Jag borde verkligen tycka om Michel Houellebecq som i sina romaner ofta ägnar sig åt den gemensamma ytan för filosofi, religion och politik; ontologiska föreställningar om vad tillvaron / världen / människan är för något och mer eller mindre moraliska föreställningar om hur vi borde leva våra liv. Det är ett område som intresserar mig enormt mycket, som jag ägnat mig mycket åt, men ändå vill det sig inte. Delvis tror jag det beror på attityder; han odlar mycket rollen som den franska litteraturens enfant terrible men någon född 1958 är inte så mycket enfant längre och det var länge sedan kuk, fitta och knulla var terrible, så det blir mest bara löjligt. Han intar också ofta en svårsmält von-oben-position som med förakt ser ner på pöbeln, ner på kvinnor, ner på det mesta i tillvaron. Men det finns mer. I sin nya bok Förinta ”lånar” han en scen från sin franska författarkollega Laurent Binet, samma men samtidigt helt olika. Hos Binet blir det riktigt kul, fyllt av esprit med bokstäver som rör sig som en balettdansör på scen, men hos Houellebecq blir det platt, med bokstäver som rör sig som en sumobrottare i en gyttjepöl. Och det handlar inte om översättningarna, Sara Gordan har gjort ett fantastiskt jobb med bägge texterna. Men det finns ändå delar av hans nya roman att verkligen tycka om.

Romanen utspelar sig under ungefär ett år i en nära framtid; från hösten 2026 till hösten 2027.

För att börja med det positiva så är en del av den nya texten ett mycket berörande och välskrivet familjedrama. I centrum finns Paul Raison som snart ska fylla femtio när vi möter honom, rätt högt uppsatt statstjänsteman, rådgivare åt finansministern. Äktenskapet med Prudence är nästan helt uttorkat, de träffas knappt alls, arbetar olika tider och har olika rum i den stora Parisvåningen nära ministeriet. Hon arbetar som hög chef inom skattemyndigheten; de har en god ekonomi men inga barn.

Paul är äldsta son till pensionerade Édonard Raison, tidigare hög chef och mycket respekterad inom DGSI, den franska säkerhetstjänsten. Han drabbas av en svår stroke, blir liggande länge i koma, när han vaknar är han knappt kontaktbar. Skildringen av detta, och andra, sjukdomsförlopp är trovärdig och detaljerad. Författaren måste ha gjort ett imponerande researchjobb. Detsamma gäller ett antal olika vårdmiljöer där skildringarna också innehåller en hel del fungerande kritik av vården.

Familjen samlas i ett hus nära Lyon, faderns mest älskade plats och där han helst tillbringat sin tid. Nav är Pauls något yngre syster Cécile, socialt fenomen och aktiv katolik, samt hennes man Hervé. I syskonskaran finns också mycket yngre brodern Aurélien som till skillnad från sina storasyskon alltid betraktats som en svag person och som de har rätt lite kontakt med. Han är gift med Indy, en misslyckad journalist och en rätt vidrig person.

Syskonens mor Suzanne hade dött i en arbetsplatsolycka alldeles innan pension åtta år tidigare. Hon var bland annat konstnär och ute i en lada finns en hel del skulpturer hon lämnat efter sig. Den enda som stått nära mamman var Aurélien och han är också den enda som bryr sig om hennes kvarlåtenskap. Några år efter Suzannes död hade Édonard blivit tillsammans med Madeleine, de står varandra nära och hon lägger ner sin själ i vården av honom.

Det här är en bra roman om relationerna mellan de människor som finns i och kring denna familj. I volym gissar jag att den omfattar ungefär hälften av bokens drygt sexhundra sidor. Jag hade nog varit en rätt nöjd läsare om han nöjt sig med den delen. Men det finns mycket mer.

Det är en partipolitisk roman, ett nytt presidentval närmar sig, sittande president har suttit de två perioder som konstitutionen tillåter så han (Macron?) vill ha någon som kan ta rollen under fem år innan han planerar att komma tillbaka igen. De hittar Benjamin Serfati som ”kom från de lägsta klasserna av underhållnings-tv” så han blir deras kandidat. Här finns en mycket cynisk redogörelse för hur en modern valkampanj jan gå till med konsulter, statistiker, medierna roll och en hel del annat som bitvis är rätt underhållande.

Det finns ett thrillerspår där någon sorts helt okänd terrorgruppering får global spridning över internet. Ett av de första exemplen är en film som visar en giljotinering av finansministern Bruno Juge (som Paul arbetar åt och vän med). Den är uppenbart fejkad men trots detaljstudier av ledande experter är det ingen som kan förstå hur gärningsmännen burit sig åt, det är en tidigare okänd teknisk nivå. Det kommer att bli värre, mycket värre, och världens säkerhetstjänster har trots månader av arbete ingen aning om vilka som kan ligga bakom detta och vilka motiven kan vara.

Kopplat till det spåret finns det i texten mycket ockultism av olika slag; numerologi (siffermystik, här särskilt kring primtal), uttolkning av geometriska figurer, ett främmande språk med ett främmande alfabet, satanism, olika historiska extrema ”filosofer”, ”ekofascism”, övernaturliga element, detaljerade och absurda drömmar, new age, någon relativt ny och udda religion (wicca) och mycket annat liknande. Varför? Ingen aning. Intressant? Nej, jag kan verkligen tycka om skicklig användning av till exempel magisk realism i skönlitteratur men det här blir aldrig fängslande.

Mest prövande är återkommande textavsnitt som kanske bäst kan beskrivas som någon typ av essäer om olika filosofiska, politiska eller religiösa ämnen. Genomgående, liksom tidigare hos denna författare, finns en våldsam samtidskritik. Några få exempel: ”…Europa hade som helhet blivit en avlägsen och åldrande, depressiv och lite löjlig provins till Förenta staterna.” ”… västerlandets växande långsamhet och stagnation, preludiet till dess utplåning …”, ”… som Paul såg det var det uppenbart att hela systemet skulle rasa samman i en gigantisk kollaps …” ”Den mänskliga världen framstod för honom som en samling små frikopplade, egoistiska dynghögar …”

Ibland finns intressanta ämnen men avsnitten fungerar inte inom romanformen och det värsta är att han aldrig kommer fram till något originellt eller intressant. Ibland blir det bara obehagligt: ”… kvinnor har lätt att identifiera sig med sin funktion och har lätt att finna sig i att när deras funktion upphör, upphör också deras eget liv …”

Jag är ingen fanatiker när det gäller behovet av att få alla trådar i en romankonstruktion elegant sammanknutna innan texten tar slut, ibland kan det fungera riktigt bra att lämna en del dörrar öppna för läsaren att själv fantisera kring. Men här går det alldeles för långt; författaren startar många olika spår och det blir för många som bara försvinner i intet.

Så till den scen som han ”lånat” från Laurent Binets Språkets sjunde funktion (2015 på franska, 2019 på svenska). Där är det den kände filosofen Michel Foucault som onanerar framför en affisch med Stones frontfigur Mick Jagger på Cornells universitet i USA. Här är det en äldre kvinnlig överläkare som kommer ihåg när hon onanerade framför en affisch Bernard Kouchner, tidigare läkare och fransk utrikesminister. Binet är riktigt kul, Houellebecq är det inte.

Det finns en annan likhet mellan de två romanerna, de handlar i stor utsträckning om verkliga personer, eller har enkla nycklar till verkliga personer, det är till exempel ingen slump att Bruno Juge har samma förnamn som Frankrikes nuvarande finansmister. Fördelen hos Binet är att det i första hand handlar om moderna filosofer, som är internationellt kända. Houellebecq gör det svårare, hans personer finns främst inom politik och media och är knappast så välkända utanför Frankrike.

Rekommenderar innerligt Binet men måste konstatera att Houellebecq inte är något för mig. Har just påbörjat läsningen av en annan fransk författare, Annie Ernaux. Det känns som ett reningsbad.

Författaren

Michel Houellebecq, född 1958, är en av Frankrikes mest uppmärksammade författare. När hans tredje roman, Plattform, utkom i Frankrike hösten 2001 blev debatten om möjligt ännu hetsigare än den kring Elementarpartiklarna. Inför utgivningen av Refug bytte han förlag mot en rekordstor övergångssumma på 1,3 miljoner euro. Kartan och landskapet (på svenska 2011) belönades med Goncourtpriset 2010. Den fiktiva dokumentärfilmen Kidnappningen av Michel Houellebecq, i regi av Guillaume Nicloux, hade premiär 2014. 2015 utkom romanen Soumission i Frankrike, Underkastelse på svenska, 2019 Serotonin och nu alltså Förinta.

Anders Kapp, 2022-12-12

Bokfakta

• Titel: Förinta (Anéantir, översättning Sara Gordan).
• Författare: Michel Houellebecq.
• Utgivningsdag: 2022-12-02.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 622.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Underkastelse.
• Läs vad andra skrivit om boken.