Älskade verkligen Niklas Natt och Dags trilogi från det sena sjuttonhundratalets Stockholm och kunde naturligtvis inte låta bli hans nya Ödet och hoppet även om den är något helt annorlunda. I trilogin fanns en spänningskärna byggd av fiktion, vi läsare visste inte hur det skulle gå, och runt den byggdes en enormt välresearchad verklighet som gav oss en på flera sätt ny och sannare bild av den tidens Sverige än vi fick i skolan. Nu är kärnan verklig historia, med utgångspunkt i den egna släkten, vilket innebär att vi på förhand vet vad som kommer att hända, och det skapar andra utmaningar för en författare. Räcker det verkligen med att med fiktionen som stöd fylla på de okända delar som handlar om hur och varför något händer för att fängsla en läsare, trots att vi redan vet hur det kommer att gå? Jag var initialt både skeptisk och orolig men det gick över en bit in i texten. Inte nog med att han fångar oss i en stark berättelse, han lyckas också upprepa bedriften att skapa ett nytt språk, som skiljer sig en del från trilogin, och dessutom även nu tillföra historiska insikter som sannolikt är okända för de flesta av oss. Ibland slår vi oss för bröstet med att Sverige aldrig var lika kolsvart feodalt som merparten av Europa under medeltiden men när den här författaren nu tar oss tillbaka till 1434 gestaltar han, alls inte föreläser, hur nära det var. Och vi får mycket mer än så.

Den här berättelsen utspelar sig 1434-35 och den som har en hygglig historisk allmänbildning vet att det här är en ganska rörig tid i Sverige när Kalmarunionen vacklar och då Engelbrektsupproret äger rum. I centrum av berättelsen finns familjen Stensson på godset Göksholm, en del av ätten Natt och Dag som författaren själv tillhör, men det dröjer länge innan den beteckningen kommer att användas, vid denna tid återspeglar efternamnen i stort sett alltid faderns namn. Sten Bossons alla barn heter alltså Stensson eller Stensdotter. De är rätt många, elva syskon, och någonstans i mitten på skaran finns Bengt Stensson som är innehavare av Göksholms gods på södra sidan av Hjälmaren, inte så långt från Örebro. Han är gift med Kristina Magnusdotter, oftast kallad Stina, och de har två barn, Brita Bengtsdotter och hennes lillebror Måns Bengtsson. Det blir få barn i den generationen, alla nu levande i ätten lär vara ättlingar till denna Måns.

Tillsammans med sin storebror Bo och betydligt yngre Nils är Bengt ledande i den mäktiga släkten i den generationen. Både Bo och Bengt har egna gods, så inte Nils som ändå på många sätt är den som styr denna trio, smartare och listigare än de flesta, en ränksmidare som hela tiden reser runt i landet för att finna möjligheter som kan gynna honom själv och släkten. Viktig är också deras farbror Knut, landets just då äldsta biskop, kanske lika listig som sin brorson Nils har han tillskansat sig en betydande förmögenhet.

Tidigt i berättelsen återkommer Nils från en resa till Bergslagen. Redan året innan hade Engelbrekt Engelbrektsson, bergsman och frälseman, lett ett mindre uppror som dock avbrutits efter förhandlingar i Västerås med ett antal rådsherrar. Nils har fått veta att ett nytt och mycket större uppror är på väg, de löften som givits året innan har inte hållits, ilskan är stor och bergsmännen har också tagit fram en del nya vapen. Nils föreslår att de ska skicka Bengts sjuttonårige son Måns till upprorsmakaren. Om upproret lyckas är det klokt att ha någon i Engelbrektssons närhet som kan se till att deras släkt gynnas i de stora förändringar som lär ske. Nils bedömer också att det är fullt möjligt att Engelbrektsson kan få ett betydande stöd, hatet mot alla de tyska och danska fogdar som plågar befolkningen, bland annat med överdriven beskattning, är stor i hela landet.

Men vad gör tyska och danska fogdar i Sverige? För att förstå det måste vi ta en omväg mycket längre tillbaka i tiden. Romarrikets enorma geopolitiska framgångar byggde länge på att man inte försökte detaljstyra erövrade områden. Man etablerade det som ibland kallas ett dubbelt medborgarskap där människor kan behålla tillhörigheten till det område där man är född samtidigt som man också får ett romerskt medborgarskap, man skapade en mångkulturell stormakt för att använda ett modernt begrepp. Cicero beskriver principerna ingående i Lagarna från 51 före Kristus. Det förändrades så småningom, inte minst när kristendomen blev påbjuden statsreligion, vilket fick flera effekter. Ett resultat var att man nu fick ett sätt att legitimera enväldet, den diktatur som riket förvandlats till. Inte nog med att kyrkans överhuvud, påven, betraktades som en sorts inkarnation av Gud; den världsliga makthavaren hade också fått sin enväldiga makt av Gud. Liknande finns i äldre religioner men det var då nytt för kristendomen. Det här är en föreställning som fick stor spridning och som levde i många hundra år; konung av Guds nåde kallade vi det i Sverige.

En annan effekt var att det uppstod ett behov av likriktning, det mångkulturella kunde inte längre accepteras. Inom kyrkan utsåg påven regionala makthavare, biskopar, som skulle se till att man överallt följde kyrkans påbud. Det är ett system som så småningom korrumperas, biskop Knut, som har en viktig roll i den nya boken, köper sin maktposition för mycket pengar som släkten samlat. Liknande sker inom den världsliga makten; den enväldiga regenten utser regionala företrädare som ges makt över ett specifikt område (som i sin tur utser lokala företrädare etc). I Romarrikets sena år var det ofta personer som gjort viktiga insatser i något krig som belönades med makt över något område utan att befolkningen i detta område hade något alls att säga till om. Det feodala systemet är skapat. Romarriket faller samman men kyrkans makt består helt och hållet ända tills kristendomen mycket senare börjar splittras i olika grenar. Likaså består den världsliga feodala maktordningen genom hela medeltiden. I princip alla människor i Europa kontrolleras, inte minst beskattas, av dessa två samverkande maktsystem. Detta är en självklar ordning i den värld som vi stiger in i med hjälp av Niklas Natt och Dag.

Från ett nutida perspektiv kan det tyckas märkligt med Erik av Pommern som enväldig regent över Sverige, Danmark och Norge vid denna tid. Han föddes som Bogislav Gryf 1382 i Rügenwalde (i nuvarande Polen). Men han var den enda levande ättlingen till drottning Margareta, han var hennes systerdotterson, och att makten ska gå i arv var naturligt i denna tid. Han adopterades av Margareta, döptes om till Erik (som fungerade bättre i Norden) och blev hennes medregent redan som sexåring. Som tioåring kröntes han till kung över Norge och som fjortonåring även över Sverige och Danmark. Han hade sin huvudsakliga bas i Köpenhamn, besökte sällan Sverige, kunde ingen svenska, och belönade främst tyska och danska män med makt över svenska områden. Märkligt för oss, men en rätt normal feodal maktordning på sin tid.

Han blev ändå impopulär av flera skäl. De svenska stormännen, bland andra författarens egen släkt, var irriterade över att så många utlänningar fick de maktpositioner som de själva ville ha. De utländska fogdarna tillämpade ofta sin beskattningsrätt mycket hårt, de berikade sig själva på sätt som gjorde dem hatade av befolkningen. Erik gick också i strid mot den mäktiga Hansans handelsmonopol i Östersjöregionen vilket visserligen var en av idéerna med Kalmarunionen men det drabbade många i Sverige hårt. Han avsätts som kung i Sverige 1434, kommer tillbaka i två omgångar men avsätts slutligen 1439. Då hade han också avsatts i Danmark och ett par år senare förlorade han även Norge. Återigen svårbegripligt är att han ändå, efter några år, ersätts som regent över alla tre länderna av sin systerson Kristofer av Bayern. Den föreställning om en enväldig makt, given av Gud, som föds under det sena Romarriket, som sedan kompletteras av idén om att denna legitimitet ärvs inom samma släkt, är fortfarande urstark. Det kommer att dröja länge innan denna föreställning på allvar utmanas.

Åter till sommaren 1434 då Måns ansluter sig till Engelbrekt, de två blir efter många turer också nära vänner; vi vet redan att Engelbrekt på bara några månader kommer att ta makten över i stort sett hela landet men att få detta skildrat skönlitterärt på denna nivå är helt underbart. Nils hade alldeles rätt i sina förutsägelser, överallt får Engelbrekt stort folkligt stöd för upproret, snart även stöd av de svenska stormännen som också, av andra skäl, vill bli av med de utländska makthavarna. Nils strategi för att tillskansa ätten mer makt och större förmögenhet fungerar också, i alla fall till en början.

Engelbrekt växer i den här berättelsen ut till en riktigt stor ledare, en karismatisk talare, en överlägsen strateg som vinner många strider helt utan våld, en man som verkligen vill väl, som inte berikar sig själv, som sliter hårt mitt ibland sina män. Han påminner om en del andra upprorsmakare, till exempel en Oliver Cromwell som fylld av goda föresatser tar makten i Storbritannien på sextonhundratalet för att så småningom inse att det kanske är enklare att ta makten än att förvalta den. Det gick ju till slut riktigt illa. Hur det skulle ha gått med Engelbrekt får vi aldrig veta, men hans idealitet och styrka har redan börjat falna när han så småningom mördas av Måns. Att det skulle ske vet vi läsare på förhand men författaren ger oss sina djärva svar på hur och varför; naturligtvis fiktion men både trovärdigt och starkt berörande.

Det är en av berättelserna men det finns många fler, det här är en mycket frikostig författare. Biskop Knut gläds åt att kyrkans geschäft med avlatsbrev äntligen nått Sverige, man kan tjäna massor av pengar på att sälja syndernas förlåtelse, men han snuvas på just denna förmögenhet, pengarna når inte hans djupa fickor, de används till något helt annat. Bra berättelse!

Måns mamma Stina har en stor roll. Hon är en mycket stark kvinna, skicklig chef för godset, har koll på allt. Hon går med på att sonen Måns ska skickas till Engelbrekt men när han väl åkt går hon sönder av oro, saknad och ångest; Måns är deras stora ögonsten och med honom borta faller all hennes styrka. Men hon reser sig så småningom, inser att hon också har en dotter, och en scen när hon och Brita, med en mycket liten grupp människor, framgångsrikt försvarar deras förläning i Tälje mot helt övermäktiga styrkor i en bitande vinterkyla är magnifik.

Många svenska stormän växer fram på sidorna och många av dem påminner starkt om samtidens ryska oligarker. I total avsaknad av moral går det mesta ut på att stjäla allt man kan där det överordnade målet är makt och förmögenhet; alla vägar dit är tillåtna.
Biskop Knut till sin brorson Bengt: ”Hela ditt liv har du känt mig, och nog vet du att jag grott i samma dunge som Bo Grip och din egen far, två av de största rävar som hemsökt detta hönshus till rike.”

I bakgrunden finns hela tiden den periodens mäktiga övermakt, Hansan med sitt handelsmonopol vars gillande är nödvändigt för alla större förändringar i Östersjöregionen: ”Men Hansan tänker inte i år, utan i decennier och århundraden. Östersjön är deras och har varit deras så länge minnen räcker.”

I hela texten finns en fantastisk närvaro, både i tiden och på de olika platser där berättelsen utspelar sig. Bakom detta måste ligga en enorm research ner till de minsta detaljer om den verklighet som texten skildrar. Men här finns också en stark trovärdighet i tidens sätt att tänka, vad som motiverar människor till olika handlingar i olika samhällsskikt. Här finns också språket, delvis annorlunda än i trilogin, men minst lika imponerande. En författare som vill låta språket ge läsaren en känsla av närvaro i historisk tid måste skapa ett språk som aldrig har funnits. Skulle man välja den svenska som användes 1434 skulle det knappast bli begripligt för oss, en annan väg är nödvändig. Initialt är det en smula tuggmotstånd men snart är denna speciella språkvärld mycket hemtam för oss. Några få exempel:

• Tidigt på morgonen går Stina till sin man Bengt, han har inte vaknat än: ”Så liten han ter sig nu, bar i härva av skrynklat lin.”
• Den erfarne skepparen Orm Salte: ”Ur rädslas jord rinner hatets springbrunn.”
• Efter en färd på Hjälmaren från Örebro till Göksholm: ”Båtarna når strand i krasande viskning där skrov möter grus.”

Att författaren skulle inleda sin svit om släkten just under denna tid var kanske rätt givet, men det ska bli spännande att se var han landar i tiden nästa gång. När det än blir kommer jag naturligtvis att följa med, det här är återigen ett mästerverk. En stor bonus är det släktträd som författarens hustru Mia bidragit med, det gör det mycket enklare för läsaren att följa med. Ytterligare en bonus är att Sara R. Acedo än en gång levererar ett perfekt omslag.

Författaren

Niklas Natt och Dag är född 1979 i Stockholm, där han också är uppvuxen, bosatt och sysselsatt som skribent, har bland annat varit chefredaktör för tidskriften Slitz.

Han debuterade som författare med 2017 med den historiska romanen 1793 som gjorde stor succé, som prisbelönats och som sålts till trettiofem länder. Det var starten på en trilogi som kompletterades med böckerna 1794 och 1795.

Han själv har en obestridlig koppling till svensk historia som medlem av den äldsta överlevande adelsfamiljen i Sverige. Hans förfäder slog ihjäl Engelbrekt, förlorade huvudstaden till Kristian Tyrann och tvingades i landsflykt efter att ha krävt Jean Baptiste Bernadottes abdikation. Det är denna släkthistoria han nu ägnar sig åt och där Ödet och hoppet är första delen (det är också ättens motto).

När han inte skriver eller läser, tycker han om att spela gitarr, mandolin, fiol eller den japanska bambuflöjten, shakuhachi. Han bor i Stockholm med sin fru och deras två söner.

Anders Kapp, 2023-09-25

Bokfakta

• Titel: Ödet och hoppet.
• Författare: Niklas Natt och Dag.
• Utgivningsdag: 2023-09-25.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 479.

Länkar till mer information

• Kapprakt om 1794.
• Kapprakt om 1795.
• Läs vad andra skriver om boken.