Det är en imponerande debut som Maria Grund nu gör med Dödssynden, en spänningsroman som levererar massor. Här finns två riktigt intressanta huvudpersoner, poliserna Sanna och Eir; råstarka, smarta och trasiga kvinnor på olika sätt. Här finns en lätt galen och imponerande detaljrikedom i miljöer, människor och handling. Här finns en vindlande och våldsam intrig på högspänningsnivå. Och allt detta på ett fantastiskt språk. Hon är givmild, Maria Grund, som läsare får vi en stor godisskål, kanske nästan överfylld.

En fjortonårig flicka hittas död i ett vattenfyllt kalkbrott. Handlederna är sönderskurna och ett grovt snöre är intrasslat i håret. På ena höften står talet ”26” skrivet med blå märkpenna. Inga spår återfinns runt kalkbrottet. Dagen efter hittas en rik äldre kvinna, mecenat och bokantikvarie, mycket brutalt knivmördad. Utöver knivhuggen i bröstet syns över strupen två sår i form av ett kors. Det finns ett samband som dels går bakåt i historien, dels eskalerar i nya dåd i en våldsam kedja som inkluderar många olika delar, bland annat utnyttjande av barn och djävulsutdrivning, exorcism.

Redan på de första sidorna etablerar Maria Grund en trashig miljö som är både ovanlig och spännande. Kriminalkommissarie Sanna Berling bor i ett sunkigt garage efter en katastrof i familjen. Helt nya kollegan Eir Pedersen har ”förvisats” dit efter problem i andra polisdistrikt och hamnar direkt i våldsamt slagsmål med några klottrare. De två är huvudpersonerna i boken och växer ut till riktigt intressanta karaktärer. Något äldre Sanna som med osviklig intuition hittar sina egna vägar som leder till genombrott i undersökningen, arbetar självförbrännande många timmar och försvinner ibland in i sitt egna trauma. Något yngre Eir som med sitt brinnande raseri ställer till en hel del problem men samtidigt har kraften att tas sig igenom vilka murar som helst. Två råstarka och samtidigt trasiga kvinnor som tar sig från öppen konflikt till att på något sätt samarbeta. Liknande manliga karaktärer har vi kanske sett tidigare i spänningslitteraturen, men knappast motsvarande kvinnor. Riktigt bra tecknade huvudpersoner!

Övriga karaktärer i ”polisfamiljen” är mer ojämna. Vissa skissas snabbt och säkert till välbekanta för mig som läsare men vissa är svagare och ibland svårbegripliga. Om polismästare Ernst ”Eken” Eriksson, som är bortrest när fallet startar, säger Sanna att hon saknar honom och han beskrivs som älskad, fruktad och respekterad vilket blir väldigt svårt att förstå med tanke på hans agerande genom utredningen. Han är snarare lika korkad som chefen brukar vara i många deckare. Och det finns en Alice, en extraresurs som teamet får från Noa, som blixtsnabbt löser de mest omöjliga uppgifter och som aldrig blir vare sig begriplig eller levande för mig.

Då är det mer intressant i det myller av andra människor som växer fram i handlingen, både när det gäller offer och skurkar av olika slag. Många är de, men Grund är riktigt skicklig på att mejsla fram deras särpräglade karaktärer så det går bra att hålla reda på hela persongalleriet. Några blir kanske väl särpräglade för att vara riktigt trovärdiga.

Något riktigt imponerande är den lätt galna detaljrikedomen i texten och det gäller för allt; miljöer, från riktig trash till överklassfasader, människor i alla skikt av samhället och intrigens alla vindlingar. Trådarna att följa är många men nästan helt genomgående håller författaren alla dessa trådar väl sorterade och nästan ingen tappas bort.

Riktigt imponerande är också skildringen av ett genuint polisarbete som utöver geniala genombrott också innehåller misslyckanden, missuppfattningar och felaktiga beslut.

Vissa scener är råstarka, som när Eir första gången träffar jourbarnsmamman Mette och hennes udda son Benjamin i kafeterian på sjukhuset där svårt skadade sonen till ett av mordoffren vårdas. Där finns också ett gäng tonårspojkar, det blir konflikt och Maria Grund hantera scenariot spiksäkert i den våldsamma ondska och elakhet som stormar i lokalen. Det märks att författaren har en bakgrund som manusförfattare för film.

En del av intresset i spänningslitteratur är naturligtvis själva gåtan, vem är det skyldige? Efter drygt halva boken tror jag de flesta av oss läsare kan gissa oss till ett möjligt svar. Från gissning för oss Grund i spännande steg för steg på en resa där denna gissning successivt närmar sig förvissning och när den bekräftas kan vi läsare gotta oss i vår självbelåtenhet. Men vi gottar oss för tidigt. Det kommer en twist till och Maria Grund levererar en riktigt stark upplösning.

Språket är fantastiskt, men det kan ibland bli litet för mycket. Grund är otroligt skicklig på att finna överraskande adjektiv som skapar spännande bilder i mitt huvud i beskrivningarna av miljöer, människor och händelser men ibland blir det nästan frosseri som ger mig mindre trevliga mättnadskänslor. Om det elände som möter poliserna i deras arbete varje dag; vi ”klafsar runt i varet som sipprar fram efter att inkompetenta politiker experimenterat på vår bakgård”. Visst är det sjukt snyggt, men ändå gränsfall.

Det är uppenbart att vi befinner oss på Gotland, men just det ordet används aldrig. Jag förstår inte varför.

Maria Grund kan och bör vara riktigt stolt sin debut. Det ska bli kul att följa henne framåt. Hoppas att hon fortsätter med sin rika fantasirikedom samtidigt som hon är vaksam på den sanning som säger att en ingrediens till inte alltid skapar en smakligare anrättning.

Författaren

Maria Grund är född 1975 och uppvuxen utanför Stockholm. Hon är skribent och manusförfattare med en Master of Fine Arts-examen från New York University. Under sin karriär har hon främst arbetat inom film- och mediebranschen, varav många år som redaktör för det brittiska mediebolaget The Smalls. Efter flera år i London och New York är hon nu bosatt på Gotland. Dödssynden är hennes första roman.

Anders Kapp, 2020-03-15

Bokfakta

• Titel: Dödssynden.
• Författare: Maria Grund.
• Utgivningsdag: 2020-03-12.
• Förlag: Modernista.
• Antal sidor: 448.

Länkar till mer information

• Du kan läsa mer om boken här.