Ljudböckernas andel av bokmarknaden ökar, det finns idag en hel del böcker som bara ges ut i ljudversion och det finns böcker vars försäljning helt domineras av ljud även när de också ges ut i textversion. Kring detta finns en pågående diskussion. En del handlar om ekonomi, ersättningen för sålda ljudböcker är mycket lägre än den för tryckta böcker och ljudbokens starkare ställning skapar också svårigheter för den fysiska bokhandeln. En annan del av diskussionen handlar om spridning; tack vare ljudböckerna ökar den totala spridningen av böcker och når också grupper som annars inte är stora bokkonsumenter vilket naturligtvis kan beskrivas som något positivt. En tredje del är att ljudböcker naturligtvis är något fantastisk är alla som har problem med synen. Jag tänkte inte lägga mig i just dessa diskussioner men funderar över något annat. Ofta beskrivs ljud och text som två kanaler för samma sak med triviala skillnader (bortsett från de ovan nämnda). Men är det verkligen så? Hur ser relationerna ut mellan tal- och skriftspråk? Jag kommer inte fram till något generellt svar på om det ena skulle vara bättre än det andra, men jag kommer fram till att ljudboken är den traditionella formen, textboken är nyare, och jag kommer fram till att skillnaderna kanske är större än vi tror.
Talspråk har en mycket lång historia men skriftspråk har existerat en mycket kortare tid, ungefär 6 000 år. De tidigaste skriftspråken är alla piktografiska vilket innebär skriftspråk som inte har någon relation alls till hur det talade språket låter, tecknen föreställer eller representerar det som tecknen ska beskriva. I de tidiga piktografiska skriftspråken beskrev tecknen främst ting, substantiv, men de utvecklades till att kunna beskriva allt det som ett språk behöver för en fullödig kommunikation.
Det finns fortfarande stora sådana skriftspråk, till exempel i Kina. En fördel med piktografiska skriftspråk är att samma tecken kan användas för helt olika talspråk; människor som inte alls kan prata med varandra kan utan problem skriva brev till varandra. Nackdelen är att dessa skriftspråk kräver tusentals tecken, det blir svårt att lära sig att skriva och läsa.
Runt 3 000 före Kristus utvecklades kilskriften i Mesopotamien som blev det vanligaste skriftsystemet för många olika folkslag. Det var ursprungligen ett piktografiskt skriftspråk men bland de 600 tecknen finns också en del som närmar sig det ljudhärmande men då i form av stavelser, delar av ord. En liknande utveckling skedde för det egyptiska skriftspråket, hieroglyferna, under samma tidsperiod, ett skriftspråk med omkring 800 tecken. En stavelse kan återkomma i flera olika ord vilket innebär att färre tecken krävs för att uttrycka samma sak som ett rent piktografiskt skriftspråk.
Ytterligare ett steg tas i det grekiska skriftspråk som uppstår på tidigt 700-tal (f Kr) där nedbrytningen går ett steg till; stavelserna bryts ner till de fonetiska, ljudhärmande, vokalerna och konsonanterna. Det är en av historiens stora uppfinningar som är imponerande: en stavelse är alltid ett tydligt ljud, men en konsonant är ofta knappt ett ljud alls, mest en instruktion om det ljud som uppstår i förening med intilliggande vokaler, alltså stavelsen. Men resultatet är de fonetiska skriftspråk vi känner till i dag, skriftspråk som kan klara sig med mycket få tecken, färre än trettio i de flesta fall (oräknat skiljetecken och en del annat), för att uttrycka samma saker som i piktografiska skriftspråk kräver många tusen tecken. Nackdelen är att skriftspråken blir helt kopplade till respektive talspråk; även om jag förstår tecknen kan jag inte läsa en finsk text eftersom jag aldrig lärt mig finska.
En viktig fråga som hittills utelämnats är skriftspråkens funktion, varför uppstår de? Det finns flera olika svar på den frågan men i detta sammanhang är det viktigaste: skriftspråkens funktion är att fungera som stöd till det traderade muntliga berättandet. I dag är det självklart för oss att sätta oss ner i favoritfåtöljen och tyst läsa en text för oss själva men det är något helt otänkbart i merparten av skriftspråkens historia, den vanan uppstod ganska nyss, bara för drygt tusen år sedan. Mot den bakgrunden är ljudboken den traditionella, den är ett sorts muntligt berättande som har en mycket längre historia än det tysta läsandet av en text.
Dags att fundera på ett annat sätt över relationen mellan ljud och skrift. Jag var för ett antal år sedan på besök i en förskola i Peking (just nu oklart varför) och drabbades av en aha-upplevelse: bland leksakerna fanns ”våra” bokstäver. I den pedagogik som där tillämpades använde man våra fonetiska bokstäver för att introducera barnen för relationerna mellan talat och skrivet språk (för att senare övergå till det kinesiska skriftspråket).
Det jag kom fram till var att det faktiskt är exakt så det fungerar även hos oss (även om vi inte byter skriftspråk på vägen). När vi först lär oss läsa ljudar vi m-o-r r-o-r f-a-r, eller något liknande, för att sedan kunna uttala det som ”mor ror far” (och möjligen undra varför hon gör det). Men den kopplingen försvinner ganska snabbt när vi lärt oss läsa ganska obehindrat. Även om vi inte, som de kinesiska barnen, byter ut själva tecknen, får skriftspråket ändå en piktografisk funktion. Vi ser inte längre de enskilda tecknen under läsningen, vi ser ordbilder och senare grupper av ord. Det går att mäta hur vi successivt rör oss från hur ögat stannar till vid varje ord på en textrad i en bok, för att senare kanske stanna till vid fyra punkter på raden, tre för vana läsare och två för mycket vana läsare.
För att krångla till det ytterligare kan man fundera över relationen mellan talat och skrivet språk på ett annat plan. När jag läser ordet ”hund” i en text händer det något i min tolkande hjärna. Det som definitivt inte händer är att jag hör ljudet av det uttalade ordet hund, i stället ser jag en hund och om jag i tänkandet upplever ljud är det kanske hundens skall. Motsvarande gäller åt andra hållet, om någon säger hund tänker jag definitivt inte på bokstäverna h-u-n-d, utan hjärnan går direkt till det fenomen som språket försöker beteckna. I sin användning är relationen mellan skriftspråk och talspråk närmast obefintlig, i bägge fallen går vi direkt från text respektive ljud till det som språket försöker förmedla.
Ytterligare en aspekt handlar om att textspråken oftast är rätt kass i sin ljudhärmande funktion, vilket varierar mycket mellan olika länder och blir värre över tid. Den som utan att kunna estniska ljudar från en skriven estnisk text skulle kunna vara rätt begriplig för en est; i princip alla bokstäver i orden uttalas. Den som försöker göra detsamma med franska skulle misslyckas; det skulle bli obegripligt och dessutom skulle man fastna i bokstavskombinationer som inte kan ljudas. På den här skalan ligger svenskan närmare franskan; det svenska skriftspråket innehåller många komplexa relationer till talspråket vilket innebär att det är ett svårt språk att lära sig för människor som kommer från helt andra språkområden.
Detta leder fram till ständiga diskussioner om stavningsreformer som skulle kunna förbättra ljudhärmningen till det aktuella läget för ett talspråk som befinner sig i kontinuerlig förändring. I Sverige hade vi till exempel en stor stavningsreform 1906 som genomdrevs på initiativ från regeringen men det pågår också ständiga ”organiska” förändringar. Starkt normerande för det svenska skriftspråket är Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) som kommit ut i olika upplagor sedan 1874. Redaktionen studerar ständigt förändringarna i det samtida svenska skriftspråkets användning; nya ord tillkommer, gamla fasas ut och även stavning förändras över tid. Nya ord uppstår ofta genom import från andra språk, i samtiden mest från engelska men under tidigare perioder har latin, franska och tyska dominerat importen av ord till svenskan under olika tidsperioder. Ofta finns ett samband mellan organisk förändring och SAOLs normering. När en majoritet börjat stava ”kolleger” som ”kollegor” kommer SAOL att införa det som accepterad stavning i en kommande upplaga och det sker även när de organiska förändringarna är absurt ologiska som när ”nattygsbord” av allt fler började skrivas ”nattduksbord”. Det finns mängder av liknande exempel.
Så länge jag kan minnas har det funnits kampanjer för att det svenska skriftspråket ska förändras för att i högre utsträckning ljudhärma talspråket. Om jag inte kommer ihåg fel så drev Aftonbladet en stor sådan kampanj när jag var liten. Det är också vanligt att enskilda författare, och andra skribenter, på egen hand genomför sina egna stavningsreformer.
Många gör det väldigt bra. Jens Lapidus introducerade från debuten 2006 och framåt en modern förortssvenska och har fått många efterföljare, en del bra och en del mindre lyckade. Ett annat bra och närliggande exempel är Arne Wickander som nyligen kom med andra delen av sin punktrilogi. Han använder ett punkigt språk, bland annat med ljudhärmande stavning och de ljud han härmar är talspråket i Stockholms förorter under den tid som texten handlar om. Det fungerar riktigt bra med ett språk som i sig blir en väsentlig del av berättelsen. Men det illustrerar också ett av många problem med ljudhärmande stavningsförändringar. Vi som talar svenska gör det på olika sätt i olika delar av landet och i olika tider. Vilka av dessa olika ljud ska stavningen härma om vi även i fortsättningen vill ha ett gemensamt skriftspråk?
Mycket hänger samman med det jag varit inne på tidigare, att även fonetiska skriftspråk i sin användning till stor del är piktografiska. Ordet ”sig” blir talspråkligt ”sej” men om någon stavar ”sej” i en text dyker det lätt upp en fisk i min hjärna. Ett frekvent ord i denna text är ”ljud” som uttalas ”jud” men om någon skulle stava ”jud” i en text skulle jag inte begripa vad som avsågs och ropa på en korrekturläsare. Det finns tusentals liknande exempel.
I min barndom fanns knappast ljudböcker, möjligen någon förälder som ibland högläste men jag lärde mig läsa tidigt så det är en mycket liten del av min läsande historia. Jag var ett läsande barn som blev en läsande vuxen. För mig är relationen till skriven text något viktigt; i läsningen skapas ett speciellt universum som jag och textens författare bygger tillsammans och det är vår gemensamma värld. En röst som i stället berättar historien på sitt sätt är en främling som tränger sig in i vår skapelseprocess. Jag har provat ljudböcker men de fungerar inte för mig. Men det är min erfarenhet och jag vill absolut inte generalisera den till andra. Jag har ingen åsikt alls om att det ena skulle vara bättre än det andra, men hoppas ha visat att skillnaderna är större än vi kanske intuitivt tror.
(En del av underlaget till denna text är hämtat från Alberto Manguels A History of Reading från 1997. Den finns i svensk översättning av Margareta Eklöf, En historia om läsning, på många bibliotek och även fortfarande i handeln som pocket.)
Anders Kapp, 2022-10-29