Hur kan en rätt ung debutant som Lisa Ridzén skriva så inkännande och trovärdigt om en åldrande man i jämtländsk glesbygd som kämpar för att behålla makten över sitt eget liv när kroppen är på väg att ge upp? Det känns rätt obegripligt. Hon förklarar det bland annat med inspiration från återfunna anteckningar från den hemtjänstpersonal som tog hand om hennes egen farfar under slutskedet av hans liv. Det kan också förklaras av hennes forskning inom sociologi där hon ägnar sig åt just män i jämtländsk glesbygd. I debatten dyker det ibland upp argument om att författare bara skulle få skriva om sådant som de har egen erfarenhet av, allt annat skulle vara omoralisk appropriering. Det är naturligtvis absurt och Tranorna flyger söderut bevisar det väldigt tydligt. Det här är en fantastisk debutroman, hos alla som läser den här texten kommer huvudpersonen och berättarjaget Bo att leva kvar starkt och länge i tankarna. En sak förstår jag inte: förlaget har valt att ge ut en ljudversion i slutet på december och den fysiska boken, som jag har läst, i mitten av januari. Varför? Jag har ingen aning men det gör det svårt att uttala sig om datum för debutens utgivning och därför skriver jag om den nu, mitt emellan dessa tidpunkter, releasefesten är ju redan avverkad.
Bo är åttionio år, en gång i tiden en stark man vars kropp nu successivt överger honom. Han lever rätt isolerat i det nu slitna föräldrahemmet tillsammans med älskade jämthunden Sixten. Platsen kallas Renäs som jag tror är fiktivt, hittar i alla fall inget när jag söker, men jag tror vi befinner oss ungefär där författaren själv bor, inte långt från Orrviken söder om Frösön, en och en halv mil från Östersund. Berättelsen sträcker sig från mitten av maj till mitten av oktober.
Han saknar sin fru Fredrika som på sätt och vis försvann för tre år sedan när hon måste flytta till demensboendet Brunkullagården; hon lever fortfarande men känner inte igen någon längre, kommer knappt ihåg något. Bo har en av hennes sjalar i en burk som han öppnar ibland för att kunna känna hennes doft. Men nu har fingrarna blivit så svaga att han inte klarar av att öppna burken själv, han måste be om hjälp med det liksom så mycket annat, det är svårt när man är så van att klara allt själv.
Deras son Hans hälsar på sin pappa rätt ofta, men de har ett komplicerat förhållande; i berättelsens inledning är Bo rejält förbannad på sin son, tänker göra honom arvlös sedan han sagt att de måste lämna bort Sixten, att Bo inte skulle klara av att ta hand om hunden längre. Hans har passerat sextio, lever ensam sedan hans fru Sonja lämnade honom. Deras dotter Elinor, Bos barnbarn, är vuxen sedan länge. Hon har en bra relation till sin farfar och hälsar på Bo ibland.
De tre år som gått sedan Fredrika flyttades till demensboendet har Bo hela tiden sovit på kökssoffan tillsammans med Sixten men en dag bärs den gamla soffan ut; Hans ersätter den med en sorts sjukhussäng som enligt honom ska bli bättre för både pappa och personalen. Bo protesterar ”men mina rosslande ord fäster inte i andra längre. De faller ner som döda fåglar från himlen på en plats ingen går till.”
Hemtjänstpersonalen har en stor roll i berättelsen, särskilt huvudansvariga Ingrid som Bo tycker mycket om. Hon är en av få som ofta också tar sig tid till en liten promenad med Sixten. En del andra tycker han inte alls om, en av dem kallar han för satmaran, i alla fall i tankarna. Den löpande texten är skriven ur Bos perspektiv men den kompletteras då och då av hemtjänstpersonalens anteckningar.
Bo har inte många vänner kvar i livet, en av få är Ture. De är två väldigt olika människor men har ändå varit nära vänner i väldigt många år, ända sedan Ture kom som ung tjänsteman till det sågverk där Bo arbetade. Numera ses de inte så ofta, de är bägge skröpliga, men de regelbundna telefonsamtalen är viktiga. ”Vi har ofta pratat om det här, hur vi inte vill att de ska hålla oss vid liv när vi inte har något liv kvar.”
Jag tror aldrig det uttalas i texten men Ture är uppenbart homosexuell, något som var helt oacceptabelt i deras ungdom, särskilt i norrländsk glesbygd. Då och då genom livet har han givit sig iväg på resor till andra länder men också ofta till Göteborg där han kanske har en kärlek.
Bo tänker mycket på sitt liv, på varför det gått som det gjort, på gott och ont. Tänker på föräldrarna, den hårda pappan, ”gubben”; orsaken till att han i unga år lämnade Renäs och hittade ett sågverksjobb i Hissmofors (Krokoms kommun, nordväst om Östersund). Det var också där han träffade Fredrika och genom henne kom in i en helt annan sorts familj, en släkt med många människor och stor värme. Deras första gemensamma bostad var en liten etta där. Han tänker att han gjorde fel när han bestämde att de skulle flytta till Renäs sedan han ärvt huset efter föräldrarna. De fick ett eget hus men hon förlorade så mycket av sitt liv. I demensen kan Fredrika komma ihåg en del detaljer från i unga år i Hissmofors men absolut ingenting från mer än ett halvt sekel i Renäs.
Maten smakar honom inte längre, han fryser nästan hela tiden, glömmer ofta, tvingas stå ut med blöjorna, orkar allt mindre, sover allt mer.
Här finns så mycket av trovärdig klokskap, ett så vackert vemod, en fantastiskt inkännande beröring, ett så underbart språk. Att Kerstin Ekman kan skriva fram något närliggande i Löpa varg är begripligt; hon är ett geni sedan länge och är dessutom i rätt ålder. Att en trettiofemårig debutant kan leverera det här är, oavsett de inledande förklaringarna, fortfarande obegripligt. Det är bara att tacksamt applådera.
Jag samtalar med författaren om henne och hennes debut.
Författaren
Lisa Ridzén är född 1988 och är doktorand i sociologi vid Mittuniversitetet i Östersund. I sin forskning undersöker hon bland annat män i jämtländsk glesbygd med fokus på maskulinitet, plats och kolonialism. Hon bor i Hegled, Orrviken på södra sidan Storsjön en dryg kvart utanför Östersund. Debuten Tranorna flyger söderut började hon skriva på under en termin vid Långholmens författarskola.
Anders Kapp, 2024-01-07
Bokfakta
- Titel: Tranorna flyger söderut.
- Författare: Lisa Ridzén.
- Utgivningsdag: 2024-01-17.
- Förlag: Forum.
- Antal sidor: 362.