Öppningsscenen är underbar; Dick Svenzon är sextiotre år och ser tillbaka på ett helt misslyckat liv, men nu ska det ta slut, stärkt av spriten fyller han rockfickorna med stenar, sitter i farsans gamla båt ute i Öresund och samlar mod för att dränka sig, ta livet av sig. Kommer på att han borde skriva ett sista brev, ta farväl, men han kommer inte på någon som han kan rikta det till, farsan lever fortfarande men han är dement, skulle inte fatta någonting ändå och någon annan finns inte. Så ringer telefonen: ”Hej, det är Alice. Vi har en son.” Ouppnåeliga barndomskärleken Alice! Kanske har han ändå något att leva för? Han hinner inte svara, spriten vill upp, han spyr våldsamt och faller över relingen med mobilen krampaktigt i handen, stenarna drar ner honom i djupet. Olle Lönnaeus har definitivt fångat oss läsare, nya Dick Svenzons ärliga gröna ögon är radikalt annorlunda än hans senaste böcker, en vindlande skröna om en notorisk lögnare, en mytoman, men också en uppväxtskildring från Tomelilla präglad av författarens egna erfarenheter från sina unga år. Fantastisk läsning!

Dick klarar sig faktiskt. Han råkar vara ovanför ett grund, det är inte långt till botten, han får av sig rocken, tar sig till ytan och kravlar sig upp i båten. Ringa tillbaka till Alice kan han inte, mobilen blev kvar där nere och några pengar till en ny har han inte. Han har bara skulder, särskilt en halv miljon till den livsfarliga gangstern Vuc Milovic, Vargen kallad, att blåsa honom på pengar ligger högt på topplistan över alla dumma beslut han fattat genom livet.

Men nu är han uppfylld av tanken på att han har en son, något han drömt om länge men som aldrig blivit verklighet, de förhållanden han haft genom livet har varit kortvariga, han har sabbat dem alla rätt snabbt. De få bra minnen han har är kopplade till farsan, alla fotbollsmatcher de sett tillsammans, fisketurerna, saker som han själv skulle vilja göra med en son. Bokens titel härstammar också från farsan, på sätt och vis: ”du har ärvt mina ärliga blå ögon” sa han ofta men han är färgblind, Dicks ögon är gröna.

Han förstår också hur det kan ha gått till: en återträff för ett tjugotal år sedan blev ganska blöt, han och Alice hamnade i säng med varandra och även om hon inte alls ville veta av honom morgonen efter hade hon tydligen blivit gravid.

Han får igång sin gamla Renault och kör österut från Malmö, nu är det dags att återvända till uppväxtens Tomelilla som han lämnat när han var sexton sedan farsan fått jobb på Kockums i Malmö. Han har googlat och sett att Alice jobbar i kassan på Coop. Efter att ha stärkt sig med en pizza och några starköl vågar han sig dit. En av hans första frågor handlar om varför hon inte berättat förrän nu, tjugo år senare. ”Jag var ju gift med Doggen. Han trodde det var hans unge.”

Doggen var Dicks absolut värsta plågoande i skolan vilket vi får veta mer om i kapitel från uppväxten. I skolan fanns Dick längst ner i hackordningen, möjligen tillsammans med Malte, hans enda kompis.

Nutidsberättelsen handlar mycket om den tjugoåriga sonen som visar sig heta Sylvester, men han är försvunnen, det är därför som Alice hade ringt, hon behöver hjälp. Alice och Doggen är numera skilda, men han dyker också upp i berättelsen. Liksom barndomskompisen Malte, fortfarande en udda karaktär.

Mer än så vill jag inte berätta, jag vill inte ta ifrån dig glädjen att själv få upptäcka alla udda karaktärer och händelser. Det är väldigt roligt men också mänskligt berörande.

Det här var en av tre böcker i rad jag läste där författarna i grunden är journalister, det är rätt vanligt att skönlitterärt skrivande föregås av andra former av professionellt skrivande. Det bidrar naturligtvis till språklig förmåga men samtidigt finns det rätt stora skillnader och det handlar om mycket mer än längden på texterna. Journalistiken kräver ett rakt, tydligt och sakligt redovisande av det som skildras men skönlitteraturen kräver något helt annat; det måste finnas ett gestaltande, en förmåga att förflytta stora delar av berättelsen från boksidorna till läsarens tankar, göra läsaren till en medförfattare, låta mycket uppstå hos läsaren utan att det finns explicit utskrivet i texten.

Övergången är inte så enkel, det finns några få som klarar det direkt, som till exempel Pascal Engman, men annars är det rätt vanligt att texterna hos skönlitterärt debuterande journalister blir tröttsamma att läsa; även om själva berättelsen kan vara bra, försöker texterna förklara alltför mycket som jag kan tänka själv, tala om för läsarna vad de ska känna i stället för att överlåta det till mottagarna.

Olle Lönnaeus verkar också vara en av dem som klarade övergången direkt; jag har inte läst hans debut från 2009, men med tanke på den positiva uppmärksamhet den fick måste den vara bra. Han har skrivit en hel del skönlitterärt sedan dess, jag har läst ett par av hans tidigare böcker, och här finns absolut ingenting av de potentiella ”journalistproblem” som jag skisserat. Han sitter så säkert i den skönlitterära rollen att han nu vågar ta ut svängarna och skriva något helt annat än han gjort tidigare. Det är bara att applådera.

Författaren

Olle Lönnaeus är född 1957 i Värnamo, uppvuxen i Tomelilla och idag bosatt i Lund. Han har en juristexamen från Lunds universitet men arbetar i huvudsak som journalist och författare. Som politisk reporter på tidningen Sydsvenskan har han flera gånger prisbelönats för sin grävande journalistik och har gjort flera uppmärksammade reportageserier i Mellanöstern.

Hösten 2009 debuterade han skönlitterärt med boken Det som ska sonas som fick stor uppmärksamhet, belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris, fick Studieförbundet Vuxenskolans författarpris och översattes till flera andra språk. Efter ytterligare ett par böcker kom han under åren 2014-2018 ut med en trilogi som i huvudrollen har Malmöpolisen Jonny Lilja, narkotikaspanare och pokerspelare.

2021 kom Gamen, inledningen av en serie där huvudrollen innehas av den svenska elitsoldaten Simon Olsson som lämnade militären efter en svår händelse i Syrien för ett år sedan, han lider av posttraumatiskt stressyndrom men har kvar sina exceptionella fysiska förmågor. I den andra delen, Vakthundarna, fick vi återse Simon fyra år senare. Jag vet inte om det ska bli någon fortsättning på den serien men nu kan vi i stället njuta av något helt annat.

Utgivna böcker

• 1995, Inge Naning hittar rätt: boken om EU (tillsammans med Daniel Rydén)
• 2009, Det som ska sonas
• 2010, Mike Larssons rymliga hjärta
• 2012, En enda sanning
• 2014, Jonny Liljas skuld
• 2016, Marias Tårar
• 2018, Tiggarens hand
• 2021, Gamen
• 2022, Vakthundarna
• 2024, Dick Svenzons ärliga gröna ögon

Priser och utmärkelser

• 1994, Guldspaden för artikelserien ”Systemskifte Malmö” (tillsammans med Erik Magnusson)
• 1998, Guldspaden för artikelserien ”Malmös val” (tillsammans med Erik Magnusson)
• 2000, Guldspaden för artikelserien ”Människosmuggling” (tillsammans med Erik Magnusson)
• 2009, Svenska Deckarakademins debutantpris för Det som ska sonas
• 2010, Studieförbundet Vuxenskolans författarpris
• 2011, Fadimepriset för artikelserien i Sydsvenskan ”Haram – förbjudet i islams namn” (tillsammans med Niklas Orrenius, Erik Magnusson och Hussein El-Alawi)

Anders Kapp, 2024-09-10

Bokfakta

• Titel: Dick Svenzons ärliga gröna ögon.
• Författare: Olle Lönnaeus.
• Utgivningsdag: 2024-09-10.
• Förlag: Bokfabriken.
• Antal sidor: 351.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Gamen.
• Kapprakt om Vakthundarna.
• Läs vad andra skriver om boken.