Hoten från den politiska populismpandemin och nya sorgliga siffror på raset i samhällelig tillit gav dystra tankar i morse. Det fick mig att fundera över varför detta sker och inte minst över hur motståndsrörelsen ser ut. Tankarna vandrade vidare till berättandets livsviktiga betydelse och samtalets centrala roll för demokratin. Funderade över varför jag egentligen håller på med Kapprakt och varför jag lägger ner så mycket tid på Svenska Deckarfestivalen. Slutligen fann jag en smula hopp hos en för mig okänd tjej i årskurs åtta på Hagaskolan i Sundsvall.
Varje morgon ägnar jag en timme åt ett löpband samtidigt som jag tittar på TV. I dag såg jag slutet på dokumentären Agents of Chaos som specifikt granskar rysk inblandning i presidentvalet 2016 men som mer generellt också väcker frågor om modern krigföring med målet att destabilisera samhällen, minska nivåerna av förtroende, öka motsättningarna, skapa kaos, underminera demokratin. Dokumentären ger väldigt konkreta exempel på framgångsrika metoder för att förgifta oss med lögner men är samtidigt bara ett exempel på den politiska pandemin, populismens segertåg över världen under det senaste decenniet.
I nästa steg väcker det tankar på varför vi är så sårbara, så mottagliga för denna smitta, varför motståndskraften är så låg. Vi kan inte bara skylla på ryska trollfabriker; det här är inbördeskrig som pågår överallt, varje dag möts vi av många lögner, många konspirationsteorier som alla på olika sätt handlar om samma sak: att vi inte kan lita på varandra; det finns alltid någon annan, någon eller något främmande vars fel det egentligen är att tillvaron inte är som den borde vara. Något som måste bekämpas, något som kräver starka karismatiska ledare som inte är rädda för att ta i med hårdhandskarna mot dessa fiender.
Den politiska pandemin förstärks just nu av viruspandemin; vi får allt fler rädda människor bakom stängda dörrar och rädsla sänker motståndskraften mot lögner, den minskar nivån av förtroende i samhället, det framgår tydligt av nya mätningar som presenterades i morgonens DN. Hela detta scenario är riktigt skrämmande, det är en hotfull verklighet vi lever i.
Motståndskraft
Den politiska smittan angriper i första hand den som saknar motståndskraft, som saknar förmågan att ta till sig en berättelse, att ta till sig flera olika berättelser, att självständigt reflektera och värdera, att komma fram till åsikter, att kunna formulera sina egna berättelser och förtroendefullt låta dem möta andras, att diskutera, samtala. Det samhälleliga samtalet är grunden för demokratin, det är ett vaccin mot populismens lögner.
Ibland lyfts ett annat vaccin fram: Fakta. Fakta skulle vara botemedlet, men det räcker inte alls. I alla länder finns kloka människor som ”motbevisar” populistiska lögner och det är naturligtvis värdefullt, men inte alls tillräckligt. Det som krävs är många människors insikter och för att nå dit krävs hela kedjan: förmågan att ta till sig berättelser, reflektera, formulera sina tankar och låta tankarna möta andras, att samtala. Det är bara så vi kan skapa starka och hållbara samhällen, en stark demokrati som bygger på öppenhet, tillit och förtroende.
Hur når vi då dit? Naturligtvis finns ingen quick fix, ingen enkel lösning, men en viktig del handlar om att förstå fiktionens makt, att fiktionen på många sätt ofta är sannare än dokumentära fakta på vägen mot de förmågor som krävs för insikter, vare sig dessa insikter handlar om samhällsfrågor, relationer, empati, historia eller något annat. Därför gör varje förälder som på kvällen läser för sina barn en stor insats för demokratin. I varje barn som finner lusten, glädjen och förmågan att ta till sig berättelser växer också motståndskraft, en styrka mot vilken den politiska pandemin är chanslös.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något
Det är bara genom många människors små insatser som vi tillsammans kan bekämpa hotet mot våra samhällen. Alla former av konstnärligt berättande är viktigt, värdefullt i denna kamp, men för mig själv har det alltid mest handlat om litteratur.
En av mina egna små insatser är den här sidan, Kapprakt.se, där jag under de senaste två åren försöker dela med mig av kärleken till litteraturen. Jag vet att jag inte når så många men det är nu ändå fler än 7 000 besök på sidan varje månad vilket gläder mig; något lite bidrar jag ändå i motståndsrörelsen.
Ett annat av mina försök att bidra är i arbetet med Svenska Deckarfestivalen som vi genomförde för två veckor sedan. Få besökare på plats på grund av viruspandemin, men 3 000 visningar på nätet under festivaldagarna har nu växt till över 8 000 och fler kommer de att bli. Utöver möten med ett 30-tal författare hade vi i år också med andra former av berättande som teater, film och stadsvandringar.
Ända sedan jag var ett bokslukarbarn har jag mest läst traditionell skönlitteratur, men sedan jag kom med i den ideella förening som arrangerar den årliga festivalen 2017 har det också blivit mycket spänningslitteratur och jag har lärt mig en hel del på vägen. Några exempel: Jan Arnald är en ”finlitterär” och kritikerrosad författare som lästs av mycket få, men som Arne Dahl når samma person miljoner läsare i många länder med berättelser som både har stora litterära kvaliteter och behandlar viktiga samhällsfrågor. Två andra medverkande storstjärnor som Anders Roslund och Tove Alsterdal har bägge gått från dokumentär samhällsjournalistik på TV till ett spänningsförfattande som når väldigt många läsare. Bägge berättar om hur de med hjälp av fiktionen inte bara når många utan också kan fördjupa sig i viktiga frågor på ett sätt som snuttifierad TV-journalistik inte kan; fiktionen blir sannare än det dokumentära och fler kan ta till sig dessa berättelser. Malin Thunberg Schunke är en välmeriterad docent i internationell straffrätt vars vetenskapliga texter når mycket få. Men som spänningsförfattare kan hon dela med sig av sina specialkunskaper i en form som når många.
Sverige är en internationell stormakt när det gäller spänningslitteratur och hos många av dessa stjärnor finns likartade bakgrunder. Min respekt för området har växt betydligt; här finns ett berättande om många olika saker, om existentiella frågor, relationer, främlingskap, historia, kärlek, föräldraskap, social utsatthet, svåra uppväxtförhållanden, internationell brottslighet och mycket annat, ett berättande som når många.
Barn och ungdom
Spänning är också en stark ingång för att barn och unga ska kunna få de förmågor som kan skydda dem från den politiska pandemin. Från festivalen försöker vi bidra på olika sätt, bland annat genom författarbesök i skolor i olika stadier för att stimulera till både läsande och skrivande.
I år hade vi ett projekt där en klass på Skvaderns gymnasieskola i Sundsvall arbetat med Camilla Stens bok En annan gryning som handlar om just dessa hot, det är en dystopi om ett Sverige där ett högerpopulistiskt och främlingsfientligt parti tagit makten. Se gärna elevernas samtal med Camilla från festivalen.
Vår skrivartävling för högstadieungdomar, Lilla Sherlockpriset, hade i år rekorddeltagande och segrare blev Elina Kile. Läs gärna hennes vinnande novell och titta på vinnarintervjun. Ibland kan jag bli deprimerad av den dystra hotbild som finns i den populistiska pandemin och då är det trösterikt att möta en ung människa som aldrig kommer att bli smittad!
Anders Kapp, 2020-11-26