Dags igen för den stora kanadensiska stjärnan Louise Penny och hennes serie där en av spänningslitteraturens mest älskansvärda huvudpersoner, Armand Gamache, och den märkliga och undangömda lilla byn Three Pines, med alla dess särpräglade karaktärer, finns i centrum. Vi ligger efter en del i den svenska utgivningen, nya Hus av glas är den trettonde delen i serien och på engelska är Penny framme vid del arton. Här har Gamache blivit chef över hela Sûreté du Québec, en organisation svårt sargad av korruptionsskandaler (som han själv avslöjat), en polismakt som inte klarar av sitt uppdrag, som förlorat kriget mot det som är kriminalitetens dominerande kärna, den snabbt växande narkotikahandeln. Han måste hitta helt nya vägar som kanske innebär att han kanske måste följa samvetet i stället för lagen, kanske offra en hel del för en större nytta, kanske bränna alla skepp för att tvinga organisationen till en ny riktning. Svåra moraliska dilemman finns alltid med hos Penny, liksom den stora floden av intelligenta referenser, många väldigt oväntade, som byggs samman till en fantastiskt läsvärd berättelse. Jag har svårt att tänka mig någon som inte blir läsglad av detta och alla som på minsta sätt är roade av tankenötter, pussel, korsord eller liknande måste älska hennes texter.

Det centrala temat i den här boken handlar om samvetet och det är ett begrepp som diskuteras från många olika perspektiv. Ett av dem härstammar från Mahatma Gandhi: ”There is a higher court than courts of justice and that is the court of conscience. It supercedes all other courts.” Ibland kan det alltså vara rätt att följa sitt samvete, snarare än att följa lagen. I många fall kan de flesta säkert hålla med om det, till exempel när det gäller Gandhis egen kamp mot kolonialmakten England, när det gäller den svarta majoritetens kamp mot raslagarna i Sydafrika, afroamerikaners kamp mot raslagar i USA, det finns många exempel. Men vi håller inte alltid med.

Det finns ett välkänt citat från Oscar Wilde: ”Conscience and cowardice are really the same things, Basil. Conscience is the trade-name of the firm. That is all.” Det som hindrar oss från att göra onda saker handlar inte om samvetet utan om feghet, vi är rädda för att åka fast. Perspektivet från Wilde väver Penny också in i sin berättelse.

Penny arbetar ofta med moraliska dilemman och det är något vi alla kan känna igen. Ibland leder oss livet till situationer där vi faktiskt måste välja väg, följa vårt samvete för att välja rätt väg, ett val där det inte finns någon återvändo, där vi bränner alla broar, bränner skeppen. Att bränna sina skepp är ett uttryck som härstammar från den spanska conquistadoren Hernán Cortés som 1519 anlände till nuvarande Mexiko med sexhundra män. När de gått i land lät han bränna skeppen som ett sätt att motivera sina män; det fanns ingen väg tillbaka, den enda vägen var framåt, mot segern. På ett par år lyckades de också och han blev en stor hjälte. Han handlade säkert efter sitt samvete, gjorde det han ansåg vara rätt och för detta hyllades han av sin samtid. Det var rätt långt senare man började ifrågasätta det moraliskt rätta när Europa förgör en stor civilisation, Aztekerna (en intressant kontrafaktisk berättelse är franske Laurent Binets Civilisationer från 2019 som vänder på perspektivet när han i ställer låter Inkafolket och Aztekerna ”upptäcka” Europa). Att följa sitt samvete behöver inte alltid vara en bra sak.

En av de mest underbara återkommande karaktärerna är den gamla poeten Ruth som rätt galen och alkoholiserad går omkring i den lilla byn tillsammans men sin älskade anka Rosa, en anka vars ständiga kommentar till allt som händer är ”fuck, fuck, fuck, fuck …”. Ruth är samtidigt en skarp sanningssägare som apropå diskussionen om samvetet säger, “It’s generally thought that a conscience is a good thing. But how many terrible things are done in the name of conscience? It’s a great excuse for appalling acts.”

Idiomatiska uttryck är ofta ett elände för översättare men just här är det faktiskt så att det svenska uttrycket ”kasta sten i glashus” i stort sett är identiskt på engelska. Uttrycket beskriver en hycklare, någon som handlar mot sitt samvete, någon som är värd att föraktas. Därför fungerar den svenska titeln Hus av glas lika bra som det engelska originalet Glass Houses (denna samstämmighet gäller inte för alla svenska titlar i serien). Som läsaren kommer att märka ges glashusen också fler innebörder.

Att driva in obetalda skulder är något som görs lagligt av inkassoföretag och mindre lagligt av kriminella, en verksamhet som ofta förknippas med illegala MC-gäng. Louise Penny har en sällsynt förmåga att hitta udda verkliga företeelser som hon väver in i sina berättelser och ett exempel i denna bok, som jag aldrig tidigare hört talas om, är El Cobrador del Frac, ett indrivningsföretag med många anställda i Spanien och Portugal. De arbetar varken med juridik eller våld utan med människors samveten. Deras anställda är frackklädda, har en portfölj men en tydlig markering som visar vilka de är och de följer, närmast stalkar, människor som inte gjort rätt för sig, som inte betalat sina skulder och de gör det publikt. De gör annars ingenting, säger ingenting, men denna offentliga skambeläggning av människor som inte gjort rätt för sig lär vara mycket effektiv.

På denna mycket verkliga historia bygger Penny en mycket äldre förhistoria som jag tror är fiktiv, men som fungerar mycket bra. I den kommer beteckningen från ön Cobrador, utanför Spaniens kust, dit man under pestens tid förde smittade, och andra misshagliga människor, för att de skulle dö långt borta, utom synhåll från andra människor. Men det fungerade inte riktigt så, på ön uppstod solidaritet, människor som tog hand om varandra, alla dog inte, och en del återvände till fastlandet som cobradorer. De var också indrivare men inte av ekonomisk skuld utan av moralisk skuld, de var vandrande samveten som klädda i en svart kåpa och mask följde de domare, präster och andra makthavare som var ansvariga för deras förvisning till att dö på ön Cobrador.

Första november är det Halloweenparty i Tree Pines. Trots förklädnader känner de flesta i byn igen varandra men det finns en figur i svart kåpa och ansiktsmask som ingen känner igen. Morgonen efter festen är figuren kvar på allmänningen, står alldeles still, säger ingenting, svarar inte på frågor. Obehaget sprider sig i byn, en del vill ta till våld, köra bort denna skräckinjagande figur. Armand Gamache tycker också det är obehagligt, tycker att figuren påminner om döden, men skyddar den ändå; den gör inget olagligt genom att bara stå där på en allmänning. Den blir kvar i flera dagar och så småningom kommer någon på att det kanske är en cobrador, ett vandrande samvete. Men det skulle innebära att någon i byn måste ha begått en riktigt svår synd; vem skulle det kunna vara, alla i byn känner varandra väl, där finns bara några få gäster utifrån. När figuren väl försvinner hittas en kvinna död i den lilla kyrkans källare, mördad.

Berättelsen rör sig mellan två tidsplan; cobradorens uppträdande och mordet i Tree Pines under några kalla dagar i november, och åtta månader senare under extrem sommarhetta i Palais de Justice inne i Montréal där målet mot den som är misstänkt för mordet ska avgöras (och en hel del annat händer). Det är inte alls en ovanlig konstruktion, oftast görs det genom olika kapitel för nutid och dåtid, men Penny gör det mycket snyggare än så; vi kan röra oss mellan de olika tiderna i samma stycken, nästan i samma meningar, och ofta är det med hjälp av vädret (alltid viktigt hos Penny) som vi kan hålla reda på var i tiden vi befinner oss.

På vägen genom berättelsen möter vi mängder av referenser av många olika slag; det kan handla om litteratur, konst, musik, historiska händelser, samtida fenomen och en hel del annat. Här finns T. S. Eliot, Pinocchio, Odysseus, en bombning i England under Andra världskriget, William Goldings Flugornas herre, spritsmugglingen under förbudstiden, Stonehenge, A. A. Milne, Miligramsexperimenten om moraliska förskjutningar, Christina Rossettis Goblin Market och mycket annat. Penny delar uppenbart min förtjusning över Leonard Cohens texter, en tidigare bok har till och med titeln hämtad från honom, How the Light Gets In, 2013 (Hur ljuset tar sig in, 2020), och till min glädje dyker han även upp i denna text.

Carla Wiberg svarar återigen för en utmärkt översättning vilket inte kan vara så enkelt med alla referenser och intelligenta pusselbitar. Har en liten detaljanmärkning; personligen arbetar jag mycket hellre med kolleger än kollegor. Hos Wiberg finns både och, vilket inte är så lyckat, och hoppas att hon i framtiden håller fast vid den ursprungliga formen.

Det är en rätt lång berättelse men hon håller mig konstant fängslad och det är bara med sorg i hjärtat som jag på sidan 432 tvingas konstatera att texten är slut för denna gång. Läs Louise Penny!

Anders Kapp, 2022-09-18

Bokfakta

• Titel: Hus av glas (Glass Houses .2017, översättning Carla Wiberg 2022).
• Författare: Louise Penny.
• Utgivningsdag: 2022-09-12.
• Förlag: Modernista.
• Antal sidor: 432.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Louise Penny (inklusive länkar till en hel del annat om henne).
• Läs vad andra skriver om boken.