Nu får vi återse Simon Olsson, före detta elitsoldat som slutade som SOG-operatör efter en katastrof i Syrien och som sedan dess plågas av mardrömmar och panikattacker, han lider av PTSS, post posttraumatiskt stressyndrom, men äger fortfarande ett extremt våldskapital. När vi träffade honom i Gamen förra året hade det gått ett år efter händelserna i Syrien och när vi nu får träffa honom igen i Olle Lönneaus nya Vakthundarna har det gått ytterligare fyra år. Simon har hunnit bli trettiofem, har lämnat Malmö och har mer eller mindre isolerat sig när något händer som river upp allt igen. Han tvingas följa spår som leder in i hans eget förflutna, in i en skuggvärld där en hemlig sammanslutning av patrioter har utsett sig själva till nationens väktare, ett nätverk vars trådar löper tillbaka till tiden för mordet på en statsminister, och längre än så. Det här är riktigt bra spänning som särskilt bärs av starka karaktärer men också levande miljöer och en intelligent intrig. Att författaren har goda kunskaper inom om rådet framgår tydligt. Han är också smart nog att då och då bryta av svärtan med en hel del humor.

I den förra boken lyckades Simon avvärja svenska IS-jihadisten Gamens terrorattack mot Öresundsbron med en hel del hjälp av frilansjournalisten Mariam Bakir och skickliga hackern Rocky. Det har nu gått fyra år sedan dessa händelser. Mariam och Simon hade funnit varandra under de intensiva händelserna men Simon gjorde slut och flydde till andra sidan Skåne där han hyr ett rätt isolerat litet möblerat hus i närheten av Brösarp på Österlen. Han kan knappt ta hand om sig själv och var rädd för att skada Mariam om de skulle gå in i ett riktigt förhållande. De har inte haft någon kontakt alls under de år som gått.

Han försöker bekämpa mardrömmarna och panikattackerna med hjälp av långa vandringar på Österlen, nästan alltid ensam, och försörjer sig med extraknäck hos Ronny på bilverkstan i Brösarp. Han har ändå lärt känna en del grannar. Här finns godsägaren själv, fyrtiotvåårige Viktor Hägglund, som Simon fått hyra huset av till ett mycket bra pris. Bertil är en mycket udda person som lever på att producera och sälja råttgift enligt ett recept som han ärvt efter sin mamma. Vi har också pensionerade professorn i historia Vera som ägnat sig en hel del åt att studera svenska nazister, från Andra världskriget och framåt i tiden. Slutligen vackra mjölkbonden Ellen, tidigare sjuksköterska inom Läkare utan gränser, som Simon är rätt attraherad av.

En dag går han vid stranden nära Haväng norr om Kivik; det är i brytningen mellan vinter och vår, kallt, regnigt och nästan storm, han är som så ofta ensam, ingen annan vill vara ute i detta väder men så ser han plötsligt en tjock äldre man som står på en höjd och tittar på honom. Det visar sig vara kriminalkommissarie Erik Syrén från Grova brott i Malmö. Han berättar att Mariam Bakir hittats död i sin lägenhet, hängd i en elkabel, och i några kvarlämnade anteckningar har polisen hittat Simons namn.

Lillasyster Jenny kommer och hälsar på. Hon kände också Mariam, med Jennys bakgrund som aktiv antirasist i Afa hade de lätt att finna varandra. Mariam var, precis som författaren, en skicklig grävande journalist som ägnade sig mycket åt extremism av olika slag, islamister, nazister och andra. Jenny har, precis som författaren, pluggat in en juristexamen och jobbar nu som assistentåklagare i Malmö. Det går inte så bra för henne, hon kommer inte alls överens med chefen Lena Rudolfsson, en riktig bitch enligt Jenny. Det går mycket bättre för hennes kollega och konkurrent Per Karlsson, en riktig smilfink enligt Jenny, alltid välklädd, lyder alltid chefens minsta vink.

Simon får ett kortfattat handskrivet brev från Rocky som vill träffa honom. Simon åker till den bilskrot i Malmö som Rockys pappa driver och där han har sin högteknologiska ”spioncentral” i källaren. Han är livrädd. Mariam hälsade på hos honom alldeles innan hon hittades död. Hon hade grävt fram information om en hemlig gruppering som betraktade sig som patrioter med en uppgift att skydda Sverige, militärer, näringslivshöjdare och andra som ibland kallades för Vakthundarna. Hon var nära att publicera det stora avslöjandet men ville ha en del hjälp av Rocky, bland annat ville hon att han skulle ta hand om ett USB-minne med kopior på alla uppgifter hon samlat. Han vägrade, alltför rädd, och är helt övertygad om att hon mördats av den hemliga organisationen.

Simon känner sig skyldig att försöka ta reda på vad som hänt. Han hittar också snart en del kopplingar till sin egen bakgrund, till människor inom det militära som han vet vilka de är, till de nattsvarta händelser som gjorde att han slutade som elitsoldat och som plågat honom sedan dess. Det är upptakten till en dramatisk resa som vi läsare med andan i halsen får följa fram till upplösningen.

Det starkaste i texten är Simon själv, en fantastiskt gestaltad huvudperson; rätt obegripligt hur författaren lyckas ge oss en så trovärdig bild av en människa med PTSS inifrån. I denna del utvecklas också en del av Simons bakgrund på intressanta sätt, inte minst när det gäller hans uppväxt tillsammans med systern Jenny och minnena av pappan som överförde en hel del av sitt fågelintresse till sonen.

Det finns en hel del snygga fågelreferenser som när Simon träffar på några råkor i Pildammsparken i Malmö: ”Kvinnorna i kalifatet, tänker Simon. Råkorna påminner om de täckta, ansiktslösa kvinnorna i dödens rike. Bara ögonen glimmar ibland.”

Även mer generellt är karaktärsutvecklingen en styrka hos författaren och här finns också en hel del humor som lättar upp mycket som annars är mörkt och våldsamt. När det gäller Simons grannar på Österlen har kanske författarens uppväxt i Tomelilla bidragit med en del inspiration till karaktärsbyggandet? Inte minst är råttgiftsfabrikören Bertil riktigt rolig. Utvecklingen av kontakterna mellan kollegerna Jenny och Per är också mycket underhållande liksom den komplexa polisen Erik Syrén.

När det gäller miljöskildringarna, både inomhus och utomhus använder författaren en teknik bestående av några få ord om ett antal helt ovidkommande detaljer som tillsammans fungerar fantastiskt bra för att skapa närvarokänsla. Att jag varit en hel del både på Österlen och i Malmö ger också positiv igenkänning. Det jag inte känner igen är däremot den lätthet med vilken personerna rör sig mellan de två sidorna av Skåne; naturligt för mig som är uppväxt i norra delen av landet men min erfarenhet av skåningar är att de ser det som en rätt lång resa.

Ytterligare något imponerande är koreografin i de våldsscener som förekommer, de är allt annat än enkla att skriva fram på den nivå som denna författare lyckas med.

Konspirationer i form av hemliga maktgrupperingar som under lång tid haft inflytande på samhällshändelser är vanliga inom genren, inte ens att stoppa in Palmemordet bland dessa händelser är något unikt; man skulle kunna klaga på en brist på originalitet men det gör jag inte eftersom det är så väl genomfört, ofta med hjälp av välresearchade detaljer och delvis (inte alla) trovärdiga karaktärer. Författarens starka kunskapsplattform märks i läsningen.

Alla som skriver har favoritord i ryggmärgen som dyker upp väl ofta och här är bland annat någon som rör på sig ofta ute och just lunkar (ett ord med många möjliga synonymer). Det finns några musikreferenser som inte riktigt passar till karaktärernas åldrar. Jag har en del invändningar mot upplösningen, men det stör mig egentligen inte så mycket, mitt läsande drivs sällan av lust att komma till någon sorts mål utan mer av vägen dit.

Men det är petitesser i sammanhanget, författaren har med Vakthundarna levererat en stark, intelligent och läsvärd thriller.

Författaren

Olle Lönnaeus är född 1957 i Värnamo, uppvuxen i Tomelilla och idag bosatt i Lund. Han har en juristexamen från Lunds universitet men arbetar i huvudsak som journalist och författare. Som politisk reporter på tidningen Sydsvenskan har han flera gånger prisbelönats för sin grävande journalistik och har gjort flera uppmärksammade reportageserier i Mellanöstern.

Hösten 2009 debuterade han skönlitterärt med boken Det som ska sonas som fick stor uppmärksamhet, belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris, fick Studieförbundet Vuxenskolans författarpris och översattes till flera andra språk. Efter ytterligare ett par böcker kom han under åren 2014-2018 ut med en trilogi som i huvudrollen har Malmöpolisen Jonny Lilja, narkotikaspanare och pokerspelare.

2021 kom Gamen, inledningen av en serie där huvudrollen innehas av den svenska elitsoldaten Simon Olsson som lämnade militären efter en svår händelse i Syrien för ett år sedan, han lider av posttraumatiskt stressyndrom men har kvar sina exceptionella fysiska förmågor. I den andra delen, Vakthundarna, återser vi Simon fyra år senare.

Utgivna böcker

• 1995, Inge Naning hittar rätt: boken om EU (tillsammans med Daniel Rydén)
• 2009, Det som ska sonas
• 2010, Mike Larssons rymliga hjärta
• 2012, En enda sanning
• 2014, Jonny Liljas skuld
• 2016, Marias Tårar
• 2018, Tiggarens hand
• 2021, Gamen
• 2022, Vakthundarna

Priser och utmärkelser

• 1994, Guldspaden för artikelserien ”Systemskifte Malmö” (tillsammans med Erik Magnusson)
• 1998, Guldspaden för artikelserien ”Malmös val” (tillsammans med Erik Magnusson)
• 2000, Guldspaden för artikelserien ”Människosmuggling” (tillsammans med Erik Magnusson)
• 2009, Svenska Deckarakademins debutantpris för Det som ska sonas
• 2010, Studieförbundet Vuxenskolans författarpris
• 2011, Fadimepriset för artikelserien i Sydsvenskan ”Haram – förbjudet i islams namn” (tillsammans med Niklas Orrenius, Erik Magnusson och Hussein El-Alawi)

Anders Kapp, 2022-09-30

Bokfakta

• Titel: Vakthundarna.
• Författare: Olle Lönnaeus.
• Utgivningsdag: 2022-09-27.
• Förlag: Bokfabriken.
• Antal sidor: 345.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Gamen.
• Läs vad andra skriver om boken.