Den årliga resan till Doggerland är både efterlängtad och obligatorisk. I dag bär det äntligen iväg när nu Maria Adolfssons nya bok, Nödvändigt ont, den sjätte delen i serien, finns utgiven. Vår oefterhärmliga hjältinna, kriminalinspektör Karen Eiken Friis, har hunnit passera femtio när hon begåvas med en ny chef, polismästare Hans Jangel, som verkar vara mer än obegåvad, närmast ett rövhål för att använda hennes egen vokabulär, men ändå en hjälte i media och inom politiken sedan han ”fått ordning” på Tullverket och nu ska göra detsamma med landets polisväsende. Visst känner vi igen oss och det är bara ett exempel på hur hon emellanåt använder sin fiktiva ö-nation som en skarp narrspegel för det dryga tjugotal länder där hennes böcker läses, inte minst Sverige. I centrum för den nya boken finns annars den världskände och excentriske konstnären Raymond Osse; Jangel verkar vara bekant med familjen och han skickar dit Karen direkt efter ett samtal med Raymonds exfru Sandra där hon påstår att Raymond försvunnit. Maria Adolfsson växer successivt ut till en av våra största spänningsdrottningar och i den nya texten finns en del element som har släktskap av den största av dem alla, Agatha Christie.

I den förra boken hette vår huvudperson fortfarande Karen Eiken Hornby och var föräldraledig med dottern Selma som hon överraskande fått tillsammans med sin yngre sambo, musikern Leo Friis. Nu närmar det sig jul, Selma är två år och Leo tar det mesta av ansvaret för henne samtidigt som Karen är åter på jobbet. Det har hunnit gå ett år sedan de gifte sig. ”Varför de i sista stund valt att gifta sig i kyrkan har hon fortfarande ingen aning om. Karen Eiken Hornby hade blivit Karen Eiken Friis.”

Då gick de in i ett stort projekt tillsammans med Karens ”bonusdotter” Sigrid Smeeds, hennes man Keris Gudmundson, och de tre vännerna och framgångsrika musikproducenterna Tore Traavad, Brynn Englund och Gordon Englund. De tog över en gammal nedlagd fiskerifabrik på Njords udde i huvudstaden Dunker som successivt förvandlas till restaurang, konsertlokal och hotell. Det har varit tufft under pandemin men går ändå hyggligt. På samma udde bor Sigrid och Keri och nära dem finns ett brygghus som Karen och Leo tagit över, renoverat och där de numera bor efter flytten från Langevik. Seriens långa berättelse om Karen, hennes familj och vänner samt livet på Doggerland är så bra att jag utan vidare skulle läsa böckerna utan något fall alls.

Men ändå, åter till fallet. Karen åker till familjen Osse som visar sig bo en bra bit från Dunker, utanför Gimle och dit tar det nästan två timmar att köra. Det visar sig vara ett imponerande palats, entrén är flankerad av fyra ståtliga kolonner, huset är omgivet av en stor park med fiskdamm och vita statyer i antik stil. Osse har alltid varit en omdiskuterad konstnär men har uppenbarligen dragit in massor av pengar, särskilt känd för sina speciella porträtt som beställts av många av de största kändisar som finns i världen.

I huset möte hon först trettiofemåriga Sandra Osse, den senaste hustrun som även om hon är skild från Raymond fortfarande har några egna rum i det stora huset (utöver ett eget hus i närheten): ”så länge vår dotter är minderårig tycker både Raymond och jag att det är den bästa lösningen”. Dottern heter Kay, är i yngre tonår och finns också på plats.

Här finns också fyrtiofemåriga Katherine Osse, Raymonds första fru samt deras drygt tjugoåriga son Max. Katherine bor i en lägenhet inne i Dunker, men kom när Max ringde. Det framgår snabbt att Katherine och Raymond fortfarande har en nära relation även om det var länge sedan de var gifta.

Slutligen finns också Iselin Sandemo på plats, Raymonds aktuella flickvän (de är inte gifta än), betydligt yngre än de andra.

Hela scenen är underbar, på något sätt känns den rätt Christiesk, ett elegant överklassrum som är befolkat av människor med ansträngda och oklara relationer samt naturligtvis med en hel del spänningar och lögner under ytan. I den senaste boken var jag inte helt såld på alla delar av själva fallet men den här gången är det bara att kapitulera inför en riktigt intelligent intrig.

Vid sidan av fallet Osse och seriens långa berättelse finns även ett tredje spår. Under femtio år har Karen inte haft någon kunskap om att hon har en halvsyster. Helena Brandt hade fått reda på att hennes far egentligen var Walter Eiken, också Karens far, tagit kontakt med henne och de ses då och då, försöker framgångsrikt bygga upp en relation. Helena är journalist på Doggerland Gasetts redaktion i Dunker och en dag får hon ett tjockt kuvert som kommer från hennes kollega, vän och mentor på tidningen, Steffen Halvorsen. Han har nyligen tvingats sluta efter några år på övertid, närmare sjuttio. Att skicka brevet måste vara något av de sista han gjort, hon har precis fått veta att han är död, självmord tydligen.

Uppenbarligen har han ägnat sina sista tid åt att gräva kring en av Doggerlands rikaste, Peter Fern, som äger ett antal krogar, många fastigheter och sedan länge är misstänkt för kopplingar till grov internationell brottslighet, misstankar som aldrig lett till någonting. När syrrorna pratar med varandra dyker det upp några förvånande kopplingar. Iselin jobbade på Styx, en av Ferns nattklubbar, när hon träffade Raymond. Det verkar också som om Raymond målat Ferns porträtt.

Här finns även flera andra mindre men mycket läsvärda biberättelser. Utöver de olika skeendena i nutid finns även återkommande korta dåtidskapitel med rubriken ”Före” som bidrar till djup och spänning.

Maria Adolfsson har en svåröverträffad fantasirikedom på flera olika plan. Det gäller för den successiva utvecklingen av hennes land, den här gången får vi bland annat lära oss en del om den viktiga doggerska traditionen med midvintervakan. Det gäller för de rika karaktärsutvecklingarna i den långa berättelsen. Och det gäller för fallen i de enskilda böckerna. När det förenas med hennes höga språkliga förmåga blir det omistlig läsning.

Gissningsvis borde det i serien förr eller senare komma en ”prequel” från Karens tidigare liv i London, de katastrofer som inträffade då, anledningarna till att hon en gång i tiden flyttade tillbaka till Doggerland som antyds här och var men som kanske kan vara intressant att fördjupa i en egen bok. Men det bestämmer naturligtvis bara Maria Adolfsson själv. Det jag kan bestämma är att jag kommer att följa med vart hon än väljer att gå.

Anders Kapp, 2023-02-14

Bokfakta

• Titel: Nödvändigt ont.
• Författare: Maria Adolfsson.
• Utgivningsdag: 2023-02-14.
• Förlag: Wahlström & Widstrand.
• Antal sidor: 349.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Maria Adolfsson inklusive länkar till texter om andra böcker och en intervju.
• Läs vad andra skriver om boken.