Maria Grund föddes i Uppsala 1975, växte upp i Stockholm och på flera andra platser, har även som vuxen flyttat runt en hel del mellan olika platser i världen, mellan väldigt olika verksamhetsområden, men har nu rotat sig på sydvästra Gotland tillsammans med sin man Martin, deras tvillingar Emma och Sebastian, och River, en gigantisk irländsk varghund; hon är numera heltidsförfattare vilket blev möjligt tack vare succédebuten med Dödssynden 2020, bästa debut det året enligt Svenska Deckarakademin och såld till ett dussin andra länder.
Starka kvinnor är viktiga för henne, både i livet och författarskapet, och hon lyfter särskilt två som betytt mycket för henne som fasta punkter i ett annars ganska föränderligt och rotlöst liv: hennes farmor och mormor.
– Min farmor kommer från Hemse på södra Gotland, jag har fortfarande en del släktingar kvar i området, hon är förklaringen till att Gotland varit en stabil punkt på somrarna i merparten av mitt liv, oavsett var jag annars bott, vilket i sin tur ledde till att vi nu är fast bosatta på ön.
– Min mormor läste mycket för mig när jag var barn, Brödernas Grimm och mycket annat. Jag kan inte påstå att jag hade en bestämd inriktning mot författarskap när jag var ung, jag ville många olika saker, men hon gav mig vägen in i litteraturen och det har betytt väldigt mycket för mig.
Även om hon skrev en del poesi i tonåren var inriktningen just då att bli läkare så hon valde naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Men efter gymnasiet blev det i stället kurser i engelsk litteratur och marinbiologi i Los Angeles. Samtidigt hade hennes storasyster Anna (hon har också en yngre bror) flyttat till London så efter USA blev det England för Maria. Där läste hon ekonomi och började jobba inom investment banking.
Samtidigt hade hon lust att göra något mer kreativt och läste en distanskurs i dramaturgi vid New York University. Som en del av den kursen skrev hon sin första längre berättelse i form av ett filmmanus. Återigen blev en äldre generation viktig för henne, den här gången Martins morföräldrar.
– Martins morfar var med i den estniska motståndsrörelsen under andra världskriget och när det började se riktigt illa ut tänkte hans morföräldrar, liksom en hel del andra, fly till Sverige. Hans mormor och deras tre döttrar kom iväg i en av de små båtar som tog sig till Sverige men hans morfar greps, skickades till något av fånglägren i Sibirien, försvann under en mycket lång tid.
Hon skrev ett manus baserat på deras berättelse, kärleken och slitningarna. Sedan var planen att fortsätta skriva filmmanus och hon ville läsa någon högre utbildning inom det området. Hon flyttade till Stockholm, sökte till Dramatiska Institutet men för säkerhets skull också till liknande utbildningar i Los Angeles och New York. Det blev inte Stockholm, det blev New York i stället.
Utbildningen blev en rejäl utmaning, bland annat eftersom Maria var den enda som inte hade engelska som modersmål. Även om hon naturligtvis kunde använda engelska flytande, efter sina tidigare erfarenheter, är det inte alltid så enkelt att känna språkets finaste nyanser om man inte är född med det.
Efter sin masterexamen stannade hon en tid i New York och jobbade som frilansare, både som copy för reklambyråer och med manusredigering. För tolv år sedan flyttade hon tillbaka till Sverige, nu till Gotland där hon fortfarande bor, men fortsatte att arbeta för uppdragsgivare både i New York och London.
Så småningom kom idéerna till det som skulle bli hennes debutroman.
– Jag hade jobbat inom mansdominerade världar och ville skriva om kvinnor, gärna kvinnor som är överlevare, som finner styrkan att ta kontroll över sina liv.
Att det skulle bli en deckare var inte alls självklart, det var något som hände under skrivprocessen, något som passade de karaktärer hon hade byggt upp. Debutanter får tidigt lära sig att oddsen för att få ett manus antaget av något förlag är usla, nästan alla refuseras, men när Maria skickade in sitt första manus fick hon sitt första erbjudande bara några dagar senare. Hon fick också tidigt kontakt med en litterär agent som trodde på hennes författarskap, samma agent jobbar än idag med hennes böcker.
Succédebuten med Dödssynden följdes av Dödsdansen 2022. Efter den har hon bytt förlag, funderade på att starta något helt nytt men samtidigt tycker hon väldigt mycket om sin huvudperson Sanna Berling och ville behålla kontakten med henne. Så Sanna finns kvar i trean Nattflygaren men nu i en mycket yngre version. Vi får flytta till 1986 när hon är en alldeles ny polisaspirant i Oskarshamn. I Bläckfisken flyttar vi tio år framåt till 1996 och hon planerar för ytterligare någon bok innan vi kommer fram till samma tid där Dödssynden utspelade sig.
– Jag är tacksam över lyxen att nu kunna vara författare på heltid, älskar själva skrivandet, där finns en stark känsla av frihet och glädje. Där finns också något terapeutisk i detta, att arbeta med fiktionens mörker kan vara ett effektivt sätt att bearbeta de utmaningar som verkligheten ibland innehåller. Den långa redigeringsprocess som kommer när man skickat in den första manusversionen är naturligtvis nödvändig, om det ska kunna bli riktigt bra, men den kan också vara riktigt plågsam. Lyckligtvis har jag och min redaktör verkligen hittat varandra, så jag har börjat hitta en glädje även i det arbetet.
Just nu skriver Maria på ytterligare en bok om Sanna Berling, om allt går bra kommer den ut under 2024. Även den kommer att handla om Sanna som yngre polis. Då under ett nytt årtionde, en ny tid.
Anders Kapp, 2023-09-06 (uppdaterad 2024-09-04)
Länkar till mer information
- Kapprakt om Bläckfiskan.
- Kapprakt om Nattflygaren.
- Kapprakt om Dödssynden.