lars är en av huvudpersonerna och en av dem som vi kommer allra närmast.
Torsdag 18 mars 1965 ringer någon polisen och klagar på att det luktar så illa i trapphuset på Bergsgatan 57 i Stockholm, kanske är det någon som dött? Adressen är bara några minuter från polishuset och det blir fyrtiotvååriga kriminalassistent Lampell på Stockholmspolisens första rotel, våldsroteln, som skickas dit för att undersöka saken (han får stort utrymme i denna del). Han hittar den aktuella lägenheten men till och med den tillkallade låssmeden har svårt att ta sig in, hyresgästen måste själv ha installerat en speciell säkerhetsdörr. När de väl kommer in hittar han mycket riktigt en död kropp, en man som måste ha legat där ett par veckor. Enligt körkortet hette han Gustav Arvid Hede. Han är skjuten men det finns inget vapen i lägenheten så det kan inte vara självmord. Lägenheten är ett helt slutet rum, hur kan det ha gått till?
Bägge dessa berättelser handlar om polisarbete på detaljnivå, minsta lilla spår ska följas upp in absurdum, det är i de minsta av detaljer som lösningar kan hittas. Blir det tråkigt? Nej! Går det långsamt? Ja, det gör det, men det är en del författare förunnat att kunna använda långsamheten för att bygga stark spänning som gör det omöjligt för läsaren att lämna texten.
Det finns dessutom en tredje berättelse som har betydligt färre kapitel. Det är den som inleder boken då vi söndagen den 29 juni 1958 får träffa femtonåriga Anna som just då är ensam på föräldrarnas gård i Västmanland. Hon har stora planer för framtiden, till hösten ska hon börja på Karolinska läroverket inne i Örebro. Så blir det inte.
Under åren mellan de två huvudberättelserna får vi så småningom också göra en utflykt med svensk FN-trupp till Kongo.
Det dröjer ungefär till mitten av boken innan vi läsare får en aning om hur de två olika huvudberättelserna har samband med varandra. Då kommer också en del av karaktärerna från 1958 också med i berättelsen 1965, något äldre och med delvis nya roller.
En utmaning i skapandet av en berättelse i dåtid är att ge läsaren en känsla av att befinna sig i den tid då historien pågår. Det handlar om flera olika saker, bland annat om tidsmarkörer. I den grenen får författaren ett stort A, ett överstort A, ett gigantiskt A; det påminner om en vår när snösmältningen gått ovanligt snabbt och skapat en flodvåg, en virvlande fors som kanske kan dränka oss läsare, men forsränning kan faktiskt vara både spännande och fantastiskt kul. Det vimlar av tidstrogna detaljer av obegripligt många slag och inom alla tänkbara delar av tillvaron. Det är helt galet imponerande och måste ha krävt evigheter av research. Och dessutom handlar det om många olika platser vid de aktuella tidpunkterna; många orter i Västmanland (även utanför), många olika delar av Stockholmsområdet och dessutom olika platser i Kongo under det tidiga sextiotalets FN-insatser där.
En annan del av att skapa det tidstrogna är att utelämna sådant som tillkommit senare, som är naturligt och självklart i vår nutid. En slående del av detta är att vi möter organisationer som knappt har några administratörer, som helt och hållet saknar HR-människor, räknenissar, kommunikatörer, informatörer, utvärderare, organisationsutvecklare, kvalitetsgranskare och alla andra roller som är självklara i dagens överbyggnadsstinna verksamheter.
Vi möter också organisationer som fortfarande innehåller luft, där det går att andas, att tänka, att fokusera på det som är organisationens enda existensberättigande, dess kärna; i polisorganisationens fall det faktum att den är till för att lösa brott, det är egentligen den enda väsentliga förmågan. I den senare delen av denna berättelse, våren 1965, anas embryon av det som kommer att urholka denna förmåga. Det innebär inte att detta är någon nostalgitripp, allt var inte bättre förr; det är ganska hierarkiskt, det röks enormt mycket, det sups mycket, det är i princip en helt manlig, och ibland manschauvinistisk värld. Det här är en realistisk skildring som borde ge de flesta läsare en hel del insikter.
Så var det det där med Sjöwall & Wahlöö. Först möter vid Per Wahlöö 1965 i form av Schyttberg, en rätt alkoholiserad journalist som efter att ha passerat alla gränser fått sparken från den stora kvällstidningen och numera arbetar för ett rätt obskyrt magasin. Hittills har händelsen på Bergsgatan bara fått någon liten notis om ett dödsfall i tidningarna, han får aningar om att det är något mer, han är en envis och skicklig murvel som känner doften av det stora scoopet. Hans kärlek har det udda namnet Majsan-Gullsan och de två diskuterar om de ska skriva en polisroman tillsammans.
Den uppmärksamme läsaren har huvuddelen av upplösningen ungefär hundra sidor innan slutet, men det är väldigt mycket spännande och överraskande som händer under sidorna som följer.
Och så välskrivet. Några få exempel: En av poliserna, Kollander, träffar en sjuksköterska ”med ett leende så svalt att det fick honom att längta ut i solen”. Om en äldre, sjuklig, sängliggande kvinna: ”Hela sängkammaren andades damm och Ibsen och Strindberg och ett helt annat århundrade än det de befann sig i nu”. ”Överallt ringlade vattendrag som liknade floder i dödsriket på en bibelgravyr av Doré.”
Nästan alla som skriver har vissa favoritord som ramlar fram oväntat ofta; här är det rätt mycket som förvånande nog är ”trankilt”. Någon har ”fem hyllmeter av Machiavellis Fursten …” Visst är den en tung och viktig bok men den har inte så många sidor, mitt ex är knappt en centimeter tjock vilket skulle ge drygt femhundra exemplar vilket förefaller osannolikt. Det är nog alla petitesser jag kan komma på som kritik av en text som levererar läsglädje på skyhög nivå.
Författaren
Per Hellgren, född 1974 och bosatt utanför Strängnäs, har bland annat skrivit en bok om Per Wahlöö och arbetar som kulturjournalist. En instängd man är hans första kriminalroman.
Anders Kapp, 2023-05-25
Bokfakta
- Titel: En instängd man.
- Författare: Per Hellgren.
- Utgivningsdag: 2023-05-24.
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 475.