Dags för en ny debutant; i förra veckan kom Marie H Lundh ut med sin första bok, Sarahs lag, som placerar oss i fiktiva Nordmark, långt in i Västerbottens glesbygd, och på en av landets minsta tingsrätter där huvudpersonen Sarah ofrivilligt hamnar som en del av sin domarutbildning. Det är inte alldeles självklart på vilken hylla den här boken ska placeras. Libris säger Hc.01, alltså svensk skönlitteratur: romaner och noveller, vilket talar för den skönlitterära hyllan. Men vi befinner oss inom rättsväsendet, huvudpersonen är en blivande domare, en narkotikapolis har en central roll och det finns ett mord vilket talar för spänning och alltså deckarhyllan. Samtidigt passar den också rätt väl på hyllan för feelgood. På sätt och vis kanske ointressant men bokvärlden är rätt genrestyrd och hur en bok klassificeras påverkar vilka som kommer att läsa den. I vilket fall som helst finns det mycket att imponeras av hos denna debutant även om jag har en del invändningar.

Sarah har ett stort trauma från sin barndom som hon fortfarande har svårt att hantera. Från tioårsåldern har hon växt upp med sin mormor Yvonne som också har en stor roll i berättelsen, en aktiv änka, nu drygt sjuttio som är mycket tydlig med sina åsikter och som aktivt söker en ny man på dejtingsidor. Efter juristexamen i Uppsala har Sarah under ett antal år slitit hårt, med framgång, på en känd affärsjuridisk byrå i Stockholm, innan hon bestämde sig för en ny inriktning och i berättelsens nutid har hon två år kvar på sin domarutbildning.

Tanken är att hela processen till ordinarie domare ska ske i Stockholm men en dag blir hon inkallad till högsta chefen, Svea hovrätts fruktade president som bakom ryggen kallas Vita häxan och som nu bestämt att hon ska skickas till Norrland; i två år framåt ska hon tjänstgöra på Nordmarks tingsrätt. Fiktiva Nordmark är en liten plats i västra delen av Västerbotten och det känns inte trovärdigt att en så liten plats skulle kunna ha en tingsrätt tänker jag. Men har fel; verkliga Lycksele är inte mycket större och har en tingsrätt.

Framgångarna inom yrkeslivet återspeglas inte i Sarahs privatliv. Klockan tickar, halvvägs mellan trettio och fyrtio, och det går inte så bra med hennes kärleksrelationer, kanske beroende på att hon har svårt att verkligen öppna sig. Hon kan inte låta bli att tänka på Christoffer trots att hon inser att han inte är bra för henne, allt i deras relation sker på hans villkor. Men i Nordmark träffar hon Erik som hon först tror är en gangster innan det visar sig att han är en skicklig narkotikapolis.

Hennes arbetsplats är fylld av intressanta karaktärer. Chefen, lagmannen Sven, är mycket excentrisk och kallar genomgående Sarah för Svea vilket blir kul eftersom hennes efternamn är Modér. Här finns handledaren Anna-Maja, alltiallon Anders, HR-chefen Simona och en hel del andra. Författaren själv har ungefär samma yrkesroll som Simona, men på Hovrätten för Övre Norrland, och den starka trovärdigheten i domstolsvärlden är en av berättelsens riktigt starka sidor. Här finns också generösa mängder av humor, inte minst i välskrivna och rappa dialoger, som får läsaren att skratta högt.

Författaren är skicklig på relationer av många olika slag; med arbetskamraterna, med mormor, med bästa vännen Laura, med de speciella hyresvärdarna Britt och Micke, i de krångliga turerna med Erik, i samtalen med terapeuten Evelyn där hon försöker hantera sitt barndomstrauma och en hel del annat. Riktigt imponerande liksom den höga språkliga nivån.

Jag har två invändningar. Normalt sett struntar jag fullkomligt i om författaren har snopp eller snippa, det enda som är intressant är texten, men här måste jag göra ett undantag. För sjuttio år sedan eller så var det vanligt med blåsta bimbos, särskilt inom den mycket manschauvinistiska världen av amerikanska deckare, uteslutande skrivna av män. Den typen av kvinnoporträtt har tack och lov försvunnit, men det finns en svårbegriplig renässans, nu endast hos kvinnliga författare. Huvudpersonen Sarah är en uppenbart kompetent kvinna, en av de bästa i de olika yrkesroller hon haft, hon är ”en stabil och pålitlig person. Den sköra jag blivit här i Nordmyr är en främling att lära känna.” Men vi läsare får inte alls lära känna hennes starka och kompetenta sidor, den enda Sarah vi får lära känna är en svag, osäker och inte särskilt begåvad person, ett snyftande mähä. Lundh är inte alls ensam om detta, det finns flera likartade exempel i samtida böcker skrivna av kvinnliga författare. Varför? Jag begriper det inte alls och gillar det ännu mindre; de blir alltför platta och ointressanta karaktärer utan sina starka sidor. Bikaraktärerna här håller högre kvalitet, mer komplexa och intressanta människor.

Min andra invändning är att jag inte kan se varför författaren har skrivit just den här boken. Jag har läst mig till att hon sedan länge velat bli författare och att hon har ett antal refuserade manus inom olika genrer bakom sig. Jag kan förstå att viljan att bli utgiven är en stark drivkraft för författaren, men det räcker inte för mig som läsare. Det finns mycket som är bra, men för att det ska bli riktigt bra måste jag som läsare känna den kraft som finns i texter som är nödvändiga för författaren, berättelser som bara måste berättas. Det finns massor av olika tänkbara motiv bakom en sådan drivkraft, men utan den blir det aldrig riktigt bra läsning.

Men nu är debuten avklarad, Marie H Lundh har visat att hon tveklöst behärskar hantverket, nu handlar det om att fylla textkropparna av mer själ, mer liv, mer kraft.

Författaren

Marie H Lundh är fyrtiofyra år och jobbade i många år som journalist innan hon bytte bana. I dag arbetar hon i Hovrätten för Övre Norrland med personalfrågor och den administrativa sidan av domarutbildningen. Hon bor i en by utanför Holmsund, Umeå kommun, i Västerbotten, där hon är född och uppvuxen, och där hennes släkt bott i sex generationer.

Anders Kapp, 2022-03-07

Bokfakta

• Titel: Sarahs lag.
• Författare: Marie H Lundh.
• Utgivningsdag: 2022-03-03.
• Förlag: Polaris.
• Antal sidor: 325.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skrivit om boken.