Bibeln är en av världens mest spridda böcker och även bortsett från trosfrågor är den en viktig del av vår kulturhistoria. Så även om Sverige finns i ett av världens mest sekulära områden är det inte alls konstigt med den höga frekvensen av bibliska referenser i ny svensk litteratur. Just i dag går vi till Nya testamentet, närmare bestämt Lukas 1:46-55 då Maria hälsar på sin kusin Elisabet. De är bägge gravida, Maria med Jesus och den son Elisabet bär på kommer att bli känd som Johannes Döparen. Det refererade stycket kallas ibland Marias lovsång och existerar även som psalm (675 i svenska psalmboken). Vanligen används den latinska beteckningen Magnificat som också är titeln på Linnea Axelssons nya roman som kommer ut i dag. Det är ingen enkel parfaras på den bibliska berättelsen och långt ifrån någon lovsång; det jag beundrar mest är förmågan att förpacka något sorgligt och ibland hemskt i ett så vackert språk vilket gör berättelsen ännu mer drabbande. Men helt såld är jag inte.
I inledningen möter vi huvudpersonen på en krog i Paris där hon pratar med sin bästa väninna sedan lång tid tillbaka, bägge arbetar som städerskor på en fabrik som tillverkar lastbilshytter. När det är dags att avsluta kvällen åker hon inte hem till sin man och deras dotter i förorten, väninnan ger henne en hotellnatt i present.
Flera år tidigare hade de varit med barn samtidigt (som i den bibliska berättelsen). Väninnan hade svårt att bli gravid, hon och hennes man hade försökt länge, och glädjen var enorm när det äntligen lyckats: ”våra barn skulle bli bästa vänner”, ”allt var bara förväntan”. Men väninnan fick missfall och hade aldrig lyckats bli gravid igen, hennes livs stora sorg, samtidigt som huvudpersonen fick sin flicka, och nu vill väninnan ha hennes hjälp.
På natten vaknar hon till och ser ”Pojken” vid sidan av sängen. Det är hennes stora kärlek ”hemma” i Sverige som dog när han var nitton år. (Det är få personnamn i texten, jag kommer bara ihåg ett; den stora ungdomskärleken heter genomgående ”pojken” och den man hon numera är gift med heter ”mannen”.) Det har gått sjutton år sedan den där sommaren, den där bilolyckan som avslutade hans liv när han var ute med vänner och körde i fyllan.
Textens baslinje i nutid är hennes samtal med, eller snarare till, Pojken (han svarar aldrig) på hotellet och under en vandring i Paris dagen efter. Parallellt med detta studsar vi hela tiden bakåt i tiden i hennes minnen och reflektioner kring olika händelser i hennes liv.
Hon och väninnan lärde känna varandra på jobbet och det var också där som hon träffade honom som skulle bli hennes man. Han hade just börjat där och pratade med henne på engelska (hon hade inte lärt sig så mycket franska än). De blev snabbt ett par, flyttade ihop i ett litet vindsrum, gifte sig ”hemma” hos henne i Sverige och bor nu med dottern i en sliten förort till Paris.
”Min lilla inuit, lilla urfolksslinka” säger mannen, men det är nog inte riktigt sant att hon skulle vara inuit, hon har en samisk bakgrund och är uppväxt någonstans i Norrbottens inland. Det framgår att det var en lång bussresa för henne när hon skulle hälsa på Pojken som hade börjat läsa på Luleå tekniska universitet. Det finns också inslag om samisk kultur och samernas situation, framför allt i hennes minnen av sin morfar.
Författaren har en imponerande språklig förmåga, hennes bilder är ofta oväntade med en stark känslighet på en ovanligt hög nivå, men de finns också en del egenheter som inte fungerar lika bra. De flesta skriver uppräkningar med formen: ett, två, tre, fyra och fem. Det gör sällan Axelsson. Ibland är det ”och” hela vägen och ibland finns ingenting alls; det är upp till läsaren att försöka gissa sig till att det är något som räknas upp. Ibland fungerar det väldigt bra men ibland blir det bara något förvirrande som stör läsningen
Det dröjer rätt länge innan vi inser att huvudpersonens liv är, och alltid varit, delvis en misär; det skymtar fram i bakgrunden, i små bisatser mellan de vackra ordflödena. Just det påminner bland annat om Ane Riels fantastiska Kåda för några år sedan; att skriva riktigt vackert om något riktigt hemskt kan ibland bli så mycket starkare än texter som frossar i eländesadjektiv.
Det är en mycket fin text som handlar om rotlöshet, om främlingskap i tillvaron, avsaknad av fotfäste; men också om kärlek, om förmågan att också kunna se ljus och en hel del om de tillhörigheter som ändå finns, inte minst representerade i graviditeten, i förlossningen, i släktled som går vidare.
Författaren
Linnea Axelsson är född 1980 i Porjus, Norrbotten, men bor nu i Stockholm. Hon har studerat humaniora vid Umeå universitet och disputerade 2009 på en avhandling i konsthistoria. 2010 debuterade hon med romanen Tvillingsmycket och 2018 utkom det uppmärksammade eposet Ædnan, som belönades med Augustpriset och även sålts till några andra länder.
Anders Kapp, 2022-03-02
Bokfakta
- Titel: Magnificat.
- Författare: Linnea Axelsson.
- Utgivningsdag: 2022-03-02.
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 156.