”Åren hade slipat ner hennes vassa kanter.” Är det verkligen så? Ibland förknippas ungdom med det stormande radikala, de unga arga, det obstinata, det taggiga som slipas av med åren, en generalisering som liksom de flesta knappast är sann. Visst finns det de som åldras till passiva amöbor framför Bingolotto men nog finns det lika många passiva unga klistrade framför skärmar med lika ointressant innehåll. En vars kanter aldrig slipas av är Majgull Axelsson vars texter alltid bärs av en vrede över hur de mest utsatta i tillvaron behandlas, den här gången blir det med Svalors flykt närmast en renodlad thriller som med utgångspunkt i verkligheten bygger urstark fiktion om utsatta barn och unga. Att Zadie Moonbeam (Molly Andersson i folkbokföringen) snart ska fylla sjutton är ett underverk, ett under som hon skapat alldeles själv, någon hjälp har hon knappast fått, tvärtom. Hennes lillebror Mio klarade sig inte, han blev bara fyra år innan han dödades av de missbrukande föräldrarna sedan ”rättvisan” tvingat barnen dit från ett fungerande fosterhem. Delvis inspirerad av det verkliga fallet när treåriga Esmeralda ”Lilla hjärtat” Gustafsson hittades död i sin bostad i Norrköping i januari 2020 skapar författaren sin egen berättelse som utspelar sig i samma stad. Fantastisk läsning! Kanske dags för ett nytt Augustpris?

Psykologen Christel har bara ett par år kvar till sjuttio, borde vara pensionär men en ensam sysslolöshet skrämmer henne så hon tog tacksamt emot erbjudandet om ett långtidsvikariat som terapeut på Vrinnevisjukhuset. De där darrningarna som kommer då och då hoppas hon bara är en effekt av åldrandet men så är det inte, det är ”Elake herr P” som flyttat in, den skrämmande diagnosen Parkinsons är ett faktum, nu handlar det om att försöka dämpa effekterna med rätt medicinering.

Hon har en fin lägenhet på Södra promenaden i ett av Norrköpings vackraste hus, men hon lever ensam. Några barn blev det aldrig, tjusiga Stefan Cellvin ”med ett leende som kunde smälta glaciärer” var en av många hon hoppade i säng med i ungdomen; han gav henne gonorré, som utvecklades till bäckeninflammation som ledde till varbölder på bägge äggstockarna som opererades bort. Hennes sociala liv är fattigt, hon har egentligen bara en riktigt nära vän, kusinen Lisbeth, som numera är pensionerad efter ett helt liv som förlossningsläkare. Christel är också gudmor till Lisbeths son Valdemar som gjort en snabb akademisk karriär i USA och kanske är på väg att flytta tillbaka till Sverige med sin amerikanska fru Samantha, något som bägge kusinerna hoppas på.

En dag får hon en ny patient; Molly Andersson står det i handlingarna men sextonåringen hävdar att Molly är ett hundnamn och kräver att bli kallad Zadie Moonbeam. Hon är inte där frivilligt vilket hon också demonstrerar tydligt. Hennes föräldrars våld, missbruk och psykiska ohälsa har tvingat henne ut och in i olika fosterhem under hela uppväxten, nu är de ute ur bilden, Isebel sitter i fängelse och Danne är numera bara en grönsak på ett vårdhem långt därifrån, mamma och pappa vägrar hon att kalla dem, det har de aldrig förtjänat. Nu kanske hon få en egen liten lägenhet av socialtjänsten, något som är riktigt viktigt för henne, under förutsättning att hon bedöms vara mogen för det. Och den som ska bedöma det är Christel.

Samtalen mellan Christel och Zadie är en viktig del av boken och vi får ta del av dem ur bägges perspektiv. Det går väldigt trögt till en början men Christel börjar känna ett slags släktskap med Zadie, det finns en del personliga kopplingar, i samma ålder som Zadie bodde Christel själv i en liten etta i Hageby, det var nästan femtio år sedan och hon har lovat sig själv att aldrig åka tillbaka till den stadsdelen igen. Så småningom visar det sig att hennes kusin Lisbeth varit förlossningsläkare för både Zadie och hennes lillebror Mio. Bägge barnen hade fötts med abstinens från mammans missbruk och det var Lisbeths orosanmälningar som lett till de första fosterhemsplaceringarna, något som gjort henne hatad av föräldrarna.

Bägge huvudpersonerna skrivs fram på ett fantastiskt sätt i all sin komplexitet. Zadie är både livrädd och urstark; ibland mycket vuxnare än sina snart sjutton år och ibland ett mycket yngre barn. Christel brottas med åldrandet och diagnosen, demonerna från hennes egen historik, konflikterna mellan sin professionella psykologroll och sina personliga känslor, ibland undfallande och ibland självsäkert modig. Men det finns många fler intressanta karaktärer som växer fram på sidorna: Zadies märkliga farmor som skapat en stark livslögn med fullständig blindhet för vad hennes kriminella söner egentligen har för sig, den slitna socialarbetaren Dagmar som kämpar med sin omöjliga roll, den psykopatiska mamman Isebel med sitt vedervärdiga beteende och många fler.

Det hela växer ut till en stark thriller med oväntade kopplingar mellan berättelsens olika delar, både i dåtid och i nutid. Fyraårige Mio blir inte det enda dödsoffret för många olika sorters misslyckanden. Men här finns också mod, kamp och hopp.

Utöver den centrala historien får vi som läsare intressanta diskussioner om skillnaderna mellan skam och skuld, om existentiell ensamhet och naturligtvis om barns rättigheter. Det finns också en hel del humor som om en av alla de kvinnor som på morgonen framför badrumsspegeln frågar sig ”om det alls var lönt att än en gång försöka måla ett ansikte på framsidan av huvudet.” Eller ”Joyce Carol Havregryn” som Zadie kallar en av sina favoritförfattare.

Majgull Axelsson fock Augustpriset för Aprilhäxan 1997. Det skulle inte alls förvåna om Svalors flykt skulle finns med bland nomineringarna i höst. Det här är riktigt, riktigt bra.

Författaren

Majgull Axelsson är journalist och författare. Född i Landskrona 1947, uppväxt i Nässjö och nu bosatt i Stockholm. Som journalist har hon huvudsakligen ägnat sig åt handelspolitik och arbetsmarknad.

Hon har skrivit flera dokumentära böcker om tredje världen. Den första var Våra minsta bröder, 1986, en bok som beskriver vår tids barnarbete. Tre år senare utkom Rosario är död, en dokumentärroman som skildrar barnprostitutionen i Filippinerna, och 1991 kom reportageboken om gatubarnen i Latinamerika, Dom dödar oss.

1994 kom hennes skönlitterära debut med romanen Långt borta från Nifelheim. Hennes stora genombrott kom 1997 med Aprilhäxan som belönades med Augustpriset, och sedan dess har hon kommit med ytterligare ett tiotal romaner, fått många priser och finns översatt till drygt tjugo språk.

Anders Kapp, 2023-04-20

Bokfakta

• Titel: Svalors flykt.
• Författare: Majgull Axelsson.
• Utgivningsdag: 2023-04-12.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 409.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Inställd resa till Sabarmati.
• Kapprakt om Jag heter inte Miriam.
• Läs vad andra skriver om boken.