Om debuten går bra, och det gjorde den ju, är det normala att författaren traskar vidare i samma spår, men det gjorde inte Monica Rehn alls; Lögnaren var minst lika bra men helt annorlunda än debuten med Moratorium så därmed var nyfikenheten på trean Älskarinnan stor: vilket av de två spåren skulle hon nu följa? Nya vägar igen visar det sig och en bra bit in i handlingen är jag rätt nervös; är inte det här en återvändsgränd? Den stora händelsen när stjärnadvokaten Manfred Berg skjuts ihjäl i centrala Stockholm äger rum redan innan berättelsen börjar och i stället får vi följa hans grovt förtalade änka Julia, golddigger som måste ha varit inblandad i mordet enligt många, när hon slickar såren tillsammans med nya kärleken Jack och drygt tvåårige sonen Adam på Manfreds, numera hennes, ödsliga gård. Underbart nervöst drama, psykologisk thriller på hög nivå, javisst, men hur ska det räcka för en hel bok? Men efter en dryg fjärdedel kommer en oväntad vändning och strax därpå övergång till en sorts prequel med ett perspektivskifte som gör skillnad; här finns en imponerade intelligent struktur och trean är författarens bästa hittills.

När berättelsen börjar har det gått ett år sedan Manfred Berg mördades och fallet är fortfarande olöst. I samband med begravningen träffade Julia Jack Levinovitz, en barndomsvän till Manfred, helt annorlunda jämfört med Manfreds alla andra rika vänner som Julia var så trött på. De fann varandra och har till och med hunnit gifta sig; Julia är lycklig, han är en underbar man och dessutom en fin bonuspappa till Adam. De flydda alla illasinnade rykten i Stockholm till den ödsliga gården som funnits länge i Manfreds släkt. Det är en stor gård och stora ägor, femtonhundra hektar, elva kilometer till närmaste granne. Sedan Manfred som enda barnet fått ta över gården har han lagt mycket pengar på en renovering av huvudbyggnaden men nu är det Julias gård. Hon, Adam och Jack lever ett enkelt liv på där, ett bra liv. Som läsare inser vi naturligtvis att det måste finnas någon sorts mörker under den vackra ytan, men vi vet inte alls vad mörkret kan tänkas innehålla.

Så småningom kommer Jacks gamla vänner Christine Serraglio och Matti Niemi och hälsar på. Julia tycker att de stör friden och hoppas att de snart ska åka igen. Men det gör de inte, inte alls; dagarna, veckorna och månaderna går. De tar sig allt större friheter. Christine engagerar sig mycket i Adam som älskar henne, hon tar mer eller mindre över rollen som hans mamma. Julia blir allt mer osäker och olycklig, dricker för mycket vin, kräver av Jack att han måste se till att hans vänner åker därifrån, men det gör han inte, i stället är det Jack som försvinner därifrån.

Så mycket mer går det inte att berätta utan att spoila men så småningom kommer snygga perspektivförskjutningar i både tid och berättarröster som hela tiden förändrar den samlade bilden på oväntade sätt ända fram till slutet.

De allra flesta författare har en del favoriter, ord eller bilder, som ibland kan bli alltför frekventa. Här finns rätt ofta träd och grenar med som bilder: ”De taniga träden längs trottoaren var översållade med glittrande ljusslingor” säger bland annat att vi befinner oss i närheten jul och trädens ”tanighet” innehåller kanske något sorgligt. Helt ok men rätt onödigt när exakt samma mening upprepas tio sidor senare.

Det är naturligtvis bagateller, men det är faktiskt det enda som jag hittar att kritisera. Det är fantastiskt välskrivet med starka och trovärdiga karaktärer, en intelligent arkitektur och en riktigt spännande intrig. Jag är väldigt nyfiken på vart hon ska ta vägen med nästa bok.

Anders Kapp, 2024-07-10

Bokfakta

• Titel: Älskarinnan.
• Författare: Monica Rehn.
• Utgivningsdag: 2024-07-10.
• Förlag: Polaris.
• Antal sidor: 392.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Monica Rehn inklusive länkar till texter om övriga böcker.
• Läs vad andra skriver om boken.