Är lycklig! Har just avslutat ett litet mästerverk med en nyttigt obehaglig smak i munnen …

På samma sätt som John Williams ”Stoner”, som jag skrev om får några månader sedan är ”Förtvivlade människor” av Paula Fox en revival. Den här kom ut 1970, fick bra recensioner, men sålde inget vidare och glömdes bort. Tack vare David Forster Wallace och Jonathan Franzen blev det en nyutgåva 1999; sedan har den blivit allt mer omtalad i USA och har nyligen översatts till svenska.

I centrum av denna berättelse finns Sophie och Otto Bentwood, som försöker leva ett välordnat liv i New Yorks övre medelklass men som lyckas allt sämre. Murarna i deras livskonstruktion får allt mer tydliga sprickor som de får allt svårare att hantera. Fox har skrivit en kort roman, ca 180 sidor, men varje ord är utvalt i ett kondenserat mästerverk. I små, små bisatser tydliggör hon väldigt kondenserat och intelligent i den skönlitterära formen viktiga frågor som andra, inom facklitteraturen, kan ägna 100-tals sidor åt

Det är en typ av ganska svart realism som återkommer då och då inom både litteratur och filosofi. Det handlar om människor som i någon mening förtingligats i en värld av förmänskligade ting. Ett främliggörande från mänskligt meningsfulla sammanhang. En sorts evig pendel mellan två helt olika sätt att se på världen som kanske är mest tydlig i kontrasten mellan upplysning och romantik på 17- 1800-tal.

På sitt sätt kan den påminna om Gustave Flauberts ”Madame Bovary” från 1856 som jag läste om i nyöversättning för inte så länge sedan. Där var vi tydligt på väg från romantiken mot en litterär realism; den pendel som svängt från Upplysningens ideal till den tyska idealismens stormande känslor håller där på att svänga tillbaka igen. Det finns i bägge dessa exempel något Cartesianskt i bakgrunden, med världen som en maskin inkluderande mänskliga delar. I bägge fallen finns något djupt ickemoraliskt i förytligade liv.

Alexis de Tocqueville sysslar (inom en helt annan genre) med samma konflikter i sin ”Om demokratin i Amerika” som gavs ut i två band på 1830-talet och där han kontrasterar dåtidens skillnader mellan starka mänskliga samband i Europa och en helt annan sorts samhälle som växer fram i USA. Skillnader i högsta grad på gott och ont på bägge håll. I en helt annan diskussion på min FB-sida diskuteras det som kommunitära över- respektive underskott. Det senare gäller för det USA som Tocqueville beskriver och som Robert Putnam, bland många andra, utvecklat i vår tid. Fox ger i denna kontext en sorts skönlitterär uppföljare till Tocqueville; ”så gick det sedan”.

”Förtvivlade människor” finns i en annan brytningstid som tydliggjordes av det sena 60-talets revolter, bl a mot förtingligandet, bytesvärdet som överordnat bruksvärdet, alienationen från det djupt mänskliga sammanhanget. Kanske finns det en igenkänning i vår tid som kan förklara bokens framgångar just nu. För att koppla till Putnam kan man konstatera att Sophie och Otto är dömda att bowla allena, mitt i storstadens människomyller.

Stor litteratur i det lilla formatet har Paula Fox levererat. Läs den!

Anders Kapp, 2015-01-02

Bokfakta

• Paula Fox
• Förtvivlade människor (Desperate characters, översättning: Eva Johansson)
• Natur & kultur, 2014
• Svenska 181 s.