Tänk att en samling bokstäver på 270 sidor kan innehålla så mycket skönhet, glädje, fasa, lust och allt möjligt annat. Har just haft den bästa läsupplevelsen på länge, den katalanska författarinnan Mercé Rodoredas ”Diamanttorget” från 1962 som kom i en ny svensk upplaga höstas, ett av de mest fantastiska kvinnoporträtten jag någonsin läst. Och dessutom en av de bästa krigsskildringarna.

I strålkastarljuset finns Natália, eller Colometa, den lilla duvan, som Quimet kallar henne (Colometa var också Rodoredas ursprungsnamn på romanen). I fonden finns spanska inbördeskriget på 30-talet, ett av förra seklets mest tydliga klasskrig.

Det är en krigsskildring där kriget knappt existerar på ett uttalat sätt och just därför är så mycket mer närvarande i läsarens huvud. Det är en realism i detaljerade, fantastiska skildringar av allt det ytligt påtagliga i vardagen som just genom undvikandet, det indirekta, gör det egentligt viktiga desto mer levande. Det är det rent individuella, den partikulära berättarrösten, som bättre än något annat ger mig känslan av det generella, det allmänmänskliga eller det historiska katatoniska skeendet. Det är stor litteratur i modernismens mittfåra. Och alldeles utan prettovarningar, en berättelse som är naken, tillgänglig, öppen för alla.

När allt är som svartast har hon ingenting kvar, har sålt allting, klockan som var den enda minnet från hennes första man, död i kriget, och som hon lovat sig själv skulle gå till sonen, de två guldmynten från en präst som var för henne heliga ting som måste bevaras, alla de möbler som hennes man, snickaren, den underbara och hemska drömmaren, tillverkat, hemmet tomt, de två barnen som trycker sig mot henne på natten är bara skinn och ben, och just på natten hittar hon en tratt och bestämmer sig för att nästa morgon tigga saltsyra som hon med hjälp av denna tratt ska kunna hälla i sina barn för att rädda dem undan misären …

Tänk bara att kunna skriva så här, Natálias tankar när hon i den sena kvällen ser på den snart vuxna dottern Rita: ”Och jag kände hur mycket tid som hade gått. Inte molnens och solens och regnets tid och stjärnornas gång när de smyckar en natthimmel, inte i vårens tid inne i vårens tid eller skymningens tid inne i skymningen, inte den tid som sätter löv på träden och sen sliter av dem, inte den tid som ger blommorna dess färg och sen tar bort den, utan tiden inuti mig själv, det tid som inte syns och som formar en människa.”

Och alla dessa duvor, dessa fredens apostlar, med all denna spillning som gör hennes hem till ett stinkande inferno …

En underbar bok! Läs den!

Och för den som besöker Barcelona: gå till Diamanttorget, Plaça del Diamant, och möt statyn med Natália, Quimet och duvorna.

Anders Kapp, 2015-02-03

Bokfakta

• Titel: Diamanttorget. (La plaça del diamant. 1962. Översättning: Jens Nordenhök.)
• Författare: Mercé Rodoredas.
• Utgivning: 2014.
• Förlag: Norstedt.
• Antal sidor: 270.