Under den svenska flyktingkatastrofen, det halvsekel då en fjärdedel av befolkningen flydde fattigdom och svält, var USA målet för de allra flesta. Kring detta finns det många skildringar, mest känd från skönlitteraturen är väl Vilhelm Mobergs Utvandrarserie från femtiotalet. Men en stor grupp hamnade också Sydamerika och jag kommer inte på några skönlitterära skildringar av detta tidigare; vet att P O Enquist hade en del planer, genomförde under flera år på sjuttiotalet omfattande research men projektet växte över alla breddar, blev ohanterligt, och det enda resultatet blev Musikanternas uttåg från 1978 som handlar om människor i den växande arbetarrörelsen i norra Sverige på tidigt nittonhundratal. En del av denna rörelse var Sixten Kempe och hans familj i Laxforsen utanför Kiruna som 1909 lämnar Sverige för att ta sig till Brasilien tillsammans med många andra, alla med stora drömmar som brutalt kommer att krossas. Linus De Faires nya bok Sveasagorna är en imponerade och berörande episk familjekrönika som sträcker sig över hundra år, inte år av ensamhet men år av stora prövningar.
Navet för berättelsen finns hos tvillingarna Lovisa och Artur, så småningom Luisa och Arturo; på sätt och vis är det också Arturo som är ett dominerande berättarjag, den som idogt hamrar på sin skrivmaskin för att dokumentera denna familjs öden. De är födda 1900 och alltså nio år gamla när den ena av berättelsens två huvudspår startar utanför Kiruna. Och de är sjuttiofem när det andra spåret inleds just 1975 då vi befinner oss i Oberá i provinsen Misiones i nordöstligaste Argentina, en stad som grundades av finska och svenska invandrare på tidigt nittonhundratal, där det fortfarande finns några få svensktalande kvar och en del annat som påminner om den svenska kolonin.
Rörelsen mellan dessa två tidsplan skapar en mycket levande läsning, i bägge planen rör vi oss framåt i tiden för att så småningom täcka in hela perioden från 1909 till 2009, naturligtvis med delar där vi rör oss mycket snabbt i tiden.
Familjen Kempe utgörs 1909 av föräldrarna Ester och Sixten, sju barn och ett fosterbarn. Det blir en strapatsrik resa från Sverige till Brasilien, först till Hamburg, sedan med båten till över Atlanten och sedan en vidrig transport till sydligaste Brasilien. I prospekten från den brasilianska staten utlovades femtio hektar bördig jord, evig sommar och frihet men det var lögn, det de får är ett stycke regnskog, i stort sett ogenomtränglig, och en kamp för överlevnad som inte sällan misslyckas. Så småningom kommer de som ändå överlever att ta sig över gränsen till Argentina, till den svensk-finska kolonin i Oberá.
Det är mycket som händer under åren, fiktion väl förankrad i verklighet, bland mycket annat de tyska nazister som i slutet av Andra världskriget flyr just till Argentina och som med sina stulna förmögenheter präglar en del av samhällsutvecklingen.
I det spår som startar 1975 spelar barnbarnet Graciela och hennes snart femårige son Rudolfo en viktig roll; de har just flytt från Buenos Aires, hon kör deras skruttiga bil hundra mil norrut till mormor Luisa i Oberá sedan hennes man Néstor gripits och försvunnit liksom så många andra intellektuella under denna mörka tid i Argentinas historia. Även Graciela försvinner så Luisa får ansvaret för sitt barnbarnsbarn Rudolfo tillsammans med Arturo.
I berättelsen väver författaren in De galna mödrarna, egentligen Madres de la Plaza de Mayo, en viktig organisation som bildades 1977 av en grupp kvinnor som krävde svar på vad som hänt deras försvunna barn och som arbetade med detta under trettio år. I den här berättelsen är Lovisa en av de ledande kvinnorna i denna rörelse, inte i kamp för ett försvunnet barn utan i kampen för ett försvunnet barnbarn och hennes man, en kamp som mycket senare kommer att leda till livstidsdomar för många av juntans mördare, bland dem en adopterad systerson till Luisa och Arturo.
Här finns återkommande inslag från Guaranifolkets mytologier, ett folkslag vars geografiska utbredning omfattar det som idag är nordöstligaste Argentina, sydligaste Brasilien samt delar av Paraguay, Uruguay och Bolivia. Det är inslag som tillför en värdefull närvaro i läsningen.
I avslutningen 2009 reser en kvinna från Sverige till Argentina för att söka sina okända rötter.
Den här prestationen av författaren är galet imponerande, omfattningen är egentligen alldeles för stor för att kunna kondenseras till 364 sidor, det hade varit fullt begripligt om han liksom P O Enquist (dyker också upp i texten) kroknat innan målgång. Och ändå känns det inte alls som någon sprickfärdig korvstoppning; bakom texten måste finnas ett mycket omfattande research och däri finns faror: när man lagt ner så mycket arbete på att ta reda på alla dessa detaljer uppstår en lockelse, en mänsklig lust att visa upp det omfattande resultatet, titta här så duktig jag varit, vilket skulle leda till dålig skönlitteratur. I stället är han beundransvärt återhållsam med detta, kunskaperna finns där men bara i bakgrunden, fokuset finns på människorna, deras prövningar genom alla dessa år, fem generationers kamp i en svår värld, och det resulterar i en stark och berörande läsning.
Sara R Acedo svarar, inte överraskande, för ett underbart omslag.
Författaren
Linus De Faire är född 1977 och bosatt med sin familj i Malmö. Bland annat har han under sex år bott i Amman i Jordanien där hans fru Tania arbetade för UNHCR med syriska flyktingar. Han debuterade 2017 med Boken om Yousef som mestadels utspelar sig i Libanon och för vilken han erhöll Katapultpriset av Författarförbundet som årets bästa debutant. 2021 utkom hans andra roman, Soledad Peñas melodram som utspelar sig i Spanien. Nya Sveasagorna är alltså hans tredje roman.
Anders Kapp, 2025-03-12
Bokfakta
- Titel: Sveasagorna.
- Författare: Linus De Faire.
- Utgivningsdag: 2025-03-07.
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 364.