Jag tycker inte om allt som Nobelpristagaren Thomas Mann skrivit, men Bergtagen från 1924 är, trots den konstiga svenska titeln, ett mästerverk som jag läst flera gånger, senast 2011 när nyöversättningen av Ulrika Wallenström kom ut. Så jag fylls av skräckblandad förtjusning när jag redan på första sidorna av Empusion inser att det här är en parafras på just Bergtagen, en lustfyllt elak satir av en annan Nobelpristagare, tillika den bästa under senare år som äntligen kommit ut med sin första bok efter priset; Olga Tokarczuk är en mästare på att ta livet av vem eller vad som helst med skrattet som skarpslipat vapen, fullkomligt livsfarlig: ”För övrigt hade han redan som barn närt övertygelsen att han stod över andra, vilket världen hade vissa svårigheter att förlika sig med.” Det är väldigt roligt, hon driver till och med med Manns rätt omständliga sätt att skriva. Naturligtvis är det här mycket mer än så, Tokarczuk är alltid mångbottnad; det här är en feministisk roman, en utvecklingsroman, en queerroman, en politisk och filosofisk roman med några teman som vi känner igen från tidigare böcker: Här finns faran med tron på förenklade ”sanningar” med stort S, en farsot som härjar över världen idag. Här finns också en sorts besjälad natur, en variant av deep ecology för att använda ett begrepp från Arne Næss, men här i form av naturväsen med kvinnliga drag som slår tillbaka mot den mänskliga civilisationens missgärningar. Titeln syftar på det senare. Stor guldstjärna till dig som visste vad Empusion är utan att slå upp det.

För att börja med titeln så är den hämtad från den grekiska antiken, närmare bestämt från en föregångare till Tokarczuk. Aristofanes skrev ett antal komedier som använde skrattet och satiren till skarp samhällskritik. Bland annat i ett av hans sista verk, Grodorna från 405 före Kristus, förekommer Empusa som ett farligt kvinnligt naturväsen. Det finns också andra källor som beskriver det som en typ av kvinnliga väsen, alltså något som finns i plural, med en del gemensamma egenskaper: de kan skifta form mellan kvinnor och odjur, de är enbenta eller har metallben eller åsneben (olika i olika sammanhang) och de livnär sig i första hand på unga män, deras blod och kött. De kallas i olika sammanhang för demoner, fantomer, häxor eller spöken. Empusion är alltså vad dessa empusor gör.

”Natur” kan stå för olika saker men i detta sammanhang handlar det om motsatsen till kultur eller civilisation där natur ofta ges ett feminint genus och det senare ett maskulint. I en av hennes tidigare böcker, Styr din plog över de dödas ben, blir denna dikotomi också en bild av den eviga konflikten mellan Romantik och Upplysning, just den konflikt som är central i Bergtagen. (Utvecklar detta en smula i texten om hennes tidigare bok och ska inte upprepa mig, länk finns längst ner.) På olika sätt handlar det, starkt förenklat, hos Tokarczuk om den kvinnliga naturens hämnd på den manliga civilisationens illgärningar. Nog så aktuellt när vi dagligen kan följa klimatkrisens effekter.

I september 1913 anländer Mieczysław ”Mieczyś” Wojnicz, student från polska Lwów (numera Lviv i Ukraina), till det berömda sanatoriet Görbersdorf vid foten av bergen i nedre Schlesien (numera Sokołowsko i västligaste Polen). Det är ungefär i samma tid som ungefär jämnårige Hans Castorp (i Bergtagen) anländer till motsvarande anläggning i Davos, det luxuösa tuberkulossanatoriet Berghof. Görbersdorf var faktiskt först i världen med denna typ av sanatorier, startades redan 1849 av grevinnan Maria von Colomb och hennes svåger Hermann Brehmer, den senare var också chef för anläggningen under många år. Det ligger 570 meter över havet, en nivå som ska vara fri från tuberkulos men inte så högt att luften blir för syrefattig.

Sanatoriet har alltså funnits länge när den tjugofyraårige Mieczyś anländer, och består nu av flera olika byggnader i olika prisklasser. Han, eller snarare hans far Januari, har inte råd med det allra lyxigaste men han får bra service på det ganska lilla Herrpensionatet där han flyttar in. Han har tvingats avbryta studierna till ingenjör (pappans val) på grund av tuberkulos och hoppas att de banbrytande behandlingarna och den kristallklara luften ska lindra, eller kanske till och med bota honom.

Det framgår att han inte haft någon lätt uppväxt; det var mycket mobbing under skoltiden och han vet att han är en besvikelse för sin pappa. Januari hade sett fram emot en militär karriär för sonen, men trots att har gjort allt han kunde för att ”göra en karl av honom” är sonen fortfarande alldeles för vek för en sådan karriär.

Mieczyś har inga stora mål i livet, han är fascinerad av det tyska ordet gemütlich som han inte riktigt hittar några bra synonymer till, ombonat, trevligt, aptitligt kanske; det är så han vill ha livet; inga konflikter, han kan gärna följa andra, har inget behov av att styra eller leda.

Dagarna Görbersdorf är väldigt reglerade med fasta tider för olika behandlingar, undersökningar, promenader i den friska luften och vilostunder. Under måltiderna och kvällarna blir det ändå mycket tid till samtal och diskussioner, främst med de andra männen som bor på Herrpensionatet.

Det är tre äldre män och en jämnårig, Thilo von Hahn, en konststuderande från Berlin som skriver på en avhandling om landskapsmåleri. De två blir vänner och bland mycket annat har de intressanta diskussioner om olika sätt att se, vad seende är för någonting, inte minst hur begreppet natur kan förändras med olika perspektiv, med utgångspunkt i en tavla av Herri met de Bles som Thilo tagit med sig (stulit) från föräldrahemmet. (Herri met de Bles är en flamländsk konstnär, verksam på femtonhundratalet, känd för en särskild sorts landskapsmålningar med små detaljer, vars verk bland annat finns på Louvren. Ett verk av honom måste vara värt väldigt mycket pengar.)

Thilo är sjukare än Mieczyś men de gör ändå en del saker tillsammans. I själva Görbersdorf finns ingen kyrkogård trots att det av naturliga skäl är många som dör där. Men de besöker en kyrkogård i närheten och ser bland annat att det under lång tid är många unga män som dött, de allra flesta i början av november. Det finns också lokala historier om något vidunder som dödar unga män. Det framgår att Thilo knappt har någon kontakt alls med sina föräldrar men han har György, en nära vän i Berlin; homosexualitet är något som knappt kan uttalas på denna tid men det blir uppenbart att de är mer än vänner.

De tre äldre männen är Longin Lukas, gymnasielärare och konservativ katolik från Königsberg, August August, en författare från Wien som är socialist, humanist och klassisk filolog samt Walter Frommer från Breslau som är teosof med ett hemligt uppdrag. Alla tre har rätt höga uppfattningar om sig själva och alla tre har någon sorts dragning till Mieczyś som han tycker är obehaglig. De för oändliga diskussioner om de mest pressande världsfrågorna, kommer krig att bryta ut i Europa, är monarki eller demokrati att föredra, existerar djävlar och demoner och mycket annat. De två yngre männen får sällan komma till tals. En del av dessa diskussioner innehåller intressanta argument men många är bara löjliga, en skrattretande bild av ett intelligensbefriat patriarkat. Ständigt rör sig diskussionerna mot kvinnan som svårgripbart väsen; bör man betrakta henne som ett fullvärdigt subjekt, eller kan hennes existens enbart förstås genom mannens? Här myllrar det av lika tvärsäkra som absurda påståenden.

Tokarczuk skriver skönlitteratur, men en sak är det klokt att bära med sig genom läsningen: det mesta som förefaller som att det måste vara fiktion är sannolikt sant, hon är extremt beläst och har en sällsynt förmåga att hitta udda händelser eller andra fenomen som hon flitigt använder i sina texter. Alla förnedrande idiotier som dessa diskussionslystna män vräker ur sig om kvinnor är huvudsakligen direkta citat från ett fyrtiotal välkända män genom historien (finns uppräknade på slutet).

Här finns även Wilhelm Opitz som driver pensionatet, numera utan hustrun Klara som dör nästan direkt när Mieczyś har kommit dit, när han kommer tillbaka från en undersökning ligger hennes döda kropp på matsalsbordet. Hon hängde sig påstår mannen men Mieczyś är skeptisk. Han tänker en hel del på henne, hon påminner honom om hans barnflicka Glikeria, den enda människa i livet som bara givit honom lyckliga minnen, han hittar Klaras rum på vinden som han ofta besöker i hemlighet. Unge Rajmund hjälper till med det mesta i huset, men när han nu också tvingas fixa matlagningen blir gästerna inte så glada.

Liksom en del andra i byn tillverkar Wilhelm alkoholdrycken Schwärmerei som herrarna blir allt mer förtjusta i, flaskorna kommer fram varje kväll, drycken ger märkligt angenäma effekter. Så småningom får vi veta att en av ingredienserna är svampen toppslätskivling och den som inte är mykolog bör nog slå upp den för att få förklaringen till dryckens verkningar. Författaren förklarar det inte, hon är egentligen inte mycket för förklaringar alls vilket jag tycker är en underbar författaregenskap, hon litar på sina läsare.

Författaren använder ofta ordet ”vi”: ”Vi tycker om att titta på skor.” kan det stå och det är sant, det förekommer massor av skor i texten, liksom mängder av svampar och en del andra överrepresenterade artefakter, men varför detta ”vi”? Det kan vara en distanserande teknik, en Brechtsk verfremdung. Det kan tvärtom vara något inbjudande riktat till läsarna som inkluderas i detta vi, det ger oss en roll i berättelsen. Jag tror bägge dessa tolkningar är sanna i olika skeden av texten men så småningom blir detta ”vi” också något hotfullt, något skarpt uttalat ”vi ser dig”, och då är det i någon mening de hotfulla, kvinnliga empusorna som inkluderas i detta ”vi”.

Det finns olika åsikter om vad som är världens största organism men med på listan finns alltid svampar, det finns exempel på hundratals ton sammanlänkade i ett och samma mycel. Det kan också förklara den rikliga förekomsten av svamp i texten: ”Även en tid efter dras framfart darrar myceliet under skogens lövtäcke. Likt en ofantlig, vidsträckt moderstruktur förser det sig själv med information – om var inkräktarna befinner sig och vart de styr sina steg.” Återigen en hotfull och kvinnlig natur, en annan sorts empusor.

Som så ofta i hennes texter dyker det hela tiden upp oväntade fenomen som till exempel en äldre variant av Uppblåsbara Barbara, Tuntschi (naturligtvis alldeles sant, i alla fall som legend i alplandskapet). Svartsoppa trodde jag var ett i huvudsak skånskt fenomen men det dyker även upp här i olika varianter, även i förstadier där djur hänger upp och ner med avskurna halsar så att blodet ska kunna rinna ner i en skål, något som plågar Mieczyś, både som process och som maträtt. Författarens variant på spagetti är något av det äckligaste jag läst (säkert i någon mening sant det också, jag har inte läst på). Det finns massor av andra överraskningar i texten.

Som vanligt i hennes texter vimlar det också av intelligenta referenser av många olika slag; den som är road av ”detektivarbete” kan ägna sig åt hennes text under lång tid. Men det går också bra att strunta i det, det blir fantastisk läsning även utan att grotta ner sig i en massa detaljer.

Det är alltid en fröjd att läsa Tokarczuk, för mig den absolut bästa Nobelpristagaren under senare år, det är det också med Empusion, hennes första bok efter priset. Men det finns en aspekt som inte riktigt håller och det är den som handlar om lustmordet på Bergtagen. Inledningsvis fungerar det, jag skrattar högt åt en hel del, men det håller inte hela vägen. Bägge böckerna domineras av diskussioner och som jag redan skrivit handlar de delvis om samma ämnen. De tre äldre männen i Empusion är länge väl fungerande och skrattretande symboler för ett korkat patriarkat, men så småningom dyker det också upp intressanta och kloka delar i samtalen. August August kan till exempel säga: ”Sanningen med stort S stöder sig alltid på hoten att skära bort allt det som sticker utanför ramen. … Bakom sanningen döljer sig våldet.” Det kommer från Erasmus av Rotterdam på femtonhundratalet och jag vet att Olga Tokarczuk både håller med (liksom jag), och tycker att det är en central och viktig fråga i dagens värld med en snabbt växande högerpopulism som just lever på enkla ”sanningar”. Men med detta, och en hel del annat, faller den äldre mannen ur sin roll.

De andra inledningsvis nämnda aspekterna håller hela vägen, det är en fantastisk text som det är en fröjd att läsa, men i hennes författarskap är för mig fortfarande Löparna från 2007 hennes största mästerverk. Liksom tidigare är det Jan Henrik Swahn som översätter henne till svenska och han gör det fantastiskt.

Författaren

Olga Tokarczuk, född 1962, är en av Polens mest framstående författare och mottagare av 2018 års Nobelpris i litteratur (utdelat 2019). Hennes romaner är internationellt hyllade och finns översatta till över trettio språk. Tokarczuk har vid sidan av Nobelpriset tilldelats en rad andra litterära utmärkelser, bland annat The Man Booker International Prize och polska Nikepriset. Hon är bosatt i Nowa Ruda i sydvästra Polen. Genom åren har hon givits ut på svenska av det lilla förlaget Ariel men Bonniers tog över utgivningen av de större upplagorna i samband med Nobelpriset. Översatt till svenska av skicklige och flerfaldigt prisbelönte Jan Henrik Swahn.

Anders Kapp, 2023-09-16

Bokfakta

• Titel: Empusion (Empuzjon 2022, översättning Jan Henrik Swahn).
• Författare: Olga Tokarczuk.
• Utgivningsdag: 2023-09-04.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 325.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Styr din plog över de dödas ben.
• Kapprakt om Löparna.
• Kapprakt om Spel på många små trummor.
• Läs vad andra skriver om boken.