Nina Björk är en sedan länge en intressant samhällsdebattör som jag uppskattar och det har definitivt inte förändrats av läsningen av hennes nya bok Om man älskar frihet. Den handlar om frihetens möjligheter och begränsningar, om människan, om samhällen. Det är en svidande kritik av liberalismen, av marknadsekonomin, med en mycket stark och välformulerad argumentation som baseras på mängder av exempel från både samhällelig praktik och politisk teori. För mig blir det en hel del inslående av öppna dörrar men det kan bero på att jag delar många av hennes positioner. Det finns detaljer som jag skulle kunna kritisera men framför allt saknar jag två saker: utelämnandet av de stora samhälleliga värden, inte minst i form av ökad frihet för många miljoner människor, som liberalismen, trots sina brister, ändå levererat, och ett i stort sett utelämnande av dagens största hot mot friheten, den grasserande pandemi som härjar över världen i form av en nationalistisk högerpopulism.
Jag börjar med en lång omväg som föddes i mina tankar under läsningen. Det blir en hårt komprimerad och förenklad politisk idéhistoria.
Myten om humlan säger att den rent vetenskapligt inte kan flyga, men ändå gör den det. Detsamma skulle kunna sägas om liberalismen; det finns så många fel i dess teoretiska fundament men ändå växte den ut till att bli så hegemonisk i västvärlden att många kring mitten av 1900-talet proklamerade ideologiernas död, vi hade nu ett enda idésystem vars praktik var så framgångsrik att vi inte hade behov av några andra. De hade uppenbart fel.
Liberalismen har många fäder, färre mödrar, men ska man välja ett ursprung brukar det alltid bli John Locke och främst hans rätt lilla skrift Two Treatises of Government från 1690. Det finns mycket som kan och har kritiserats med denna text. Den teori han bygger upp baseras på två axiom som är mer eller mindre gripna ur luften och det finns en hel del inomlogisk inkonsistens. Det man bör komma ihåg är att hans mål inte var att skapa det fullskaliga idésystem för samhällen som det skulle komma att bli, hans mål var att teoretiskt omöjliggöra enväldet och det skulle han också lyckas med.
Under den senare delen av romarriket föddes det samhälleliga idésystem som vi kommit att kalla för feodalismen. En av de främsta symbolerna för detta idésystem är den koncentrerade makten i form av det absoluta enväldet, kungar eller kejsare vars totala makt legitimerades av Gud. Här ingår också idéer om samhällen som organiska kroppar med en naturgiven hierarki i form av olika klasser / stånd. Det är ett idésystem som i stort sett blev helt förhärskande för Europas många stater under ett millenium.
Under Lockes tid börjar det växa fram en ny klass som inte har någon plats i detta system, den borgarklass som utvecklar den tidiga industrialiseringen, handeln, stödfunktioner inom finans, försäkring, juridik och mycket annat. För att förstå Locke, och liberalismen, tror jag det är viktigt att inse den kontexten, den handlar om att ta tillvara intressen hon en ny grupp i samhället, en klasskampsteori som får sin samhälleliga praktik bland annat i de borgerliga revolutionerna (England, Amerika, Frankrike m fl) som alla landar i nya konstitutioner vars texter är copy-paste från Locke (och andra tidiga liberala teoretiker).
Den teoretiska reaktionen mot dessa revolutioner kallar vi oftast för konservatism, ett idésystem som inte är något helt nytt (som liberalismen var) utan som argumenterade för en hel del av de idéer som liberalismen ville radera. Ofta anges Edmund Burke och hans Reflections on the Revolution in France från 1790 som någon sorts ursprung för konservatismen, men det är egentligen något annat, det är en liten skrift, ett längre brev, där han kraftfullt protesterar mot de nya idéer som kommer med de borgerliga revolutionerna för att i stället försvara många äldre idéer.
Liberalism och konservatism är och förblir de mest tydliga motpolerna när det gäller storskaliga idésystem. Det är en av idéhistoriens många absurditeter att de mycket senare skulle klumpas samman i en ”höger” när det utvecklas flerpartisystem i allt fler stater.
Det innebär inte att jag skulle underskatta det som vi oftast lyfter fram som det tredje stora idésystemet, socialismen, jag har ägnat mycket tid åt Marx och andra av socialismens stora tänkare. Precis som liberalismen växer socialismen fram baserad på intressen, nu i form av en ny arbetarklass som far illa i den snabbt växande industrialiseringen. Men rent teoretiskt är detta idésystem byggt på komponenter som hämtas från liberalism (Nina Björk citerar delar från Adam Smith men det finns också hos John Stuart Mill, särskilt hans Considerations on Representative Government från 1861, och andra liberala tänkare) men också från konservatismen, särskilt under dess successiva muterande inom tysk romantik. Marx och andra paketerar komponenterna i en ny klädedräkt, med andra slutsatser och mål, men den blir aldrig lika teoretiskt distinkt som de andra två.
Socialismen får också sin praktik i form av revolutioner (den ryska, den kinesiska och andra) men det finns en tydlig skillnad. De borgerliga revolutionerna faller ut i en liberal praktik men den praktik som uppstår i Sovjetunionen, Kina och på andra håll skulle Marx och andra socialistiska teoretiker aldrig kunnat kalla socialistisk. Socialismen muterar också i en mer fredlig och reformerande riktning, främst socialdemokratin, som successivt accepterar allt mer av liberalismens innehåll, särskilt dess socialliberala inriktning. (För något decennium sedan kunde jag på goda grunder påstå att de svenska riksdagspartierna bara utgjordes av olika schatteringar av liberalism, men det går inte att påstå idag.)
Kanske på grund av kommunistskräcken, på grund av motsättningar mellan arbete och kapital, på grund av kalla kriget och mycket annat uppstod och förstärktes höger-vänsterskalan i det politiska samtalet under 1900-talet där liberalism och (en utdöende?) konservatism klumpades samman på högersidan. I denna samhälleliga praktik har den tydliga dikotomin mellan liberalism och konservatism förbleknat och jag tror det är det som gör det så svårt för oss att förstå dagens politiska pandemi.
Alla de stora idésystemen har muterat över tid. Konservatismen har på mycket obehagliga sätt muterat till fascism och nazism under första halvan av 1900-talet men också på mycket fredligare sätt. Dagens kommunitarism inom politisk teori är rimlig att beskriva som en sådan mutation. Nina Björk citerar en av kommunitaristerna, Michael J Sandel, rätt flitigt, men här finns också teoretiker som Charles Taylor och många andra, som i hög grad inspireras av den tyska romantiken i sina teoretiska diskussioner.
Slut på omvägen
Efter denna långa omväg ska jag försöka komma fram till en poäng. Nina Björk ägnar sig i huvudsak åt en mycket intressant och väl underbyggd kritik av liberalismens effekter på människors frihet, både i praktik och teori, och hon gör det i huvudsak från en socialistisk position. Det är naturligt. Socialismen har hela tiden utpekas som liberalismens huvudmotståndare. Men socialismen har aldrig egentligen lyckats besegra liberalismen, snarare har socialismens reformvänliga gren blivit uppäten av liberala idéer. Det stora hotet mot människors frihet i dag är den nationalistiska högerpopulism som i allt fler länder faktiskt besegrar liberalismen. Nina Björk nämner bara detta ytligt och avfärdar det som en effekt av liberalismens misslyckanden vilket jag tycker är alltför förenklat. Jag kan inte se denna populism på något annat sätt än som en av konservatismens mutationer och jag är livrädd för denna pandemi, mycket räddare för den än för coronapandemin. För att hitta något vaccin måste man förstå viruset och då tror jag att den enda vägen är att gå tillbaka till rötterna för att på allvar diskutera de grundläggande skillnaderna mellan dessa två stora idésystem. Här finns också en stor utmaning för liberala teoretiker: går det att undanröja de uppenbara brister som redan från början fanns i liberalismens fundament för att utveckla en muterad, mer hållbar liberalism?
Nina Björks nya bok gör ett fantastiskt jobb med att definiera dessa brister, några exempel:
Konstruktionen av människan som en rationell, autonom individ. Ingen har gått djupare i en sekulär definition av en rationell autonom individ än Immanuel Kant, men han förser denna individ med en pliktetik, ett antal fasta moraliska regler, imperativ, som är gemensamma för alla människor. Den kantianska pliktetiken vinner inte, det gör den konsekvensetik som utvecklas av Jeremy Bentham (och andra) till den liberala rationella, autonoma och nyttomaximerande individen. Kants konstruktion kan definitivt kritiseras, men den liberala varianten är fullkomligt absurd, bara fel, och ändå har den varit fundamentet för i stort sett all liberal ekonomisk teoriutveckling i århundraden.
Det liberala jämlikhetsbegreppet som inte handlar om lika utfall (Gud gav världen till de företagsamma och förnuftiga, säger redan Locke) utan om lika förutsättningar vilket är en ren lögn (skulle kräva att vi utraderade gener, föräldrar, samhällsskillnader och mycket annat).
Det liberala frihetsbegreppet, individens frihet att göra vad hen vill så länge det inte inkräktar på någon annans frihet, som Nina Björk tydligt visar är en innehållslös floskel i den typ av samhällen vi liver i. Det finns många fler exempel att finna i hennes bok.
För att avsluta denna alldeles för långa text så tycker jag att Nina Björk är lite orättvis när hon undviker det faktum att liberalismen, trots sina brister, ändå levererat stora värden när det gäller att förstärka väldigt många människors frihet. Många har skrivit om detta, men knappast någon har mer pedagogiskt och övertygande argumenterat kring det än Hans Rosling. Liberal frihandel och komparativa fördelar på en internationell nivå har inneburit minskad fattigdom och svält, minskad spädbarnsdödlighet och analfabetism och mycket annat värdefullt och frihetsstärkande för hundratals miljoner människor. Det ska humlan ha all heder av!
Liksom Nina Björk ska ha all heder av en riktigt tankeväckande och välskriven bok som bitvis också är verkligt rolig!
Författaren
Nina Björk är född 1967 i Offerdal i Jämtland, uppvuxen i Falkenberg, numera bosatt i Lund. Hon är författare, debattör, kulturskribent och litteraturvetare, debuterade 1996 med Under det rosa täcket, som blivit feministisk klassiker. Hösten 1999 kom essäsamlingen Sireners sång – tankar kring modernitet och kön, för vilken hon erhöll Gerard Bonniers essäpris. 2008 utkom hennes avhandling i litteraturvetenskap Fria själar – ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson. Nina Björk har även belönats med Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik år 2008 och Expressens Björn Nilsson-pris år 2010. I Lyckliga i alla sina dagar (2012) belyste hon vår tids syn på människors och pengars värde. Hon har sedan dess mottagit Sydsvenskans kulturpris (2012), Harry Martinson-priset (2014), Aftonbladets Axel Liffner-stipendium (2015), Lars Salvius-priset för 2013-14, Örjan Lindberger-priset 2016 samt Eva Bonniers 70-årsfonds stipendium 2017. Skribent i Dagens Nyheter och tidningen ETC. Hösten 2016 kom Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek.
Anders Kapp, 2020-09-12
Bokfakta
- Titel: Om man älskar frihet: tankar kring det politiska.
- Författare: Nina Björk.
- Utgivningsdag: 2020-09-07.
- Förlag: Wahlström & Widstrand.
- Antal sidor: 280.
Mycket bra text om Nina Björks bok. Efter att ha läst ”Om man älskar frihet” tittade jag igenom recensioner i DN, SvD, Expressen och Aftonbladet och tyckte att de i varierande grad var usla, därtill i två fall skrivna av personer som apostroferas i boken.
Du är dessutom inne på tankegångar jag själv bär på, att den stora ideologiska skiljelinjen i dag bör dras mot nationalism. Det kan förefalla förvånande, men olika ”liberaler” kommer därmed att hamna på ömse sidor om skiljelinjen. Det finns gott om förmenta ”klassiska liberaler” som avskyr ”vänsterliberalismen” mer än något annat. Dock är det viktigt att också poängtera: orsaken till högerpopulismens och nationalismens framgång kan nog bland annat sökas i minskat förtroende för staten (och EU), vilket i sin tur kan bero på de senaste decenniernas liberala avregleringar med påföljande ökade klyftor i samhället (inte bara ekonomiskt). Därmed har Nina Björk en poäng i att belysa den reella liberalismens motsägelser och tillkortakommanden.
Jag är också överens med dig om att Nina lite lättvindigt viftar bort behovet av tillväxt. Förutom Rosling, som du nämner, kan man gärna läsa superliberalen Johan Norbergs bok Framsteg, som beskriver den enastående globala välståndsökningen vi upplevt under det senast halvseklet.