Norska Nina Lykke har gjort stor succé med sin Nästa! En läkarroman. Mest sålda bok i Norge förra året, fick Bragepriset, Norges största litterära utmärkelse, och är just nu nominerad till Årets Bok 2020 i Sverige av Bonniers Bokklubb. Jag har inte läst henne tidigare, men blev intresserad. Det här är ett relationsdrama med medelålders människor men framför allt en på många sätt träffande samtidsironi över en självupptagen medelklass i rika länder som både Norge och Sverige. Det är en genre som jag gillar, men trots en positiv inställning kan jag inte falla in i den stora hyllningskören.

I ungdomen var Nina och Bjørn ett par men det tog slut efter ett år. Nina gifter sig med Aksel och Bjørn med Linda. Åren går. Nu är de drygt 50, barnen har flyttat hemifrån och relationerna har torkat ut. Nina blev allmänläkare och ägnar all sin fritid åt alldeles för mycket vin, Vinmonopolets dyraste Chablis, i soffan med ett ständigt flöde av TV-serier som enda sällskap. Aksel är en träningsfanatiker som ägnar all fritid åt längdskidor på vintern och rullskidor på sommaren, ofta bortrest på större lopp i olika delar av världen.

Linda ägnar sin fritid åt att odla ett intensivt flöde i sociala medier som bara handlar om deras perfekta och idylliska familjetillvaro. Ren lögn, enligt Bjørn, som menar att relationen är ett rent helvete där han hela tiden utsätts för våldsamma angrepp från sin fru som tycker att han är ett konstant misslyckande.

Nina och Bjørn har inte haft någon kontakt alls genom åren men en dag får Nina en vänförfrågan från Bjørn på Facebook. Eller i alla fall tror hon det, hon förstod inte att det egentligen var ett förslag från Facebook om tänkbara vänner. Så när hon svarar ja är det egentligen hon som skickar en fråga till honom. I vilket fall som helst får de kontakt, attraktionen finns kvar och det blir komplicerat.

Det är ythandlingen i denna bok som egentligen handlar om något annat. Det är en bitsk ironi över samtidens medelklass som med narcissistisk självupptagenhet tycker sig har rätt till hela världen utan några skyldigheter alls. Bitvis är det rätt kul. Som t ex beskrivningen av det perfekta bostadsområdet Grenda där Nina och Aksel varit bosatta under lång tid. Där bor bara riktigt bra, fina och fördomsfria vänner. Lykke ger oss en träffande bild av ett PK-getto vars Gud är ”mångfald”, ett område med en skyhög mur som effektivt stänger ute alla som inte är precis likadana som den vita, heterosexuella medelklass som finns därinne.

På sin läkarmottagning möter Nina ett evigt flöde av patienter med krämpor som mest handlar om att livet inte blivit som de förväntat sig, som de har ”rätt” till, och nu har sjukvården, staten, eller någon annan en tydlig skyldighet att hjälpa dem, oavsett vad det kostar. En deprimerad lärare som inte får den åtrå från unga vackra kvinnor som han tycker sig ha rätt till kräver psykologhjälp, en 39-årig kvinna som äntligen lyckat bli gravid för första gånger kräver en abort eftersom det inte passar just nu när de planerat en lång jordenruntsemester, en ung flicka i kräver hjälp för sin ångest, hon är så deprimerad för att familjen ännu en gång valt Nice får årets semester.

Ibland brister det för Nina men oftast kan hon hantera sin ilska tack vare dialoger med Tore mellan patienterna. (Tore är ett plastskelett som hon har på mottagningen).

Länge vacklar jag fram och tillbaka i frågan om det här är något jag tycker om eller ej. Det finns en tydligt självspäkande njutning med elaka ironier över den medelklass jag själv på många sätt tillhör. Många har med framgång ägnat sig åt detta. Jag älskade danske Leif Panduro bara för att ta ett exempel ur denna genre. Om jag kommer ihåg rätt dog han av en hjärtattack på motionscykeln på 70-talet, bara drygt 50 år, vilket naturligtvis var tragiskt och alldeles för tidigt, men ändå på något sätt typiskt för hans författarskap. (Jag kan naturligtvis komma ihåg helt fel.)

Sedan Panduros tid har mycket tillkommit som kan vara värt att ironiseras över, kanske främst det som är kopplat till digitaliseringen, och det ägnar sig Lykke en hel del åt. Mobiler och sociala medier är tydliga hatobjekt som får mycket galla. En hel del är träffande och kul, men till sist blir det för mycket för mig. Själva relationsdramat har vi läst många gånger förr, det fångar mig inte särskilt mycket, känns mer som ursäkt för långa litanior om sedernas förfall vilka så småningom blir rätt tråkiga. Så trots att det absolut inte är någon tegelsten så är jag rätt trött när jag kommer till slutet på sidan 230. För mig blir det mest en gnällspik som gnäller på gnällspikar och det är inte särskilt upplyftande. Många hyllar denna bok, jag hade förväntat mig att jag skulle falla in i kören, men så blev det inte.

Författaren

Nina Lykke är född 1965 och bosatt i Oslo. Hon debuterade 2010 med Orgien, og andre fortellinger och kom med sin första roman, Oppløsningstendenser, 2013. Bägge fick positiva recensioner men det stora genombrottet kom 2016 med romanen Nei og atter nei som också var den första som översattes till svenska, Nej och åter nej, och flera andra språk. Nästa! En läkarroman är alltså hennes fjärde bok och när den kom ut i Norge förra året fick den både Norges största litterära pris och blev den mest sålda boken i Norge 2019.

Anders Kapp, 2020-05-08

Bokfakta

• Titel: Nästa! En läkarroman. (Full spredning 2019, översättning Lotta Eklund).
• Författare: Nina Lycke.
• Utgivningsdag: 2020-04-06.
• Förlag: Wahlström & Widstrand.
• Antal sidor: 230.

Länkar till mer information

• Du kan läsa mer om boken här.