Maxim Grigoriev uppmärksammades mycket för sin roman Europa förra år, bland annat nominerades den till Augustpriset och även om jag inte tillhörde de främsta i hyllningskören fanns det mycket jag uppskattade, tillräckligt mycket för att jag också skulle vilja läsa hans nya roman Regnet. Liksom den förra har den ett europeiskt perspektiv men när vi då befann oss i centrum har vi nu hamnat i periferin, Portugisiska Porto är, förutom en av författarens hemstäder, ”så långt bort man kunde komma, utan att lämna Europa”. Här möter vi en grupp unga människor, några infödda och andra från olika hörn av Europa, som är intellektuella, bildade, belästa och engagerade, och som är upptagna av många olika saker men framför allt i frågan om det verkligen räcker med att diskutera samtidens elände eller om man kanske också borde gå till handling, kanske radikal och våldsam handling? Förlagstextens påstående om att detta är ”ett fascinerande stilexperiment” känns väldigt tveksamt. Det här är en kort roman, bara omkring en fjärdedel av fjolårsromanens omfång, men ändå hinner man bli rejält trött under läsningen.

Första sidan i romanen innehåller fem stycken. Det första stycket avslutas ”klart, två,”, det andra ”att Alda,”, det tredje ”han också,”, det fjärde ”skuggorna,” och det femte ”lät likadant,”. Oj, tänker läsaren, varför avslutar författaren meningar och stycken med komma i ställer för med punkt? Min gissning är att han vill förmedla det ofta fragmentariska och oavslutade i tankar och samtal; vi inleder någonting men kommer egentligen aldrig till någon sorts mål, ingen riktig slutsats, andra vi pratar med fyller på med sina fragment och på vägen uppstår eventuellt någonting. Det finns något spännande i denna idé men genomförandet haltar. Många gånger i boken är det fullständiga satser, avslutade meningar, och då blir det bara rätt bisarrt att avsluta dem med komma.

För rätt länge sedan var det ibland populärt med experimentell prosa, att utmana skriftspråket betydligt mer än vad som sker i denna text, och emellanåt var det något jag verkligen gillade. I sina bästa stunder kunde det vara stimulerande att låta den språkliga formen i sig bära mycket av berättelsen innehåll. Jag gissar att det är vad Grigoriev vill göra och har all respekt för den ambitionen även om jag inte tycker att han lyckas, liksom jag hade problem med delar av språket i fjolårets roman Europa.

Han lämnar väldigt mycket av berättelsen till läsaren vilket är positivt, det är bara tråkigt med författare som ska överförklara saker, men här befinner vi oss långt ute på andra sidan av skalan, det är mycket vi inte får veta.

De som tänker och pratar är en grupp unga människor som samlats i Porto, en del av dem är också födda där, en del har bakgrunder från Moskva, Stockholm, Berlin, Paris och andra europeiska platser. De pratar på kaféer och många olika platser utomhus i Porto, det märks av författaren delvis är bosatt där, det är levande miljöer. Det regnar ofta och mycket, en av dem har kommit till Porto för att göra en film om regn.

De tänker, lyssnar, pratar med varandra, till varandra men också om varandra när den de pratar om inte är närvarande. De pratar om många olika saker, filosofiska frågor om ontologi och epistemologi och en hel del om aktuella politiska frågor, om populism, rasism, klimathotet och mycket annat. Särskilt gentrifieringen av städer är ett stort och återkommande tema. Om de rika som tar över städerna, som hellre lät ”sina investeringsobjekt stå tomma, för att de tjänade mer på dem som objekt än som bostäder”. En ständigt återkommande fråga handlar också om att gå från ord till handling, man måste göra något men vad består då denna handling av? Handlar det om att demonstrera eller handlar det om att göra något mer våldsamt? Möjligen har någon av dem våldsamma protesthandlingar i sin bakgrund. Någonstans nämns att något ska hända 25 april och möjligen kommer vi också dit, de åtta kapitlen är betecknade med månader från september till april.

Här och var dyker det upp gnistrande ädelstenar i form av genuint intressanta, insiktsfulla och även ibland originella betraktelser av både samtid och eviga filosofiska frågor. Men på totalen fungerar detta sätt att berätta inte alls för mig. Det goda idéer som finns försvinner i formen.

En helt annan typ av invändning gäller premissen, gruppen av intellektuella unga som befolkar berättelsen. Att den typen av unga funnits är tveklöst, men existerar de verkligen i samtiden? Jag träffar många unga, bland annat universitetsstuderande, och även bland de bästa som kommer med toppbetyg från gymnasiet hittar jag aldrig någon i samtiden som skulle känna sig hemma i de begrepp och referenser som den här gruppen använder. När det gäller den intellektuella nivån för den stora majoriteten av unga räcker det bra med att studera preferenserna bland årets förstagångsväljare för att inse sorgliga fakta. Det är naturligtvis inget fel med romaner som skapar sina egna världar, men den värld som denna roman bygger känns väldigt skild från den värld vi verkligen lever i vilket bidrar till att berättelsen verkligen inte berör.

Författaren

Maxim Grigoriev, född 1980 i Moskva och uppvuxen i Stockholm, delar i dag sin tid mellan Porto och Paris. Han har bland annat verkat som översättare av rysk litteratur. Grigorievs första bok, novellsamlingen Städer, utkom 2014 och tilldelades Borås Tidnings debutantpris. Europa utkom 2021 för vilken Grigoriev Augustnominerades samma år och den har tilldelats flera litterära priser; Svenska Dagbladets Litteraturpris 2021, EU:s Litteraturpris 2021 och SmåLits Migrantpris 2022. Han nominerades även till VI:s litteraturpris 2021. 2022 nominerades Maxim Grigoriev till DN:s Kulturpris.

Anders Kapp, 2022-09-15

Bokfakta

• Titel: Regnet.
• Författare: Maxim Grigoriev.
• Utgivningsdag: 2022-09-14.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 131.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Europa.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.