Nu har Augustpriserna för 2019 utdelats. Det är främst klassen Årets svenska skönlitterära bok som intresserar mig och sedan 2011 har jag roat mig med att leka ”skuggjury”. Förra veckan publicerde jag en ranking av årets bästa skönlitterära böcker så det var med stor spänning jag följde måndagskvällens Augustgala.

Priset till årets svenska skönlitterära bok gick till Osebol av Marit Kapla. Det var ett överraskande val, men hon är en värdig pristagare. Osebol fanns på fjärde plats i Kapprakts ranking och en av fyra möjliga vinnare. Läs mer längre ner.

Priset till årets svenska barn- och ungdomsbok gick till Vänta på vind av Oskar Kroon. Har inte läst någon av de nominerade och har ingen åsikt. Bland de nominerade fanns också Dyksommar av Sara Stridsberg, text, och Sara Lundberg, bild. Om jag räknat rätt är det femte gången som Sara Stridsberg nominerats, de fyra tidigare för skönlitterära böcker för vuxna. Hon har en av våra absolut bästa författare men har aldrig fått Augustpriset. Det borde hon ha fått.

Helt enligt alla förhandstips gick priset för årets bästa svenska fackbok till Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk av Patrik Svensson.

Jan Stolpe fick föreningens hederspris för sin översättargärning. Bland mycket annat i hans omfattande produktion finns nyöversättningen av Platons samlade verk i fyra band 2000-2006 som jag har uppskattat mycket. Utöver många klassiker så översätter han också aktuella författare, bland annat alla böcker av norska författaren Åsne Seierstad som höll ett mycket fint hyllningstal till honom.

Lilla Augustpriset 2019 tilldelades Emma-Karin Rehnman, för novellen En ospelad fiol. Hon höll ett riktigt härligt tacktal under galan. Priset delades ut av kulturminister Amanda Lind. Länk till novellen och övriga nominerade.

Anders Kapp, 2019-11-25

21 november publicerades Kapprakts ranking av årets svenska skönlitterära böcker:

På måndag kväll, 25 november, är det dags för Augustgalan i Konserthuset i Stockholm då Augustpriser ska delas ut för årets bästa böcker inom skönlitteratur, facklitteratur samt barn- och ungdomslitteratur. När det gäller den skönlitterära klassen behöver du inte vänta så länge. Redan nu kan Kapprakt avslöja vilka som är årets bästa böcker.

Svenska Förläggareföreningen instiftade Augustpriset 1989 för att belöna och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år. Sedan 2011 har jag ibland lekt skuggjury och sällan varit överens med den verkliga juryn. 2015 var vi överens om Hassen Khemiri som vinnare med Allt jag inte minns och likaså 2017 när Johannes Anyuru vann med De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Några år har jag varit så irriterad över nomineringarna att jag hoppat över.

2019 var nomineringarna rätt ok, så alla är lästa. Som jag skrivit flera gånger tidigare verkar det finnas en tendens att skapa ”rättvisa” mellan förlagen och det verkar också finnas ett intresse av att lyfta fram nya författarskap som ännu inte säljer så bra. Det kanske kan vara vällovligt utifrån vissa perspektiv, men det innebär att erkända författare på stora förlag riskerar att prioriteras ner så att det faktiskt inte blir årets bästa böcker som belönas. Så även i år. Bland de tre topprankade av Kapprakt är bara en nominerad. Här kommer årets lista (titlarna länkar till Kapprakts text om respektive bok):

• 1. Ett system så magnifikt att det bländar, Amanda Svensson
• 2. W., Steve Sem-Sandberg
• 3. Vem kan segla, Eva-Marie Liffner
• 4. Osebol, Marit Kapla
• 6. Testamente, Nina Wähä
• 7. Barnet – en sonettkrans, Olivia Bergdahl
• 8. Odenplan, Daniel Gustafsson
• 9. Väderfenomen, Anna Fock

När det gäller de tre första var den inbördes rankingen svår, alla tre är fantastiska böcker och värdiga vinnare.

På frågan om vem som just nu är landets bästa skönlitterära författare (med undantag från en del fantastiska pensionärer) tänker jag nog först på Eva-Marie Liffner (tillsammans med Steve Sem-Sandberg, Sara Stridsberg och några till). Liffner är så fantastiskt intellektuellt lekfull i sina texter. Årets bok är på ett ytligt plan en sorts biografi över 1700-talets skeppsbyggarstjärna nummer ett, Fredric Henric af Chapman, men den är så mycket mer. Ibland glider hon över i en magisk realism som skapar nya perspektiv och som skapar nya insikter om vår tid. När jag skrev om den 2 mars i år utnämnde jag henne till årets vinnare. Anledningen till att hon nu ändå fick tredje plats är att det faktiskt inte är hennes bästa bok; mest förälskad är jag fortfarande i Lacrimosa, bland annat en lek kring Drottningens juvelsmycke och Tintomara, som för mig var en given vinnare 2011 (det blev hon inte). Även Blåst, bland mycket annat en lek kring syskonen Brontë på 1800-talet, hade kunnat vara en vinnare 2016. Men att varken Blåst eller Vem kan segla ens nominerats är bedrövligt.

W. av Steve Sem Sandberg var en underbar läsupplevelse. Boken baserar sig på den verkliga historien om Johann Christian Woyzeck på tidigt 1800-tal och den kända pjäsen Woyzeck, skriven av Georg Büchner. Det är en så stark text om en människas successiva sönderfall, förlusten av allt människovärde, och samtidigt historien om det tidiga 1800-talets många krig som omskapar Europa och inte minst Sverige. Det är en fantastisk bok men kanske inte hans bästa. Jag är till exempel nog ännu mer förtjust i Stormen från 2016, på ett avlägset sätt en sorts cover av Shakespeares verk med samma namn. Och därför blev det andra plats för W.

Däremot är Ett system så magnifikt att det bländar ett stort steg i Amanda Svenssons författarskap och den klart bästa bok hon skrivit. Jag har beundrat henne tidigare, inte minst för språklig briljans, men tyckt att hon kanske saknat den riktiga kärnan i berättelsen, det ärende som gör texten nödvändig, som griper mig som läsare och påverkar mitt liv, mitt sätt att se på världen. Men årets bok har allt detta. ”Skratta och gråt i en bergochdalbana som byggd av absurd lekfullhet tar dig igenom alla de stora frågorna, städar bort en massa dammiga lögnråttor och ger dig nya perspektiv på livet ”skrev jag rätt överväldigad när jag läst den i april. Det finns en ythandling om tre syskon, trllingar faktiskt, men den är så mycket mer än det. Den är den värdiga vinnaren av Augustpriset 2019. Att den inte ens är nominerad är helt obegripligt.

Eftersom det av dessa tre bara är W. av Steve Sem Sandberg som är nominerad borde han alltså vara den som får priset på måndagskvällens gala. Men det finns faktiskt en bok till som skulle kunna förtjäna Augustpriset 2019 och det är Osebol av Marit Kapla. Det hon gör är någonting riktigt nydanande. Är det litteratur eller journalistik? Är det prosa eller lyrik? Etiketterna fungerar inte för denna historia om människorna i den lilla byn Osebol som i det lilla också blir en sorts berättelse om världens förändring under en mansålder, mångskiftande och spretig, som verklighetens historia alltid är, utan generaliseringar eller slutsatser levererar hon något i sanning humanistiskt, underbart mänskligt. För det nydanande i denna bok är hon en möjlig vinnare.

Dessa fyra tror jag är årets bästa svenska skönlitterära böcker, ingen annan kan ta sig in där. I rankingen ovan är det ett litet hopp från 4 till 6 vilket innebär att dels är de följande inte rimliga vinnare, dels kan det säkert finns fler som skulle kunnat komma in där.

Testamente av Nina Wähä är bitvis en helt underbar berättelse om en stor familj från finska delen av Tornedalen, men den är för ojämn för att kunna vinna. Det finns delar som borde ha kapats bort.

Barnet – en sonettkrans av Olivia Bergdahl är tekniskt brilliant och har ett angeläget ärende. Dessutom en riktigt spännande kollision mellan en medeltida form och ett mycket modernt språk. Men det räcker inte för att göra den till en vinnare.

Odenplan av Daniel Gustafsson är en intressant Ulysses-cover där vi i stället för Leopold Bloom en dag i Dublin får följa en pappa som en dag går runt i Vasastan i Stockholm för att försöka fixa vantar åt sin son. Intelligent, angeläget tema, galen språkelegans bitvis, men den vaknar aldrig till liv på riktigt.

Väderfenomen av Anna Fock lärde mig en hel del nya och intressanta saker om det kalla krigets kapplöpning kring kärnvapenrustningen. Det är också på sätt och vis en familjekrönika med intressanta interiörer från Sovjetunionen och Ryssland. Bra läsning men för grund för att bli en vinnare.

Nu återstår bara att se vad den verkliga Augustjuryn kommit fram till.

Anders Kapp, 2019-11-21