Något av det roligaste som finns är oväntade fynd bland nya författare och för mig var Michelle Sacks nya bok Allt vi förlorat verkligen en glad överraskning! Det är hennes andra spänningsroman, men jag läste inte hennes debut så för mig är hon ny. Hon har givit sig på något som är mycket svårt; att verkligen fånga läsaren med en helt rak, kronologiskt, berättelse som bara innehåller ett enda berättarperspektiv och som det inte vore nog tillhör detta perspektiv en sjuårig flicka. För att klara av det krävs en verkligt skicklig författare, något som Sacks uppenbarligen är och efter att ha läst på en smula inser jag att hon dessutom är mycket ambitiös. En fantastisk bok! Sjuåriga Dolly kommer att finnas kvar hos mig länge.

Häromdagen skrev jag om nyöversättningen av Att döda en härmtrast som ju har åttaåriga Scout som huvudperson. Men i den litterära konstruktionen är det inte åttaåringen som talar och tänker, det är hon som vuxen som tänker tillbaka och minns med en vuxens språk och tankar och så uppträder barn ofta i vuxenlitteratur. Att låta barnet tänka och tala själv är mycket ovanligare och svårare. Det finns naturligtvis, jag tänkte direkt på Isak i Christoffer Carlssons Järtecken som ett riktigt bra exempel, men där är Isaks barnperspektiv bara en del av berättelsen, i Sacks bok är det hela berättelsen.

Sjuåriga Dolly Rust blir överlycklig när hennes pappa Joseph berättar att de ska ge sig ut på äventyr, bara de två. Äntligen får hon ha sin pappa helt för sig själv och de ska upptäcka nya spännande saker tillsammans, kanske åka så långt som till Disney World om hon har tur. Möjligheterna tycks oändliga och medan bilen bär dem söderut från hemmet i New York drömmer Dolly om äventyret som väntar.

Utöver Dolly finns det faktisk ett till berättarperspektiv och det tillhör Clemesta. Hon är en plasthäst med magiska egenskaper som bara Dolly känner till, alltså en annan version av Dolly, ibland hennes samvete och dialogerna dem emellan är underbara.

”Duktig flicka, sa jag. Du kommer att få en guldstjärna när vi kommer hem. / Dolly, jag tror inte vi kommer tillbaka. / Clemesta det är klart vi gör. Det är hemma vi hör hemma.”

Till en början är allt precis som Dolly önskat sig och dagarna är fyllda av snabbmat, godis och besök på nöjesparker. Varje plats de kommer till är full av nya överraskningar och hon njuter av att vara hemifrån, långt från mammas förmaningar och föräldrarnas ständiga gräl. Men när dagarna går och pappan inte visar några tecken på att vilja åka hem igen tvingas Dolly inse att det är något som inte stämmer. Varför kan de inte åka hem? Och vart är de på väg?

En morgon vaknar hon på ett sunkigt motell. Pappan snarkar högt och luktar illa. ”Det var AVSKYVÄRT ÄCKLIGT. Hans andedräkt luktade stark medicin. Han borde göra ett ALKOTEST. Det rimmar på ARREST som rimmar på PEST. Det var en sjukdom som dödade miljoner människor och de kastades upp på en kärra och sedan på en brasa för att brännas.”

Deras roadtrip rör sig in i områden som förknippas med uttryck som readnecks och white trash. ”Vi körde genom ett stort område med husvagnar och de vrålade åt oss att titta bort. Alla träden hade taggar och fönstren hade ögon.”

Min erfarenhet är att barn nästan alltid är oerhört mycket smartare än vi vuxna tror. De hör, ser, känner, analyserar och förstår så mycket, ofta bättre än vuxna som trubbats av genom successiv anpassning till livets olika konformiteter. Men det är inte alltid så enkelt för oss vuxna att inse det; barn kommunicerar sin kunskap på olika sätt, försöker ibland var till lags, döljer mycket, särskilt för föräldrar och kanske också ibland för sig själva, ibland som skyddsmekanism, ibland för att försköna en svår tillvaro. Nelly Sacks har tänkt mycket kring detta. Jag har hittat en intressant artikel som hon skrivit om denna fråga där hon också ger tips på en del andra böcker skrivna ur barnperspektiv (länk i slutet). Hon har inga egna barn men har ”använt” syskonbarnen Rebecka och Nathan som studieobjekt för att klara av den svåra uppgiften. Och det gav resultat, ett fantastiskt läsvärt resultat.

Utöver den allt mörkare thriller som växer fram under resan blir denna roadtrip också en sorts amerikansk samtidshistoria som är intressant om än inte alltför vacker. Inför boken gjorde Michelle Sacks samma resa och många av de miljöer vi möter i boken har en tydlig verklighetsförankring. Jag har också hittat en intressant artikel som hon skrivit om denna resa (länk längre ner).

En särskild eloge till översättaren Cecilia Falk. Det kan inte ha varit så enkelt att ta sig an Dollys språk men jag tycker det fungerar fantastiskt bra.

Läs Michelle Sacks, lär känna Dolly, du kommer garanterat inte att bli besviken!

Författaren

Michelle Sacks är född och uppväxt i Camps Bay, Cape Town, Sydafrika. Hon har flyttat runt en hel del, bland annat bott i Dublin några år, och är idag bosatt tillsammans med sin man utanför Zürich, Schweiz. Hon har en magisterexamen i litteratur.

Hon debuterade med novellsamlingen Stone Baby 2017 och hennes första roman är faktiskt förlagd till Sverige, inspirerad av en semester när de hyrde en stuga utanför Sigtuna. Den heter You Were Made for This och finns på svenska med titeln Hem ljugna hem. Den handlar om New York-borna Sam och Merry som flyttar med sin lilla son Conor till en idyllisk stuga i skogarna utanför Sigtuna där de ska skapa sitt perfekta liv. Orealistiska drömmar som går i kras är ett tema som intresserar denna författare och det finns också med i nya Allt vi förlorat.

Hennes böcker har uppmärksammats, två gånger har hon nominerats till South African PEN Literary Awards och en gång till Commonwealth Short Story Prize.

Anders Kapp, 2020-05-18

Bokfakta

• Titel: Allt vi förlorat (All the lost things, översättning Cecilia Falk).
• Författare: Michelle Sacks.
• Utgivningsdag: 2020-05-08.
• Förlag: Southside Stories.
• Antal sidor: 279.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Författaren om barns berättarperspektiv.
• Författaren om sin egen roadtrip.
• Du kan läsa mer om boken här.