Jag är normalt rätt ointresserad av biografier, vare sig de handlar om författaren själv eller om någon annan. Och den variant på självbiografin som vi kallar autofiktion känns ganska sliten efter ganska många års överanvändning. Men det finns undantag där biografiska utgångspunkter kan användas för att skapa storartad skönlitteratur. Från de senaste åren finns exempel som Eva-Marie Liffners Vem kan segla från 2019 som utgår från skeppsbyggaren af Chapman på sjuttonhundratalet och Magnus Dahlströms Vesalius från 2022 som utgår från några timmar av anatomen Andreas Vesalius liv på femtonhundratalet. Fantastiska texter och det är bara att beklaga att ingen av dem ens nominerades till Augustpriset. Alldeles nyss kom också Jonas Hassen Khemiri underbara Systrarna där han använder många självbiografiska komponenter för att skapa en fiktion som jag hoppas finns med när Augustjuryn presenterar årets nomineringar. Mot den bakgrunden var jag nyfiken på Magnus Florins nya lilla roman Descartes dotter; kanske den skulle kunna vara något liknande? Det framgick av förhandsinformationen att den utgår från den dryga månad hösten 1649 som filosofen färdades på ett segelfartyg till Stockholm. Till skillnad från de andra är René Descartes dessutom någon som jag har rätt god förhandskunskap om. Lovande, men …
I den historiska bakgrunden till den här berättelsen ingår svenska drottning Kristina som intresserade sig mycket för kultur, filosofi och andra saker. För att öka stärka sin kunskap, indirekt även hovet och landet, lockade hon flera mycket framstående personer till Stockholm, däribland René Descartes. Under de senaste tjugo åren hade Descartes då levt i Nederländerna, beskydd av något hov var lockande, hans förstahandsval var kanske inte Sverige men nu var det därifrån som erbjudandet kom. Efter ett par års brevväxling med drottningen startade hans resa i Amsterdam 1 september 1649 och han är framme i Stockholm 4 oktober. Han är då femtiotre år gammal. Det är den resan som Magnus Florins nya bok behandlar. Livet i Stockholm blev påfrestande för honom, redan efter några månader drabbades han av lunginflammation och när han dör 11 februari 1650 är han kvar på Stockholms slott.
När vi först möter Descartes i den här texten står han på kajen i Amsterdam. Bredvid honom står tre låsta kistor. De två större innehåller hans kläder respektive en del skrifter. Dem mindre är särskilt viktig för honom, har dubbla lås och han vill alltid ha den i sin närhet. En amiralsjakt tar honom ut till den svenska kronans stora och vackra skepp som ligger på redden. ”Vilket är skeppets namn?” frågar Descartes kaptenen. ”Fortuna, egentligen Nya Fortuna. En förhoppning om en lyckosam färd.” Kaptenen berättar att det första skeppet Fortuna sjönk, ”På sin jungfrufärd, som Vasa.”
Havets faror blir också ett av de teman som dyker upp i denna bok, liten till formatet och med endast 125 sidor. Huvudsakligen ägnar Descartes dagarna under den dryga månad som resan tar åt att tänka och gå runt och prata med olika människor. Detta är naturligtvis fiktion, men båda tankar och samtal har god förankring vissa av hans böcker, brevväxlingar och biografiska fakta.
Kaptenens hustru är den enda kvinnan ombord och med henne delar Descartes en stor sorg, förlusten av ett älskat barn och svårigheten att hantera det tomrum som förlusten skapat. I Descartes fall handlar det om dottern Francine som dog när hon var drygt fem år. Sent varje kväll pratar han med henne, det är hon som finns i den lilla kistan som står bredvid hans säng, minnet av henne.
I övrigt pratar han dagligen med kaptenen och andra delar av besättningen ombord. Han genomför också då och då olika praktiska demonstrationer av sina tankar inför en växande skara betraktare.
På den positiva sidan finns att det är en mycket vacker text, bitvis nästan prosalyrisk, det är en författare som verkligen bemästrar språket till fullo. Han är också dramatiker och det är lätt att se hur det kondenserade formatet skulle kunna omarbetas till en teaterpjäs. Jag uppskattar också mycket den osäkerhet som han bygger in i texten, bland annat genom att låta enkla fakta varieras; tillvaron är svårförståelig, oförutsägbar och på många sätt osäker vilket kan vara skrämmande men också vackert. Ett litet exempel är Descartes sorg över att han aldrig fick lära känna sin mamma, ett tomrum i hans liv. Hon dog tidigt: ett år efter hans födelse, sju månader efter hans födelse, sexton dagar eller kanske samma dag som han föddes? Fakta varierar i texten, kanske i hans minne. Snyggt!
På den negativa sidan finns att den här texten inte berör, aldrig växer ut till något riktigt engagerande, samtidigt som man kan se andra möjligheter. Fantasieggande skulle vara det skeende som äger rum efter ankomsten till Stockholm. Vad pratar Descartes och drottning Kristina om under deras möten som enligt drottningens order ägde rum under mycket tidiga morgnar i det kalla slottet? Det borde kunna vara mer spännande fiktion (eller det kanske redan är gjort av någon annan, har en känsla av det men kommer inte på vem).
Även om man vill bygga fiktionen på de idéer som Descartes utvecklade så tycker jag att det finns mer intressanta aspekter än de som den här författaren väljer ut (Descartes skrev om väldigt många olika saker).
Han är en mycket viktig länk mot slutet i den långa kedja som skapar föreställningen om den autonoma, rationella individen; en föreställning som varit helt avgörande för nästan all samhällsvetenskap och väldigt mycket av samhällelig praktik, i alla fall i västvärlden, sedan kedjan gick i mål på sjuttonhundratalet. Kring detta borde man kunna skapa riktigt fängslande fiktion.
Så här skriver Descartes till drottning Kristina 1647, två år innan han åkte till Stockholm: ”… att den fria viljan i och för sig är det ädlaste som kan finnas hos oss, såtillvida som att den på något sätt gör oss lika Gud och tycks fritaga oss från att vara honom underkastade, varför dess rätta bruk är det största av allt gott …”
Närliggande detta är också hans centrala roll för etableringen av en mekanistisk och antropocentrisk världsbild som blev så dominerande för upplysningen, industrialiseringen och mycket annat och vars resultat också blev miljökatastrofer och klimatkris. En underbar fond för fantasirik, insiktsskapande fiktion.
Descartes själv: ”Ty dessa insikter har gjort klart för mig att det är möjligt att uppnå kunskaper som är mycket nyttiga för livet, och att man i stället för den spekulativa filosofi som läres ut i skolorna kan finna en praktisk, med vars hjälp vi, om vi känner till eldens, vattnets, luftens, himlakropparnas, himlens och alla de andra oss omgivande kropparnas kraft och verkningssätt lika bra som vi känner till våra hantverkares olika yrken, kan på motsvarande sätt begagna oss av dem för allt som de är ägnade till och härigenom bli naturens herrar och ägare.”
Kanske är jag orättvis, men jag hade hoppats på mer än jag fick av denna läsning.
Författaren
Magnus Florin, född 1955 i Uppsala, är en svensk författare, regissör och dramaturg. Han studerade idéhistoria, etnologi och litteraturvetenskap vid Umeå universitet, och startade i Umeå tillsammans med några andra teaterintresserade Ögonblicksteatern år 1974. Han flyttade sedan till Stockholm, där han bland annat studerade filosofi vid Stockholms universitet.
Han debuterade som författare 1978 med Blå blusen – arbetarteater på 30-talet (tillsammans med Henrik Bramsjö). Under 1980– och 1990-talen var han dramaturg på Dramaten, och efter att 2000–2006 ha varit chef för Radioteatern vid Sveriges Radio och därefter dess dramaturg, återvände han 2009 till Dramaten som teaterns chefsdramaturg.
Hans skönlitterära debut kom 1989 med diktsamlingen Berättelsens gång, följd av Tror du på denna historia? 1992. Romanen Trädgården nominerades rill Augustpriset 1995 och sattes även upp som opera på Drottningholmsteatern med musik av Jonas Forssell och libretto av Leif Janzon. Ytterligare en Augustnominering och Sveriges Radios Romanpris kom med Syskonen 1998. Även Ränderna nominerades till såväl Augustpris som Sveriges Radios Romanpris 2010. År 2006 erhöll han Svensk Biblioteksförenings Aniarapris för sitt samlade arbete. 2017 kom han ut med romanen Förföljarna. 2021 tilldelade Samfundet De Nio honom Stina Aronsons pris på 150 000 kr.
Han har varit en av författarna knutna till tidskriften Kris och lyrikkritiker vid tidningen Expressen. Han har också skrivit dramatik, libretton och regisserat en del uppsättningar för radion och på Dramaten.
Anders Kapp, 2023-09-18
Bokfakta
- Titel: Descartes dotter.
- Författare: Magnus Florin.
- Utgivningsdag: 2023-09-15.
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 125.