I måndags presenterade Kapprakt en lista på årets sex bästa svenska skönlitterära böcker som borde nomineras till Augustpriset. I går offentliggjordes de officiella nomineringarna och inte en enda titel finns med på bägge listorna. Ett totalt misslyckande för Kapprakt alltså, eller är det så? Det finns tydliga kriterier i Augustprisets statuter för vad priset ska belöna och det handlar inte om att stötta svårsålda böcker eller att stödja små förlag utan enbart om att belöna årets bästa böcker. Men följer man sina egna kriterier?
I Augustprisets statuter finns en syftesparagraf: ”Augustpriset har instiftats för att uppmärksamma och årligen belöna de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket, i kategorierna barn- och ungdomsböcker, skönlitteratur och fackböcker.” (Med all respekt för de andra kategorierna intresserar jag mig här enbart för skönlitteraturen.)
Detta är kriteriet för vilka böcker som ska belönas, några fler kriterier finns inte i statuterna. Det finns ingenting om att priset skulle vara till för att stödja små förlag eller att stödja böcker som få vill läsa. Det kan finnas goda argument för att stödja små seriösa förlag men det är inte Augustprisets uppgift. Jag har svårare att hitta argument för varför någon vill stödja böcker som få vill läsa men är det någon som vill göra det är det inget som hindrar; Augustprisets uppgift är det inte. Uppgiften är uteslutande att belöna ”de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket”.
Dagen innan de officiella nomineringarna släpptes publicerade jag en lista på sex titlar i enlighet med dessa kriterier men ingen av dem finns med i den officiella listan. Självklart kan jag ha fel, jag har bara läst en av de nominerade (som jag valde att inte skriva om), och bör läsa de andra fem innan jag har någon åsikt. Men det är absolut inte första gången som vi har svårt att komma överens, ett sammandrag av åren som gått från 2011 och framåt finns här.
Jag är förundrad över en del kommentarer. I DN skriver Jonas Thente i dag att det är ”En solid sextett skönlitterära verk” och ”Augustjuryn har för 2021 nominerat sex säkra kort i den skönlitterära kategorin”. Vad jag vet har ingen av de sex nominerade toppat DNs veckolistning av de bästa nya böckerna (vilket däremot flera av de på Kapprakts lista gjort). Hur det då kan vara en ”solid sextett” eller ”säkra kort” är obegripligt, DN Kultur tycker uppenbarligen att andra böcker är bättre. Det enda han är kritisk mot är att de stora förlagen dominerar, han tycker uppenbarligen att priset borde stötta små förlag, i strid mot statuterna. När han ska tippa vinnare skriver han bland annat: ”möjligen borde Karam få en chans att nå ut lite mer”. Han tycker alltså att priset ska användas för att stötta svårsålda böcker, också det i strid mot statuterna.
Det här är något som återkommer år efter år, tankarna om att priset används till något annat än det är till för vilket då också devalverar prisets värde. För att ta ett exempel: det kan inte finns någon som ärligt kan påstå att Sara Stridsbergs nya bok inte skulle tillhöra de sex ”bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket”.
Nåväl, det här är årets nominerade i den skönlitterära klassen:
- Eufori. En roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed.
- Återliv. Med Skapelsen och Kvällens frihet av Kjell Espmark.
- Europa av Maxim Grigoriev.
- När vi var samer av Mats Jonsson.
- Singulariteten av Balsam Karam.
- Den svarta månens år av Ellen Mattson.
Återkommer efter läsning.
Anders Kapp, 2021-10-20
Länkar till mer information
- Kapprakts nomineringar för 2021.
- Kapprakt om Augustpriset.